Ek, Quercus, bot., ett till nat. fam. Cupuliferae, kl. Monoecia L., hörande slägte, som innefattar en mängd arter, hvilka äro träd med smala, slaka, glesa hanhängen och mycket reducerade, knopplika honhängen. Synnerligen utmärkande för detta slägte är frukten, det s. k. "ållonet" (se nedan), en stor, hvitelös nöt med läderartad fruktvägg, hvars bas är nedsänkt i en "cupula" (bägarefoder), bildad af det urholkade blomfästet, hvilket är beklädt med små fjäll (skärmblad till hängets nedre, felslagna blommor). I Skandinavien finnas två arter: vanliga eken (Q. robur) och vintereken (Q. sessiliflora). Den förra, "skogsträdens konung", är Skandinaviens största träd, ofta med en stam af 100 f. i höjd och 10, någon gång 30--40, ja 80 f. i omkrets (1 f. = 0,8 m.). Den utmärker sig genom sin grofva, ofta knotiga och vresiga stam med sprickfull bark (se nedan), sin yfviga, trubbiga krona af nästan rätt utstående, buktigt vridna grenar och sina hårda, buktbräddade blad. Till följd af sitt ståtliga och egendomliga utseende bidrager den, i trots af sin fåtalighet, mer än något annat träd -- utom barrträden och björken -- till att gifva ett landskap karakteristiskt utseende. -- Eken växer i nästan hela Europa. I Sverige faller dess nordgräns ungefär vid 60:de breddgraden (Derofvan träffas den dock på ett par ställen i Ångermanland). Bäst trifves den på torr, något kuperad mark med god jordmån. Från sina bästa växtplatser fördrifves den likväl mer och mer, emedan den såsom skadlig för gräsväxten ej gerna tåles på ängs- eller åkermark. Deraf torde till någon del kunna förklaras det sorgliga faktum att eken -- liksom i allmänhet våra ädlare, sydligare växter -- vid och nära sin nordgräns tydligen befinner sig i utdöende. Detta träd växer mycket långsamt. I början har det buskform, men förvandlar sig småningom till ett träd. Först vid 40--50 års ålder bär det frukt, och ej förr än vid omkr. 150 års ålder kan det anses fullvuxet. En ålder af 4--5 hundra år är ej ovanlig, och det lär finnas ekar, som äro ända till 2,000 år gamla. Af alla svenska träd lemnar eken det bästa virket. Ekvirke är ytterst hårdt samt motstår synnerligen väl röta och är derför det förnämsta skeppsbyggnadsvirke man eger. För sin vackra mörka färgs skull skattas det med rätta högt äfven som möbelvirke. -- Vintereken skiljer sig från vanliga eken derigenom att den är mindre samt har smalare och mångbuktigare blad äfvensom en nästan oskaftad fruktställning. Dess nordgräns i Sverige är Kolmården. Vintereken växer på stenigare och ofruktbarare mark än vanliga eken, och dess virke är mindre godt än dennas.
Jämväl af de många utländska ekarterna äro flere nyttiga för sin bark (se nedan) eller sin ved, hvilken begagnas till virke. På flere ekarter förekomma galläpplen, sjukliga utväxter, framkallade genom insektstyng. S. k. "äkta (turkiska) galläpplen" fås af galläpple-eken (Q. infectoria Oliv.), från Mindre Asien och sydöstra Europa. Frukterna af Q. Aegilops L. användas i Grekland till födoämne. Af korkeken (Q. Suber L.), från Medelhafslanden, fås kork, som består af barkens korkväfnad, hvilken på detta träd når en ovanlig mäktighet. Barken hos qvercitron-eken (Q. velutina Lam., Q. tinctoria Willd.), från Norra Amerika, innehåller ett gult färgämne, qvercitron, hvilket är ett bland de vigtigaste färgmaterialier som heintas från växtriket. Flere ekarter: Q.
