Sömn (Lat. somnus, Grek. hypnos), fysiol., kalla vi i allmänhet det tillstånd hos en lefvande djurisk organism, hvarunder sinnesorganen, såväl inre som yttre, för tillfället hvila och antingen alls icke eller i mycket minskad grad påverkas af intryck eller retelser samt hvarunder alla af viljan beroende rörelser äro upphäfda, medan de förrättningar inom organismen, som icke äro beroende af viljan, såsom andningen, blodomloppet, ämnesomsättningen o. s. v., ostörda fortgå, ehuru efter regeln i något långsammare rytm. Under detta tillstånd är förbindelsen med omgifningen fullständigt eller i det närmaste fullständigt upphäfd, och hjernan påverkas icke af några viljeimpulser. Sömnen är dock ej allenast en medvetslös hvila för hela organismen, utan tillika en vederqvickelse för de genom arbetet under vaket tillstånd tröttade organen, ett återställande af deras vanliga kraft. Detta är sömnens fysiologiska innehåll. Egendomligt nog har detta ständigt efter vakandets arbete återkommande sömntillstånd ännu icke funnit sin fullt tillfredsställande förklaring. Den gamla åsigten att den naturliga sömnen skulle bero på ökad blodtillförsel och sålunda ökadt tryck på hjernan är befunnen oriktig. Man har nämligen i sådana fall, der delar af hufvudskålsbenen af en eller annan orsak blifvit borttagna, omedelbart iakttagit, att hjernan, då sömn inträder, bleknar och minskas i omfång, emedan blodtillförseln då är mindre, men deremot rodnar och sväller ut genom ökadt blodtillopp, då sömnen upphör. En af Preyer framställd teori går ut från det antagandet att sömnen beror på hopandet i hjernan (och öfriga organ) af de produkter, »utmattningsämnen», hvilka uppkomma under det dagliga arbetet genom förbrukning eller nötning af de organiska väfnadernas material. Under sömnen skulle det syre, som blodet tillför hjernan, användas till syrsättning och ombildning af detta utmattningsmaterial, så att detsamma lättare upptogs och bortfördes af blodströmmen, och när någon retelse inträffade, som afbröt sömnen, skulle syret i blodet icke vidare verka på utmattningsämnena, utan endast verka såsom lifvande medel på gangliecellerna. En sådan retelse skulle i synnerhet lätt kunna inverka, då under tillräcklig sömn utmattningsämnena fått tillfälle att omsättas och aflägsnas. Denna teori kan icke förklara möjligheten af den långvariga, sjukliga sömnlöshet, som är vanlig i synnerhet hos dem, hvilka arbetat strängt med hjernan. Hos sådana personer skulle väl, om någonsin, utmattningsämnen hopas i hjeruan och sålunda försätta detta organ i sömntillstånd. Mera tillfredsställande är Siemens' teori. Då det numera är utrönt, att vissa tillstånd i organismen, rörelser och förnimmelser hafva hvar sina särskilda begränsade områden (centra) i olika delar af hjernan, hvarifrån de utgå eller uppfattas, finnes det för den naturliga sömnen, antager Siemens, likasom för den epileptiska, ett särskildt centrum, hvilket han förlägger till förlängda märgen (se d. o.), der äfven det epileptiska centrum befinner sig. Under den normala sömnen äro pulsslagen och andetagen långsammare samt af ren värmebildningen och afsöndringarna i allmänhet minskade. Detta häntyder på att verksamheten i förlängda märgen är på visst sätt omändrad under sömnen. Siemens antager att emellan detta centrum för sömnens hämmande verkan och hjernbarken, som är det egentliga centrum för det högre själslifvet, råder en bestämd antagonism, hvilken nogsamt erfares, då man kämpar mellan sömn och vaka. Vid sömnens inträde genom retning af sömncentrum upphäfves hjernbarkens verksamhet, likasom vid anfall af epilepsi med dess sömn. Det är som om en länk i kedjan af de verksamma hjerndelarna borttogs eller afkopplades. Sker denna afkoppling ofullständigt, så att vissa centra i hjernbarken ännu äro i verksamhet, uppträda drömmar under sömnen. Det är antagligt, att vid detta hjernbarkens mer eller mindre fullständiga försättande ur verksamhet ett bestämdt inflytande eger rum från det likaledes i förlängda märgen belägna vasomotoriska nervsystemets centrum, genom hvars inverkan blodtillförseln till hjernan under sömnen blir minskad. Denna teori om sömnens natur synes bättre än någon föregående förklara uppkomsten af de fenomen, som tillhöra sömnen och drömmen. Innan sömnen fullständigt gör sitt välde gällande, brukar ofta inträda ett slags mellantillstånd, sömnighet, yttrande sig genom tröghet och slöhet i tankarna, afmattning i sinnesförnimmelserna och fördunkling af medvetandet. Ofta nog tillstöter ett eget slags drömtillstånd, som föregår det slutliga insomnandet. Inbillningen, icke längre styrd af förståndet, får fritt spel och framkallar en mängd fantastiska bilder af alla möjliga slag och utmärkande sig genom sitt oupphörligt pågående ombyte af form och utseende. Dessa »hallucinations hypnogogiques», såsom Maury kallar dem, eller sömninledande sinnesvillor, anses hafva sin närmaste orsak i en omedelbar retning (genom blodströmmen?) af de inre eller centrala sinnesorganen och framträda vanligen blott