Dvärg (Dverg) nyttjas i dagligt tal om sådana organismer, hvilkas höjd betydligt understiger artens naturliga medelhöjd. Såsom anatomisk-fysiologisk term betecknar detta ord sådana varelser, hos hvilka litenheten visar sig deri att volymen af alla organismens delar (Geoffroy Saint-Hilaire), således icke endast höjden, är under medium. Af menniskor, som tillhöra den kaukasiska rasen, räknar man dock inga andra för dvärgar än dem, som hafva mindre höjd än 4 f. (1,19 m.); så vidt man vet, hafva inga fullvuxna dvärgar understigit 2 f. (60 centim.). De tre mest kände dvärgarna hafva haft följande mått: polacken Josef Borvilaski 76 centim. (2,56 f.), fransmannen Nicolas Ferry, kallad "Bébé", 89 centim. (3 f.), och engelsmannen Jeffery Hudson 1,03 m. (3,4 f.). De dvärgar, som icke lidit sjukliga förändringar, hafva en välbildad och proportionerlig kropp, men hufvudet är relativt stort, stundom så stort, att hela figuren deraf vanställes. Ibland händer äfven, att kroppen är vanskaplig af sjukdom (rachitis), rygg och lemmar krokiga, de senare onaturligt tjocka eller spensliga. Om hjernan (hufvudet) är liten, felslår intelligensen; eljest är denna af vanligt mått. Dvärgar äro lifliga och rörliga, men tröttna lätt. Den ofta hos dem iakttagna vresigheten och elakheten torde i de flesta fall varit en följd af de retningar och begabberier, för hvilka de ständigt utsatts, hälst då de, såsom tidtals varit modernt, underhållits till furstars och förnämas nöje. Bébé dog vid 22 års ålder, och de flesta dvärgar tyckas hafva dött tidigt; men Borvilaski och Hudson blefvo gamla, den senare 63 år. Om orsaken till dvärgbildningen känner man ingenting. Dvärgar födas ofta jämte syskon af vanlig storlek samt af fullt utbildade föräldrar. Frågan om dvärgskapets ärftlighet är ännu olöst. Enligt hvad de flesta iakttagelser utvisa grundlägges dvärgväxten redan under fosterlifvet. Bébé, som likväl kom för tidigt till verlden, var vid sin födelse 7--8 tum och vägde icke fullt 0,43 kilogr. (1 skålp.). Etnografiskt hafva dvärgarna, trots sin litenhet, spelat en ganska stor rol. I äldre tider talade man (Homeros) om pygméernas folk, som bodde vid verldshafvet och hvarje vår hade att kämpa med de der på stranden landstigande tranorna. Af senare författare (Herodotos och Aristoteles) förlades deras vistelseort än till det solstekta Etiopien (Abessinien), än till det isiga Tule. De mot dessa berättares skildringar svarande tumshöga menniskorna äro visserligen ej återfunna -- de torde, liksom de från dem härledda Tummeliten och lillepyttarna, höra till fantasiskapelserna --, och man har icke ens påträffat folkslag, hos hvilka kroppshöjden i allmänhet stannar vid det ringa mått, som är ofvan angifvet såsom maximum för dvärgar ur vår europeiska ras. I allmänhet tyckas dock de folk, som bo kring den norra polarbassängen, vara småväxta (lapparna äro t. ex. vid pass 1,5 m. höga), och deruti finnes möjligen en antydan till grunden för sagan om Tules pygméer. Denna allmänna litenhet hos polarfolken -- liksom vissa i polartrakterna förekommande växters litenhet -- låg det nära till hands att härleda från klimatets hårdhet, från mörkret och från torftig näring, hälst som litenheten visar sig förenad med en särdeles svag och spenslig kroppsbildning i öfrigt och en egendomlig vissenhet, som utmärker i svält och mörker uppfödda individer af alla folkraser. Att det likväl är rasegenheten, som utgör den rätta förklaringsgrunden, antydes dock af