Dröm, den själsverksamhet, som eger rum under sömnen. Än utgöras drömmarna af svaga, flyktiga bilder och föreställningar, hvilka äro alldeles oordnade samt komma och gå utan något förnuftigt sammanhang med hvarandra; än äro de mycket lifliga och mer eller mindre följdriktigt sammanbundna till taflor eller tankekedjor, hvarvid alla tänkbara öfvergångar äro möjliga. Drömmarna äro icke i och för sig att betrakta såsom någonting sjukligt; de förekomma ej allenast hos fullkomligt friska menniskor -- särskildt mycket ofta hos barn --, utan äfven hos djur (t. ex. hundar). Graden af deras liflighet är otvifvelaktigt i hög grad beroende af individuella olikheter -- så t. ex. äro personer med mycket retbart nervsystem i allmänhet mera än andra disponerade för lifliga drömmar --; men den bestämmes äfven af det tillstånd, i hvilket hjernan och själsverksamheten befunno sig kort före insomnandet, samt af en mängd andra omständigheter, hvilka inverka på kroppens tillstånd i allmänhet och särskildt på blodomloppet (t. ex. matsmältning efter en kraftig måltid, inverkan af spirituosa, af feber o. s. v.). Huruvida, såsom några antaga, drömmar alltid förekomma under sömnen är naturligtvis omöjligt att afgöra, enär vi icke kunna hafva någon kunskap om tillvaron af andra drömmar än dem, hvilka vid uppvaknandet till större eller mindre del ihågkommas af den drömmande eller hvilkas yttringar kunnat iakttagas af andra.
För att rätt förstå drömmarnas egendomliga natur måste man hafva i minnet, att den regelbundna själsverksamheten hos den friska menniskan bestämmes dels af de från den yttre verlden kommande intrycken, hvilka genom sinnesnerverna fortledas till hjernan, dels af det lagbundna samarbetet af alla dess särskilda redskap. De genom sinnesintrycken alstrade enkla förnimmelserna uppväcka "erinringsbilder" af förut erfarna dylika, närbeslägtade och med dem sammanhängande förnimmelser, hvilka sammansättas till föreställningar. Dessa uppväcka i sin ordning dels sådana verksamheter i det psykiska organet, hvilka vi benämna "känslor" (affekter) och som genom särskilda nervförbindelser kunna omedelbart inverka på en mängd af kroppens organ (ansigtsmusklerna, hudens blodkärl, hjertat, vissa körtlar o. s. v.), dels, enligt de för idéassociationen gällande lagarna, nya erinringsbilder och föreställningar samt bilda på sådant sätt längre eller kortare och mer eller mindre sammansatta räckor, hvilkas yttersta leder äro omdömen och viljebestämningar, som genom de motoriska centralapparaterna i hjernan sätta rörelsenerver och motsvarande muskler i verksamhet. Men sinnesorganen kunna påverkas icke endast af intryck från den yttre verlden, utan äfven af sådana intryck, som hafva sitt upphof inom dem sjelfva. De förnimmelser, hvilka på sådant sätt framkallas, benämnas, till skilnad från de vanliga, "subjektiva förnimmelser". Äfven dessa kunna uppväcka erinringsbilder och föreställningar, och deras orsak förlägges -- i enlighet med den för sinnesförnimmelserna i allmänhet gällande lagen -- utåt, d. v. s. de uppfattas så, som om de härrörde från den yttre verlden. Under normala förhållanden kontrolleras de och liksom öfvertonas af de verkligen utifrån kommande intrycken; men stundom äro de så starka, att detta kan ske endast med svårighet och en viss ansträngning. Då själsverksamheten af en eller annan orsak är svag eller rubbad, uppfattas de subjektiva förnimmelserna såsom reella, i hvilket fall de benämnas hallucinationer eller fantasmer. En annan art af subjektiva förnimmelser äro erinringsbilderna, hvilka spela en stor rol vid all själsverksamhet. De kunna framkallas ej allenast genom de yttre intrycken och genom hallucinationerna, utan äfven genom viljan -- ja de uppdyka oupphörligt och tränga sig fram i uppmärksamhetens synfält, så snart detta icke är upptaget af någonting annat. Dessa erinringsbilder och deras bearbetning till sammanhängande taflor och tankeföljder utgöra hvad man benämner fantasi. De äro dess lifligare och få en dess mer utpräglad objektiv karakter, ju mera de från den yttre verlden härrörande förnimmelserna undertryckas. I sin största fullkomlighet uppträda de såsom visioner och under det ekstatiska tillståndet. Det är icke osannolikt, att de dervid, genom ett slags centrifugal verksamhet, äfven försätta sinnesorganen i ett tillstånd af retning, hvarigenom dessa förnimmelsers liflighet ännu mera förstärkes.
