Sida 158
9. Karl XV (Karl Ludvig Eugen, svensk konung)
sluta sig till faderns skandinaviska politik, hvilken varit farfadern en styggelse, utan dref honom äfven att stränga egen lyra för att kalla nordiska kämpagestalter till lif. En prosa-saga, Fosterbröderne, trycktes 1848 (tysk öfversättning: "Die kampfgenossen", s å.). Den utdelades blott till vänner, liksom hans första saga i bunden stil, Heidi, Gylfes dotter (1852). Vid samma tid vågade han äfven försöket att till Svenska akademien ingifva en täflingsskrift. Det var En vikingasaga på orimmad vers, sedermera (1855) tryckt för enskilda vänner. Akademien fann den väl ega "poetisk lyftning, särdeles styrka och lycka i naturmålningarna" samt märkte "djup både af känsla och tanke", men ansåg ämnet "utslitet genom årliga täflingsskrifter ända från Lings tider". Det blef den yngre brodern Oskar förbehållet att några år senare mottaga akademiens prispenning.
Den väldiga skandinaviska känslostämning, som utmärkte senare hälften af 1850-talet, föranledde fortsatt personligt närmande mellan Sveriges kronprins och Danmarks konung, Fredrik VII. Grundlagd redan 1846, utvecklade sig denna bekantskap till en varm vänskap efter Karls besök i Köpenhamn i Aug. 1857. De politiska frukter, hvilka mången deraf väntat, kommo icke Norden till del. Dels äro icke längre konungarnas personliga önskningar afgörande för landens öden, dels brast måhända viljans allvar dem båda, ehuru ingenderas goda vilja kan betviflas. -- Konung Oskar I hade under just det tidsskede, då han, i samråd med Fredrik VII, väntades skola bringa sin skandinaviska politik från ord till gerning, träffats af den förlamning, som efter tvänne år lade honom i grafven. Fruktande, att under mindre lugn tid än 1852--53, då konung Oskar ett halft år varit urståndsatt att föra riksstyrelsen, den grundlagsstadgade "interimsregeringen" af 20 svenska och norska statsråd icke erbjöde tillräcklig trygghet, uppdrogo riksdag och storting, efter k. proposition, riksstyrelsen åt kronprins Karl i Sept. 1857. Det var ett öfvergrepp, alldeles icke grundlagsenligt, men hade häfd för sig. Och dessutom ansågs det nödvändigt att till hvad pris som hälst förebygga möjligheten af årslång "interimsregering". Så gafs åt kronprinsen personligt regeringsuppdrag, långt ifrån af tilltro till hans person, snarare i enlighet med den gamla regeln att af två onda ting välja det minst onda. Men farhågorna för en personlig, halsstarrig, äfventyrlig regering, hvilka då ännu icke saknade utbredning inom landet, försvunno, så snart kronprinsen-regentens regering hunnit några månader framåt i tiden. Ärligt och trofast fullföljde han sin faders verk, så i den yttre som i den inre politiken, och vida uppriktigare än fadern slöt sig K. till en verkligt konstitutionel uppfattning af konungens rätt och pligt. "Sin ställning som konstitutionel konung", så vittnar en af hans mångårige rådgifvare, F. F. Carlson, "uppfattade Karl XV med enkelhet och klarhet, icke sänkande sig i den ändlösa mängden af små frågor, icke brytande de rådslag han fann syfta till rikenas väl, om de ock någon gång gingo en annan väg
till målet, än den hans personliga önskan skulle hafva valt".
Ifrån d. 25 Sept. 1857 till d. 18 Sept. 1872 regerade K. i Sverige och Norge, med konunganamn från d. 8 Juli 1859 (han kröntes i Sverige d. 3 Maj och i Norge d. 5 Aug. 1860). Under ingen föregående period af lika längd har Sverige företett en så stark politisk och ekonomisk utveckling som under dessa 15 år. Detsamma kan ock sägas om Norge. I sitt förhållande som unionskonung fick K. tidigt bittra erfarenheter af huru föga förtroende brödrafolken hysa till hvarandra, men han underlät aldrig att verka för närmande och endrägt. Norges afslag å mellanrikslagar (på hvilka Danmark sedan ingick) skapade den retade sinnesstämning i Sverige, som gaf sig luft i motioner och riksdagsbeslut (1860) angående sättet för afskaffande af svensk mans kompetens att nämnas till Norges ståthållare, och denna "ståthållarefråga" vann först efter K:s död sin lösning. Men närmandet mellan folken hade under tiden tagit vigtiga steg genom jernbanebyggandet inom båda rikena. Stockholm förbands med Kristiania, liksom förut med Göteborg och Malmö. -- Den skandinaviska politiken, hvilken K. ansåg bäst främja Nordens framtida sjelfständighet och frihet gent emot andra stater, lyckades han icke att fullfölja så, som han önskat. Bättre än i de diplomatiska noter, dem en gång häfdaforskningen skall framdraga, röja sig konung Karls personliga känslor i dikten Till Sverige, hvilken 1864 ljöd från hans sorgsna lyra:
"Ditt segernamn kring verlden går, och lagern glänser i ditt hår. Vill du den mer ej bära? Tror du, att re'n du kämpat ut för rätt och frihet, tro och ära, och att ditt sköna värf är slut? O Svea! Slumra dina barn i sjelfviskhetens falska garn, som tidens klokskap spinner? Det smärtans rop från bröder går, månn det ditt öra icke hinner, månn det ditt hjerta mer ej når?"
Men hur den kunglige skalden lät sin lyra mana till hvad han ansåg som en pligt, förtröstansfullt motseende stridens utgång, följde dock den konstitutionelie konungen rådgifvarnas maning att låta svärdet bida i skidan. Den smälek han derigenom fick lida af "danske brödre" grämde honom mycket. Och kanske hade han aldrig förut nödgats att så klart som då inse huru stor skilnaden är mellan en slagfärdig här efter nutidens kraf, och hans egen älskade "indelta" armé, om hvilken han dock ännu länge gerna vidhöll, att utländingen afundas oss en så utmärkt inrättning. Redan 1860 hade K. utgifvit en broschyr om svenska beväringsorganisationen. 1865 skref han Några tankar angående svenska arméns organisation, framlagde för fosterlandsvänner. Här utgår han från Danmarks olycka: "denna stat har ej blifvit understödd af dem, hvilkas bistånd den haft skäl att vänta", säger han, men påpekar jämväl felaktigheter i den danska härordningen, hvilka böra
Källa: Project Runeberg ·