för synen, sedan man släckt ljuset och slutit ögonen. Man förlägger visserligen dessa fantasmagorier, som i sina orediga öfvergångar kunna erinra om s. k. »dissolving views», på något afstånd framför ögonen, men de uppfattas aldrig såsom verkliga föremål, utan endast såsom tomma gyckelbilder. -- Sömnen har icke samma djup eller styrka under hela sitt förlopp. Vanligen blir den naturliga sömnen djupast icke långt efter insomnandet och fortfar i samma grad af djup omkring en eller halfannan timma. Under denna djupa sömn råder medvetslöshet hos den sofvande, andningen ar lugn och långsam, kroppen orörligt stilla. Efter detta djupa stadium kommer småningom en mindre djup, dock ännu medvetslös sömn, och sedermera en allt lättare efternattssömn. Sinnesnerverna blifva alltmera mottagliga för yttre retelser, så att dessa icke längre behöfva samma styrka som förut, för att åstadkomma ett uppvaknande. Sömnen är icke längre så lugn och stilla som förut. Den sofvande vänder sig i bädden och gör hvarjehanda rörelser och har en oklar förnimmelse af ett eller annat sinnesintryck i synnerhet från hörselsinnet och den allmänna känseln. Det vanliga dagsmedvetandet börjar småningom frigöra sig från sömnens band, bearbetar, om också osäkert och automatiskt, de mottagna intrycken, och bildar deraf föreställningar, för hvilka dock de vanliga lagarna för tid och rum icke äro genomförda. Efter denna lättare sömn kommer sömnens sista och lättaste grad, »morgonslummern», hvarunder sjelfmedvetandet alltmera återtager sitt välde i samband med nervsystemets vaknande energi. Det är efter regeln under denna lätta slummer som man kan drömma att man drömmer och försöker att få visshet om huruvida drömbilderna ega verklighet eller icke. Slutligen behöfves blott ett lindrigt ljud eller en svagare känselförnimmelse för att det frigjorda sjelfmedvetandet skall fullständigt å nyo inträda i utöfvandet af sin makt öfver nervsystemet. (Jfr Dröm.) -- Behofvet af sömn är olika vid olika ålder och äfven vid samma ålder, till följd af olika förhållanden, hvilka säkerligen stå i samband med ämnesomsättningen i organismen. Det är bekant, att material förbrukas genom arbete och till värmebildning; detta är en nedrifvande omsättning. Å andra sidan pågår ett så att säga näringsarbete, som åter uppbygger hvad som blifvit nedrifvet och ersätter hvad som blifvit förbrukadt. Så länge lifvet pågår normalt, får icke förstörelsearbetet taga öfverhand eller rifva ned mera än hvad näringsarbetet kan återställa. Deri ligger förklaringen af olika åldrars olika behof af sömn. Ett foster i moderlifvet straxt före födelsen befinner sig helt visst i en oafbruten djup sömn. Födes det för tidigt, sofver det också ständigt, utom kanske de ögonblick det tager näring till sig. Ännu vid ett års ålder sofver ett friskt barn i regeln mera än det är vaket; men allteftersom det tillväxer, minskas behofvet af sömn. En gosse på 5--6 år behöfver 9--10 timmars sömn, den fullvuxne 6--7 högst 8 timmar, den gamle mannen något mindre. Under den högre ålderdomen, då man blifver »barn på nytt», tilltager åter behofvet af sömn. Det är det lätt insedda förhållandet mellan uppbyggnadsoch nedrifningsarbetet under olika åldrar, som är orsaken till deras olika behof af sömn, i det att under hvila i sömnen mindre rifves ned och mera bygges upp än under vakandet. Olika kroppskonstitution och olika vanor kunna inom vissa gränser och till en tid inskränka behofvet af sömn, men alltför ringa sömn medför fara för helsan, i första rummet kanske för hjernans och nervsystemets normala verksamhet. Många menniskor kunna sofva när som hälst under dagen, och middagssömnen eller sömnen på maten, »siestan», är en hos djuren vanlig företeelse, om hvars gagn eller skada för menniskor olika meningar råda. Man har förklarat benägenheten för eftermiddagssömn vara en följd af minskad blodtillförsel till hjernan, emedan blodtillförseln till matsmältningsorganen under tiden är ökad, och så är antagligen förhållandet efter en måttlig enkel måltid, om sömnbenägenhet efter en dylik påkommer, men efter en stark och öfverflödig middag med mycken mat och mycket vin vittnar den höga ansigtsfärgen om stegradt blodtillopp till hufvudet, och i sådana fall torde sömnlusten snarare bero på blodträngning till hjernan och tryck på densamma. Middagssömn under sådana förhållanden kan lätt blifva farlig och föranleda »slag» eller bristning af ett blodkärl i hjernan. -- En annan fråga är huruvida sömn under dagen kan ersätta sömn under natten. Den vanliga meningen är den, att så icke är förhållandet, och med sanning kan här sägas, att natten med sitt mörker och sin stillhet är helt visst ämnad att vara sömnens tid. Emedlertid hafva statistiska undersökningar icke kunnat påvisa sämre helsa eller större dödlighet hos personer i sådana yrken, som fordra vaka och arbete under natten, såsom hos poliskonstaplar, nattvakter o. d., förutsatt att dessa personer under dagen njuta tillräcklig sömn och föra ett ordentligt, sundt lefnadssätt.
