Dös l. Dyss, arkeol., kallas i inskränkt mening en sådan stenåldersgraf, som är bildad af några på kant ställda hällar, hvilka utgöra en kammare, hvaröfver en större häll är lagd som tak. En sådan stenkammare står ibland midt på en rund jordhög (runddös). Ibland är jordhögen aflång (långdös) och har en dös nära hvardera änden. Jordhögen plägar vara omgifven af lagda eller uppresta stenar. I Sverige förekomma dösar i Skåne, Halland och Bohus län. I sistnämnda landskap kallas de dyrhus. I vidsträcktare mening, som öfversättning af dolmen (se d. o.), användes ordet dös ibland för att beteckna samtliga kammarlika grafformer från stenåldern. Jfr Gånggrift och Hällkista. Hd.