Sida 159
9. Karl XV (Karl Ludvig Eugen, svensk konung)
undvikas. För Sveriges försvar anser han nödvändigt, icke att ega en stor, oöfvad här, utan att ega en liten, men väl öfvad. Dertill förslår den indelta hären med en tillökning af fjerdedelen utaf hvarje beväringsklass, uttagen genom lottning, öfvad till likhet med indelta arméns godkände rekryter och sedan under tre år en kort tid samöfvad med dennas regementen. Han slutar med uttalandet af den förhoppningen att svenska nationen "ännu har nog frihetskänsla att vilja uppoffra hvad nödigt är, på det att en fosterländsk härsmakt må fortfarande ega bestånd, så rustad och så öfvad, att den med heder kan häfda det svenska namnet". Kung Karl vann inga sympatier för sin plan att åstadkomma "litet, men godt" och skördade icke häller af andras planer, dem han i konseljen godkände, de frukter för ett betryggande försvar, hvilka han så ifrigt önskade. Med smärta följde han krigen i Europa 1866 och 1870. Efter det förra utgaf han under titel Ett ord i sinom tid general Changarniers anmärkningar om den franska härens fel, i hvilka han fann "förvånande tillämpningar" på våra arméförhållanden. När 1871 gått in med Paris' kapitulation, var K:s kraft redan bruten.
Lyckades alltså icke K. att vid sin regering fästa minnet af en förändring i nordens yttre maktställning till större trygghet för dess framtid, så blef det honom deremot beskärdt att inom Sverige åstadkomma en ny form för samverkan mellan folket och dess styrelse samt dermed att bilda epok i den svenska historien. Ifrån 1809 hade tanken på de fyra ståndens utbytande mot en tidsenligare representation aldrig upphört att verka. Från 1840 hade striden derom med stor häftighet fortgått i ett årtionde, hvarefter den under ett följande årtionde trädt i bakgrunden, men icke derför upphört att verka på sinnena. År 1860 petitionerade "de folkvalda stånden" hos konungen, att han ville taga sig af reformen, och 1863 i Jan. framlade De Geer-Gripenstedts ministèr ett representationsförslag, som bröt med stånd och sjelfskrifvenhet. De året förut utgifna kommunallagarna, äfvensom den föreslagna lagen om kyrkomöten, gåfvo både grund och skäl för den föreslagna riksdagsordningen, till hvilken äfven hörde årliga riksdagar. Under nära tre år fortgick den offentliga diskussionen om förslaget, innan afgörandets dag var inne. Men då slogo opinionens vågor så högt, att motstånd syntes endast kunna förvärra ställningen, ej nedslå reformen. Icke förrän mot slutet af beredelsetiden intog K. en rent personlig ställning till reformen, men då som dennes hängifne anhängare; och han delade i fullt mått de glada framtidsförhoppningar om svensk endrägt och svensk kraft, hvilka riddarhusets votum d. 7 Dec. 1865 kallade till lif öfver allt Sveriges land. Det politiska framsteget från treårsperioder af årslånga ståndsriksdagar till årliga kammarriksdagar är och förblir en epokgörande tilldragelse i svenska folkets offentliga lif, huru än omdömet om dessa riksdagars verksamhet må utfalla. Och K. XV misströstade aldrig om svenskar, om han än, lifligt berörd af någon
riksdagshändelse, kunde låta undfalla sig häftiga ord. Af riksdagsmotgångar var det ingen, som smärtade honom så som härordningsfrågans öden. -- Qvinnans myndighet, religionsfrihetens utsträckning i religiös, juridisk och politisk måtto, näringsfrihetens fortgång samt den tekniska undervisningens spridande och höjande höra till minnena från K:s tid, likaså ny strafflag, sjölag m. fl. lagförbättringar, åtgärder för finansiel säkerhet och lättade handelsförbindelser samt för folkundervisningen -- att icke glömma den oerhörda utveckling landets ekonomiska tillgångar vunno under de år, hvilka den gripenstedtska finanspolitikens motståndare ansett böra medföra de svenska näringarnas, ja det svenska samhällets, totala ruin.
I sitt personliga lif var K. XV enkel och godlynt. Han hvilade sig från regeringsbekymren i sin familj eller i sin atelier, der taflor i rask följd aflöste hvarandra, eller i muntra lag, der qvartettsång hörde till ordningen, och der konungen okonstlad och varmhjertad aflägsnade allt konventionelt tvång. Att han icke alltid klart skilde mellan det passande, som sed bjuder, och det konventionella, som endast påbjudes af fåvitsk vana, lades honom nog ofta till last, oftare kanske än billigt var. Ty lastaren dömde oftast efter skenet. -- K:s starka, ståtliga gestalt bröts slutligen af sjukdom. Hans helsa var svag alltifrån 1871 års början, och då hans trogna maka och vän, drottning Lovisa, d. 30 Mars 1871 aflidit, förvärrades väsentligen hans tillstånd. Efter en badresa till Aachen, i Augusti 1872, återkom konungen ytterligt försvagad till hemlandet och hann ej ens hem till sitt kära Ulriksdal. Han afled i Malmö d. 18 Sept. 1872, skild från alla anhöriga, men omgifven af hän gifna vänner, följeslagare på färden. "K. XV:s eriksgata" från landshövdingeresidenset i Malmö till Riddarholmens konungagrafvar var en ära för hans minne, ty den bar vittne om folkets sorg vid hans bår. -- Han efterlemnade en dotter, Lovisa (född d. 31 Okt. 1851), 1869 förmäld med Danmarks kronprins, Fredrik. Konung Karls och drottning Lovisas ende son, Karl Oskar Vilhelm Fredrik, hertig af Södermanland, föddes d. 14 Dec. 1852 och dog d. 13 Mars 1854.
K. XV hade prydt Ulriksdals och Stockholms slott med konstsamlingar, hvilka han testamenterade till svenska staten. Katalog öfver hans vapensamling trycktes i Paris och Stockholm 1861 och 1863, öfver hans konstsamlingar (af J. Falke) i Wien 1871. Taflorna voro till större delen af nordiske konstnärer. Öfver tafvelsamlingen utgaf G. Upmark en beskrifvande förteckning 1882, och en sådan öfver de keramiska föremålen i konstslöjdsamlingen utgafs 1883 af densamme. -- K. XV:s egna taflor äro ganska många; sällan dröjde en duk mer än tre veckor på hans staffli, innan den skänktes bort och fick en efterträdare. Ofta skänkte konungen taflor till Stockholms konstförenings lotterier. En samling fotografier efter taflor af Karl XV utkom i bokhandeln 1865; i träsnitt äro åtskilliga återgifna. Hans dikter utgåfvos 1863
Källa: Project Runeberg ·