Det gifves andra slag af sömn, än den vanliga, normala sömnen. Rörande den hypnotiska sömnen se Hypnotism och Suggestion. Äfven sjukliga arter af sömn finnas, såsom sopor, sömndvala, den djupa sömn, som uppträder i svårare infektionssjukdomar, t. ex. typhus, såsom en följd af sjukdomsgiftet, eller ock uppkommer genom blodträngning till hjernan, såsom under rus eller genom skador å hufvudskålen. Ur denna sömndvala kan den sjuke möjligen väckas för något ögonblick, men han faller straxt åter in i medvetslöshet. Sömndvalan kan i vissa fall möjligen upphäfvas genom isomslag på hufvudet och genom starkt afledande, retande lavemanger samt häftigt verkande laxérmedel, dragmedel (spansk fluga) i nacken o. s. v. En ännu djupare sjuklig sömn är den dödlika dvala, som benämnes koma (se d. o.). -- Ett sömntillstånd med upphäfvande af medvetandet och känselförnimmelsen åstadkommes genom flere slags döfvande eller s. k. narkotiska medel. Främst bland dessa medel står opium, framförallt genom beståndsdelen morfin. Man har antagit, att morfinet verkade sömn genom att föranleda för starkt blodtillflöde till och sålunda tryck på hjernan, emedan man efter döden hos morfinförgiftade funnit hjernan öfverfylld med blod. Men denna blodöfverfyllnad är ett närmare döden inträdande fenomen, enligt nyare iakttagelser, och vid morfinsömnens inträde är hjernan lika som under den naturliga sömnen mindre blodrik än under vaket tillstånd. Det synes sålunda antagligt, att morfinet direkt framkallar sömn genom inverkan på sömnens centralorgan i förlängda märgen. Möjligen eger äfven en förening rum mellan morfinet och gangliecellerna, hvilka genom morfinet förlora sin klarhet och genomskinlighet. Sistnämnda verkan har icke iakttagits af atropin och andra sömngifvande medel, hvilkas verkan för öfrigt synes vara af olika qvalitet, om man får döma af den olika karakteren hos de drömsyner och andra fenomen, som dessa narkotiska medel framkalla. Många nyare af kemien framställda ämnen hafva kommit i bruk såsom sömnmedel: kloral, sulfonal, antipyrin, antifebrin, fenacetin m. fl., hvilkas verkan sannolikt beror på inverkan å det sömncentrum, som antages ligga i förlängda märgen. Eter, kloroform, brometyl m. fl. frambringa en djup narkos eller sömn, då man inandas dessa flyktiga ämnen.
Ett egendomligt sömnfenomen är vintersömnen hos många högre djur och otaliga lägre. Orsaken till denna sömn ligger i svårigheten eller omöjligheten för dessa djur att under vintern skaffa sig föda till att ersätta hvad som kroppen genom sina rörelser -- sitt mekaniska arbete -- under vaket tillstånd förbrukar. Under sömn och fullständig hvila nedsättes ämnesomsättningen till den minsta möjliga, och den näring, som behöfves till lifsprocessens underhåll och till nödig värme, erhålles från det upplag af reservnäring, som dylika högre djur samla i form af fett under den blidare årstiden. Hos lägre djur, t. ex. insekter, synes vinterdvalan vara af en annan natur. Alla lifsprocesser synas genom kölden upphäfvas, utan att död inträder, nämligen hos de insekter, som kunna öfvervintra; de andra dödas af kölden. Myror och bin, hvilka i sina boningar samlat vinterförråd och kunna skydda sig för kölden, hafva icke någon fullständig vinterdvala, utan taga till sig näring, ehuru i mindre mängd än under arbetstiden. Lifvet kan för öfrigt slumra i åratal hos vissa snäckor och insektpuppor, hvilka utan någon tillgång till näring i ständig hvila afbida inträffandet af gynsamma omständigheter, hvarunder de vakna till lif, och de under årens lopp samlade generationerna uppträda nu i massor, hvilka ofta föröfva stora härjningar af såväl vilda som odlade växter. Det finnes också ett fenomen inom växtverlden, som Linné kallade Somnus plantarum (se d. o.), växternas sömn. O. T. S.