Dront-slägtet

Dront-slägtet, Didus, zool., ett fogelslägte, om hvars systematiska plats stor ovisshet är rådande. Det har nämligen blifvit fördt än till strutsfoglarnas, än till hönsfoglarnas, än till gamfoglarnas och än till duffoglarnas ordning. Arterna utmärkte sig bl. a. genom den långa, starka, i spetsen nedböjda näbben, de förkrympta vingarna och stjerten, hvilka saknade styfva pennor och i stället bestodo af stora, mjuka, nedhängande täckfjädrar, samt på de korta, kraftiga benen med deras fyrtåiga fötter. Den numera utdöda dronten, D. ineptus, äfven kallad "dodo" och "dudu", fans i stor mängd på S:t Mauritius, då denna ö på 1500-talet upptäcktes af européerna. Den enda kännedom vi ega om denna så märkliga fogel grundar sig dels på holländska sjömäns (möjligen öfverdrifna) berättelser, dels på oljemålningar i åtskilliga tafvelsamlingar, dels ock på delar af skelettet, som förvaras spridda i flere naturaliesamlingar. Vare sig genom okynnet hos de europeiska kolonister, holländare och portugiser, hvilka landade på ön, eller för det ätbara köttet, som dock tyckes hafva haft en något tranaktig smak -- alltnog, dronten blef tid efter annan utsatt för så ihärdiga förföljelser, att han omkr. hundra år efter öns upptäckande var alldeles utrotad. För klumpig för att kunna röra sig med snabbhet och ur stånd att flyga, blef han lätt ett byte för sina förföljare. Han var till färgen brungrå med gula ving- och stjerttäckfjädrar, hade svanens storlek, en näbb, som liknade albatrossens, och fötter, som påminte om pingvinens. En annan art, den s. k. solitären, D. solitarius, var ungefär så stor som en gås och hvit, med svarta vingspetsar. Numera, liksom sin slägting, utdöd, tyckes han en gång hafva tillhört den närliggande ön Rodriguez, hvarest åtskilliga benlemningar efter honom blifvit påträffade. J. G. T.