åtskilliga under de senare åren gjorda upptäckter i Afrika. Derstädes har Harris i Abessinien (Herodotos' dvärgland!), Du Chaillu i Asjango, vid vestkusten, De Brazza nära derintill, vid Ogove, och Schweinfurth söder om egyptiska Sudan, i Monbuttu-landet, funnit folkstammar, som enligt beskrifning äro hvarandra mycket lika samt utmärka sig genom egendomliga ansigtsdrag och habitus och hvilkas medlemmar hafva samma storlek som lapparna, omkr. 1,5 m. (5 f.). Då nu enligt åtskilliga berättelser dylika folk förekomma på hela sträckan från öst- till vest-kusten, tvärs öfver den eqvatoriala delen af Afrika, torde man kunna sluta till att de omtalade och de sedda utgöra spridda rester af en småväxt folkstam. Enär dessutom en sådan länge känd folkstam, buschmännen ("saan"), finnes samlad eller spridd öfver Afrikas hela sydspets, och då detta folk företer en omisskännelig kroppslig likhet med det i mellersta Afrika funna småfolket har man (Mantegazza) ansett dem alla tillhöra en och samma stam. Om de också ej nedgå till det ofvan angifna måttet på dvärgar, än mindre till fornsagornas mått, äro de likväl, i jämförelse med andra menniskoraser, nog småvuxna för att, med vederbörlig reservation, kunna bära benämningen dvärgfolk. Möjligen utgöra de urbilderna för pygméerna i de gamles sagor.
I Nordiska mytologien är dvärg benämning på de väsenden, som antogos representera de i jordens inre hemlighetsfullt och stilla verkande naturkrafterna. Enligt eddan fingo dvärgarna sin första tillvaro såsom maskar i urjätten Ymes kött, men erhöllo sedan af gudarna förstånd och menniskoliknande skepnad. Man tänkte sig dem
små, fula, mörka och dagskygga, boende i jorden och i stenar samt oaflåtligt verksamma. De ansågos kunna göra sig osynliga genom en hatt eller mantel (jfr Fornn. huliðshjálmr och T. tarnkappe). Oftast går deras verksamhet i en riktning, som främjar gudars och menniskors bästa, men bevis på att ett motsatt förhållande stundom eger rum saknas ej. Deras välde öfver naturens förborgade krafter yttrar sig särskildt i en öfverlägsen konstfärdighet, hvilken sätter dem i stånd att icke allenast förse menniskorna med allahanda dyrbara vapen och verktyg, utan äfven att åt gudarna smida deras kostbaraste klenoder. Så förfärdigade dvärgarna åt Oden spjutet Gungne och guldringen Dröpne, åt Tor hammaren Mjölne, åt Frö skeppet Skidbladne, åt Sif hennes guldhår. I de mytiska urkunderna uppräknas många namn på dvärgar. På ett ställe nämnas tre olika flockar, hvilkas anförare äro Modsogne, Duren och Dvalen. Några dvärgar hafra, enligt hvad deras namn antyda, en kosmogonisk betydelse, såsom Ny och Nede samt Nordre, Östre, Södre och Vestre, hvilka uppbära himlahvalfvets fyra hörn. Dvärgarna tyckas vara identiska med svartalfverna (se d. o.), och i en senare tids folktro förblandas de ofta med tomtegubbar, nissar, bergtroll och dylika väsenden. Äfven nyare folksägner hafva åtskilligt att berätta om dvärgar och deras sammanträffanden med menniskor. -- I flere beslägtade folkslags gudaläror har man velat finna motsvarigheter till dvärgarna, t. ex. de indiska maruts samt romarnas manes och lemures. Enligt denna mening hafva dvärgarna ursprungligen uppfattats såsom de aflidnes andar. -- En tillfredsställande etymologi af ordet dvärg är ännu ej funnen. Detta ord ingår i sammansättningarna "dvärgamål", genljud, "dvärganät", spindelväf, och "dvärgstenar" eller "dvärghamrar", benämningar på vissa slags stenarter. G. v. D. Th. W.