Edgärdsman, jur. Skall en dom varda rättvis, måste domaren utgå från en riktig uppfattning af de faktiska omständigheter, af hvilka målets utgång beror. En sådan utredning af det faktiska sammanhanget åstadkommes i våra dagars rättegång genom bevisförfarandet, hvilket afser att gifva domaren objektiva grunder för bildande af en sjelfständig öfvertygelse. Utan sådana grunder antager domaren ingenting såsom sant och bevisadt.
Annorlunda var förhållandet i den äldsta germanska och skandinaviska processen. Enligt denna dömde folket sjelf, samladt till ting, och inför hela menigheten kunde ett sådant bevisförfarande, som förutsätter en uppmärksam pröfning af de minsta omständigheter, icke användas. Icke dess mindre måste man sörja för att den dom, som gafs, stödde sig på sanning och rättvisa, och detta ansåg man sig göra genom att låta sakens utgång vara beroende af vissa prof, så beskaffade, att man kunde antaga, att blott den, som hade sanningen på sin sida, skulle mäkta att fullgöra dem. Bevismedlen voro sålunda af formel art och gåfvo icke domaren någon sjelfständig öfvertygelse i saken. De prof, hvilka för ändamålet användes, inneburo ett vädjande till gudomen. Så ordalierna under en äldre tid, edgång under en senare. Att med ed bekräfta sanningen af en utsago tillkom den af parterna, som egde vitsordet -- i allmänhet svaranden. Sedan eden var aflagd, gällde utsagon såsom sann och bevisad. Men som vinsten af en mened kunde besegra den fruktan för gudarnas hämd, hvilken utgjorde borgen för edens trovärdighet, ansåg man sig i vigtigare fall icke kunna åtnöjas ensamt med partens ed, utan man fordrade, att denna skulle bekräftas af andra trovärdiga personer, hvilkas antal ökades i förhållande till målets vigt. Dessa medsvärjande kallar man edgärdsmän (Lat. conjuratores). Edgärdsmännen hade icke samma betydelse som vittnena i nutidens rättegångar. De redogjorde icke för hvad de visste i saken: de aflade endast en kategorisk försäkran om riktigheten af partens ed, att han "sor reen ok eig meen". Genom de qvalifikationer man fordrade af edgärdsmannen och genom det straff, som träffade honom, om eden fans osann, sökte man trygghet mot lättsinne och falskhet, likasom man äfven sörjde för att edgärdsmannen skulle vara i tillfälle att bilda sig en verklig öfvertygelse i saken. Det vanliga antalet edgärdsmän var tolf (tylftared), och det högsta antalet i Sveriges rätt var 156 (tretton tolfter). Med den gamla rättegångsförfattningens försvinnande fick bevisförfarandet till uppgift att bereda domaren medel att sjelf bilda sig en öfvertygelse i saken, och för detta ändamål var en naken försäkran, sådan som edgärdsmännens, af ringa värde. Domaren måste fordra en redogörelse för egna iakttagelser; i stället för edgärdsmän kommo vittnen. Oaktadt edgärdsmannainstitutet sålunda förlorat sin rot, fortlefde det in i det 17:de årh. och blef först 1695 uttryckligen upphäfdt. I. Afz.