Den af de psykiska organens utveckling, normala byggnad och nutrition beroende lagbundna sammanlänkningen af de olika funktionerna, hvilken är karakteristisk för den normala själsverksamheten, störes af hvarje rubbning i dessa organs fysiologiska tillstånd, vare sig att rubbningen består i en stegring eller en sänkning af retbarheten och verksamhetsförmågan hos något eller några bland dem. Äro rubbningarna betydliga, och förekomma de äfven under det
vakande tillståndet, så orsaka de den sjukdom, som i sina högre grader benämnes vansinne.
Under sömnen inträda just sådana förhållanden, som måste medföra en oregelbunden själsverksamhet. De yttre sinnesintrycken äro fullständigt eller åtminstone i så hög grad utestängda, att de icke kunna utöfva sin kontrollerande inflytelse. De subjektiva förnimmelserna kunna derigenom få en hög grad af liflighet och objektivitet, och af de redskap, som förrätta den psykiska bearbetningen af det på sådant sätt skapade materialet, kunna några vara helt och hållet försatta ur verksamhet, andra mer eller mindre förändrade till sin retbarhet. Materialet för drömmarna består säkerligen till största delen af erinringsbilder, och de enstaka sinnesintryck från den yttre verlden eller från den sofvandes egen kropp, som då och då träffa hjernan, spela vanligen endast rolen af anledningar till drömmen, eller ock inväfvas de med de förra i drömmens fantastiska väfnad. I alla händelser kunna icke i drömmen ingå sådana förnimmelser, hvilka den sofvande ej sjelf under sitt föregående lif haft. Den blindfödde drömmer derför aldrig om ljus eller färger, den döffödde ej om ljud eller toner. En egendomlighet, som ofta utmärker drömmarna, är bristen på begränsning till tid och rum, något som till en del måste tillskrifvas frånvaron af de yttre intryckens reglerande inflytelse. Så har man många uppgifter om drömmar, hvilka omfattat en sammanhängande kedja af tilldragelser, tillräcklig att i en berättelse fylla en jämförelsevis lång tid, oaktadt det sofvande tillståndet endast varat några minuter. Stundom förhåller sig den drömmande såsom en fullkomligt passiv åskådare af de taflor, hvilka upprullas för hans inre syn; stundom deltager han såsom handlande i de tilldragelser drömmen framställer. I sistnämnda fall är drömmen icke sällan så liflig, att ej allenast minspel, förändring af hjert- och andningsrytm o. d. framkallas af de häftiga affekterna, utan att äfven regelbundna och efter drömmens ingifvelser lämpade rörelser såväl af talorganen som af extremiteterna och kroppen i allmänhet utföras (jfr Somnambulism). Stundom uppstå visserligen viljebestämningar, och dessa t. o. m. mycket energiska (såsom vid det plågsamma, halft sjukliga drömtillstånd, som benämnes "maran"), men de förmå ej utöfva någon inverkan på rörelseverktygen.
De erinringsbilder, som utgöra drömmens material, äro icke alltid konkreta föremål, utan ofta abstrakta begrepp, som mer eller mindre logiskt bearbetas. Så uppställas icke sällan i drömmen de högsta vetenskapliga problem, och dessa lösas ofta med lätthet, till den sofvandes stora tillfredsställelse --, men vid uppvaknandet befinnes lösningen i de allra flesta fall vara fullkomligt absurd. C. L.