Ed, jur., en under religiös form uttalad försäkran om tillförlitligheten utaf ett af den svärjande afgifvet yttrande. Eder afläggas enligt svensk lag i regeln "vid Gud och hans heliga evangelium", men af jude "vid Gud och hans heliga lag". I fråga om bekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, förordnas särskildt af konungen huru förfaras skall. Eden afser dels att förstärka en utfästelse om framtida uppfyllande af vissa medborgerliga eller ämbetsplikter -- t. ex. tro- och huldhetsed, tjenste-ed, krigsmanna-ed, domare-ed --, dels att bekräfta sanningen af en faktisk uppgift, som den svärjande lemnat eller skall meddela. Under denna senare form har eden betydelse särskildt i rättegångsordningen.
För att den dom, som afgör en rättegång, skall vara rättvis, fordras, att den framgått ur en riktig tillämpning af rättens bestämmelser på de faktiska förhållanden, som i det förevarande fallet upplysts vara sanna. Hvad rätt är skall domaren sjelf känna, men hvad som är sant i målet, derom skall den frambragta bevisningen upplysa honom. Sådan upplysning kan han endast sällan vinna genom egen iakttagelse; vanligen måste han hemta den från andras utsago -- af parten sjelf eller af tredje person. Ett nödvändigt vilkor för att dessa utsagor skola kunna tjena till grund för domarens öfvertygelse är att de äro pålitliga. För att nu stärka viljan att tala sanning användes ed, hvilken sålunda här förekommer under två former: vittnesed och parts ed. Då eden är en religiös handling af högsta vigt, hvilken icke får missbrukas, gäller för båda dessa slag af eder, att de icke böra användas, när man har att befara mened eller när ed icke är nödig. Vittnesed får afläggas endast af den, på hvars vilja och förmåga att tala sanning man icke har anledning att tvifla. Lagen uppställer för den skull åtskilliga anledningar som göra personer obehöriga att vittna, i allmänhet eller i vissa mål (jäf). Partens egen utsaga måste i allmänhet anses mindre trovärdig, såsom förestafvad af hans eget intresse. Endast der detta icke är fallet, eller då part erkänner någonting för honom menligt, kan utsagan antagas vara sann, och den behöfver då ej ens beedigas. Men der icke ett erkännande föreligger, der anser Sveriges rätt partens utsago i allmänhet vara af så tvifvelaktig trovärdighet, att det icke bör tillåtas honom med ed bekräfta densamma och derigenom upphöja den till ett bevismedel. Den part, som ej kunnat bevisa de fakta, utan hvilkas tillvaro det anspråk han i rättegången framställt icke kan godkännas, förlorar derför saken. Endast undantagsvis tillåtes det en part att fylla denna bevisning genom att beediga sin uppgift (fyllnadsed). Men vid sådant förhållande -- när den bevisskyldiga parten till viss grad, ehuru icke så fullständigt som lagen kräfver, styrkt hvad han uppgifvit -- kan det synas otillfredsställande att utan vidare gifva honom orätt och motparten rätt. Man har derför tillgripit den utvägen att för en sådan utgång af saken fordra, att den sistnämnde med ed styrker sitt nekande af hvad den bevisskyldige uppgifvit: han skall "värja sig" med ed (värjemålsed). Eden är då icke ett medel att åstadkomma bevis -- den nekande behöfver icke bevisa oriktigheten af hvad hans motpart anfört till stöd för sitt anspråk --, utan ett medel att tvinga part att afstå från ett nekande, som misstänkes vara obehörigt. Brister han åt eden, anses han hafva medgifvit, att så är förhållandet. Ett sådant tvångsmedel får likväl icke användas i vidsträcktare mån, än som är förenligt med bevarande af edens helgd. Der faran för mened är påtaglig, måste domaren afstå från att ålägga edgång. En sådan fara kan hafva sin grund dels i en högre grad af frestelse till mened -- när någon derigenom har utsigt att undgå svår förlust eller strängare straff --, dels i en större brist på motståndskraft mot frestelsen dertill. Af det förra skälet användes ed icke i någon händelse i gröfre brottmål; den senare synpunkten utesluter från edgång sådana personer, hvilkas frejd icke är otadlig.
Edgång kan vidare, såsom medel att afgöra rättstvister, användas på grund af parternas öfverenskommelse, i det den ena parten erbjuder den andra, att, om han vill beediga sina i målet häfda uppgifter, dessa utan vidare skola få gälla såsom fullt bevisade (bjuden ed). Sådan ed kan förekomma endast i mål, öfver hvilka parterna ega sjelfva fritt råda, således icke i egentliga brottmål. Som det emellertid tillhör
domaren att tillse, det eder icke onödigtvis brukas, bör denna ed användas endast när verklig utredning i målet visats vara omöjlig, och den har derför icke häller för tvistemålen stor betydelse.
Slutligen kan enligt svensk rätt edgång fordras i åtskilliga fall -- äfven oberoende af rättegång och utan att dermed afses att åstadkomma ett afgörande bevis -- såsom vilkor för åtnjutande af en påyrkad rätt eller till bestyrkande af en uppgift, hvars riktighet för en annan person är af vigt (t. ex. borgenärsed i konkurs, bouppteckningsed m. fl.). I. Afz.