Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala

åter låg det att låtsa godt förstånd med de ledande männen af än så skilda åsigter, och så kom det sig att Bernadotte dels fick plats i det nybildade "Conseil d'État" (d. 24 Jan. 1800), dels också mottog det svåra, men hedrande uppdraget att återställa lugnet i det upproriska Vendée (d. 18 April 1800--d. 9 Aug. 1801). Följande år stod han redan färdig att afgå såsom guvernör till Louisiana, då de underhandlingar med Förenta staterna inleddes, hvilka (d. 30 April 1803) ledde till att Frankrike sålde denna koloni. Ett derefter väckt förslag att sända honom såsom minister till Förenta staterna kom ej häller till utförande. Under tiden skred Frankrike småningom öfver till kejsaredömet. Bernadotte, som dittills vid flere tillfällen starkt uttalat sig mot Bonapartes ärelystna planer samt jämte åtskilliga andra generaler röstat mot "konsulatet på lifstiden" och verksamt deltagit i de förhandlingar, hvilka fått namnet "Senatens sammansvärjning", fann det omöjligt att längre kämpa mot den allmänna meningen och slöt sig fullt ärligt till tingens nya ordning. Han utnämndes, en bland de förste, till marskalk (d. 19 Maj 1804) och afgick kort derefter såsom generalguvernör till det från England eröfrade Hannover. Hans förvaltning der (Juni 1804--Sept. 1805) lade i dagen stor administrativ begåfning och gaf honom jämväl rikt tillfälle att utveckla den högsinthet och välvilja mot de styrde, som allestädes åt honom vann hjertan. Han lemnade denna plats för att i spetsen för sin armékår deltaga i det beslutade kriget mot Österrike-Ryssland, under hvars fortgång han, särskildt vid Austerlitz (d. 2 Dec. 1805), fick uppfriska sitt gamla rykte som djerf och lycklig härförare. Den 5 Juni 1806 följde hans utnämning till furste af Ponte Corvo. I det snart derefter utbrytande kriget med Preussen fick B., efter striderna vid Jena och Auerstädt, kejsarens medgifvande att operera på egen hand. Stormningen af Halle (d. 17 Okt. 1806) och af Lybeck (d. 6 Nov. s. å.) med Blüchers derefter följande kapitulation rättfärdigade det visade förtroendet. (Vid tal om sistnämnda krigsbragd må erinras, att densamma för första gången bragte B. i beröring med svenskarna. En liten svensk truppstyrka, kommande från Lauenburg under befäl af öfverste Gustaf Mörner, blef på Trave tvungen att sträcka gevär. Den behandling fångarna rönte lefde i friskt minne, då några år derefter fråga väcktes att välja den franske marskalken till tronföljare i Sverige.) Från det följande fälttåget mot Ryssland anteckna vi endast B:s seger vid Mohrungen (d. 25 Jan. 1807) samt hurusom han, sårad vid Spanden, urståndsattes att deltaga i de följande krigsoperationerna. Omedelbart efter freden i Tilsit utnämndes han (d. 14 Juli 1807) till guvernör öfver Hansestäderna och ställdes kort derefter i spetsen för den här, som var afsedd att från Danmark öfvergå till Sverige och verkställa den i Tilsit aftalade omgestaltningen af Nordens öden. Svårigheten att anskaffa tillräckligt antal transportfartyg, omöjligheten för Danmark att i expeditionen deltaga med så

stor styrka, som Napoleon fordrade, och icke minst den franska härens plötsliga minskning genom dess spanska regementens dersertering vid nyheten om tronhvälfningen i deras hemland vållade, att hela landstigningsplanen gick om intet. Det tyckes hafva varit på förhand bestämdt, att B. ej såsom fiende skulle beträda Sveriges jord. Det rykte såsom god styresman, hvilket han förvärfvat i Hannover, ökades ytterligare under guvernörskapet öfver Hansestäderna. Men Österrikes krigsförklaring 1809 förde honom å nyo in på stridsfälten. Han nödgades, trots upprepade afsägelser, öfvertaga befälet öfver den sachsiska truppkontingenten och ledde den på Wagrams blodiga slätter (d. 5--6 Juli 1809). Halfva hans styrka offrades der; föga eller intet understöd hade han fått mottaga under striden, och intet erkännande fick han efter dess slut. Då utgaf han sjelf till sina sachsare en lofordande dagorder, hvilken framkallade en formlig brytning mellan honom och kejsaren; han fick det önskade afskedet och begaf sig till Paris. Vistelsen der blef dock af kort varaktighet; engelsmännens anfall mot Holland och Belgien kräfde raska åtgärder, och i kejsarens frånvaro anmodades B. af ministerrådet att öfvertaga ledningen af försvarets ordnande på de hotade punkterna. Kort före freden i Wien (d. 14 Okt. 1809) följde, åtminstone till det yttre, en försoning mellan kejsaren och hans marskalk, och det bestämdes, att B. skulle såsom generalguvernör afgå till Rom. Men det var till Norden, ej till Södern hans väg skulle gå.

Bernadottes utväljande till Sveriges kronprins är onekligen en af nyare tiders mest utprägladt providentiella tilldragelser; den liknar mer en saga än ett stycke allvarlig historia. -- Vid underrättelsen om Karl Augusts plötsliga frånfälle (d. 28 Maj 1810) sammankallade Karl XIII genast statsrådet. Den af G. Adlersparre framställda planen att erbjuda tronföljden åt den aflidnes äldre broder, hertigen af Augustenborg, mottogs med allmänt bifall. En skrifvelse afsändes till denne i afsigt att inleda underhandlingarna derom; en annan skulle afsändas till kejsar Napoleon med bön om hans välvilja för Sverige i denna kritiska tid och hans gillande af den tilltänkta anordningen. Den eljest sparsamme G. J. Adlerbeth föreslog, att sistnämnda bref för säkerhets skull borde sändas i dubbla exemplar, på olika vägar, och såsom den andre kurir, hvilken härför behöfdes, erbjöd sig och antogs, på G. af Wetterstedts anbefallning, löjtnanten vid Uplands regemente, frih. K. O. Mörner. Den misstanke, som ligger nära till hands, att Mörners sändning berott på några af Wetterstedt hysta planer, saknar bevisligen all grund; den slägtskap, som kort derefter kom att förena dem, var vid denna tid ej påtänkt. Mörner, som redan under norska kriget år 1808 under förtroliga samtal drifvit den satsen att endast en fransk marskalk kunde rädda Sverige från dess olyckor, beslöt ögonblickligen vid underrättelsen om Karl Augusts död att söka förverkliga sina planer, sålunda tagande på fullaste allvar de afskedsord, som, antagligen på