Ilex L. (närslägtad med eller måhända samma art som korkeken) och Q. Cerris L., båda från Södra Europa, vidare röd-ek (Q. rubra L.), blod-ek (Q. coccinea Wangenh.), hvit-ek (Q. alba) och kärr-ek (Q. palustris Dur.) m. fl. nordamerikanska arter, odlas såsom prydnadsväxter.
Ekslägtet uppträdde redan under kritperioden och visade under den tertiära en hastig tillväxt. Mer än 160 arter från denna tid äro beskrifna, men då de till stor del grundats endast på bladen, hvilka mycket variera inom slägtet, är den anförda siffran möjligen något för hög. Säkert är dock, att ekarna inom Europas tertiära skogsvegetation voro lika allmänna som inom en del af Norra Amerikas nuvarande vegetation. Också äro en stor mängd af de fossila arterna närmast beslägtade med nordamerikanska. Jämväl på Grönland och Spetsbergen var slägtet representeradt under sagda tid.
Ekbark är på grund af sin halt af garfsyra -- en särskild art, kallad ekgarfsyra, acidum quercitannicum -- kanske det mest använda af alla garfmedel. Till garfning och såsom drog användes företrädesvis bark af helt unga stammar och grenar. Detta slags bark har en något glänsande, slät, rödbrun, här och der af lafvar gråfläckig ytterbark, som, derigenom att den delvis lossnar, gifver barken ett gråhvitt, liksom fjälligt, blänkande utseende ("spegelbark"). Lämpligast är att afskala sådan bark under slutet af våren, då garfsyrehalten är störst. Den bör torkas i skugga och skyddas för regn. Torkad ekbark förekommer i rännformiga eller platta stycken af 4--5 mm. (1,5--2 l.) tjocklek eller något deröfver. Insidan, som är ljusbrun, kännetecknas af på längden löpande strimmor och hvassa åsar, hvarigenom ekbarken lätt skiljes från andra barkar. Bark af äldre stammar och grenar har en genom korkbildning mycket förtjockad, söndersprucken, värdelös ytterbark och derför relativt ringa halt af garfsyra, som finnes hufvudsakligen i mellanbarken och innanbarken. Äldre bark är oduglig som drog och föga värderad i garfverierna. -- Inom medicinen användes ekbark, såsom ett kraftigt sammandragande (adstringerande) medel, numera endast utvärtes, i form af dekokt, till omslag, insprutningar (mot slemoch blodflöden) och såsom gurgelvatten.
Ekållon (semina quercus), med. farmak., bestå, såsom drog, af de från det läderartade fruktskalet befriade stora hjertbladen, hvilka utgöra hufvudmassan af det mogna fröet. Vid drogens beredning bortfaller vanligen det egentliga fröskalet och äfven det obetydliga embryot. Hjertbladen äro aflånga, med kullrig utsida och konkav eller platt insida. Ekållonens smak är svagt sötaktig, bitter och sammandragande. De innehålla stärkelse (38 %) samt derjämte garfsyra, fet olja, ett icke kristalliserande socker och s. k. quercit, l. ållonsocker (liknande mannasocker). Ekållon äro sålunda ett närande och sammandragande medel och nyttjas mest i huskurer, för hvilket ändamål de rostas och kokas med vatten till "ållonkaffe", som ansetts vara välgörande för dåligt nutrierade ("skrofulösa") barn. Eken står i ett mycket nära samband med de europeiska folkens äldsta naturmyter. Från suset af en gammal helig ek i Dodona (i det forngrekiska landskapet Epirus) hemtade presterna orakelsvar. Hos romarna var eken helgad åt Jupiter (arbor Jovis). De gamle gallerna och forngermanerna helgade ekarna åt sina gudar och offrade under deras kronor (jfr Druider). Vid kristendomens insteg började man fälla en mängd uråldriga ekar, som stått i helgd. -- Sedan gamla tider har ekens löf användts såsom en symbol för medborgerliga dygder, och hos romarna utdelades eklöfskransar såsom belöningar. Eklöf vet har spelat en betydande rol jämväl inom den götiska ornamentiken. -- Jfr Ekskog. S. A. Ldt. A. G. N. O. T. S. R. G.