Donizetti, Gaëtano, italiensk kompositör, föddes d. 25 Sept. 1797 i Bergamo. Han studerade under Simon Mayr och pater Mattei samt egnade sig till en början åt den stränga kyrkstilen, men öfvergick, lockad af Rossinis triumfer, snart till operakompositionen. 1818 bragte han sin första opera, Enrico di Borgogna, till uppförande i Venezia. Med Zoraide di Granada (Rom 1822) och ännu mer med Esule di Roma (Neapel 1828) lyckades han vinna rykte, och med Anna Bolena (Milano 1831, "Anna Boleyn", 1844) stegrade sig detta rykte till ett europeiskt. Vidare skref han bl. a. L'elisire d'amore (1832, "Kärleksdrycken", 1840) och Lucrezia Borgia (1834, "Lucrezia Borgia", 1853). 1834 blef han kapellmästare och lärare i komposition vid konservatoriet i Neapel, kort derefter äfven professor i kontrapunkt och slutligen direktör. Med Marino Faliero (1835) sökte D. förgäfves att i Paris slå Bellini ur brädet, men efter denne mästares död (s. å.) blef han obestridt den italienska operans banérförare, i synnerhet när de samtidiga, för Venezia och Neapel skrifna Lucia di Lammermoor (1835, "Lucie eller Bruden från Lammermoor", 1840) och Belisario (1836) med ofantligt bifall upptagits på de flesta operascener. I Paris uppträdde han 1840 å nyo, med Les martyrs, La favorite ("Leonora", 1850) och La fille du régiment ("Regementets dotter", 1845), i hvilka han visade sig hafva, till fördel för det dramatiska uttrycket, studerat franska mönster. För Wien -- hvarest han utnämndes till kejs. hofkapellmästare -- skref han Linda di Chamounix (1842, "Linda", 1855), för Paris bl. a. Don Pasquale (1843) och Don Sébastien (s. å.). Utmattad af öfveransträngning och utsväfningar, försjönk han derefter i en sinnesslöhet, som ej kunde botas på dårhuset i Ivry och som 1848 orsakade hans död. -- Om D., trots en förvånande fruktbarhet och melodirikedom, saknade egentlig nyhet i uppfinningen, var han dock
onekligen mycket skicklig i att sammansmälta eget och lånadt samt i det hela åstadkomma en angenäm verkan. Han var en sannskyldig italienare och fullföljde den riktning, som banades af Rossini, men var ej i besittning af dennes originella lif och karakteristik. D. lade största vigten på tilltalande melodier, men bekymrade sig ej synnerligen om vare sig sanning i skildringen af en dramatisk situation eller sorgfällighet i utarbetandet af ett partitur. Sålunda finner man i hans arbeten väl enskilda genialiska, öfverraskande äfvensom musikaliskt genomgenomförda och formelt afrundade delar, men sällan verklig stil och helgjutenhet. Dessa anmärkningar träffa dock mest de från hans egentliga begåfning fjärran liggande seriösa operorna, bland hvilka "Lucia" blef den mest omtyckta, hvaremot "La favorite" torde vara den bästa. Sitt namn af repertoar-operor kunna väl dessa, såväl som "Lucrezia", numera försvara endast i fall de uppbäras af någon stor musikalisk-dramatisk sångförmåga. Deremot äro D:s komiska operor fulla af dramatiskt lif, friskhet och behag, och hans ännu i oförminskad ungdomlighet strålande "Don Pasquale", "L'elisire d'amore" och "La fille du régiment" höra utan tvifvel till de yppersta alstren af den italienska buffan, om också den sist nämnda operan ej saknar en lindrig fransk anstrykning. A. L.