Eldslandet

Eldslandet (Sp. Tierra del fuego), en af 11 större och mer än 30 mindre öar bestående arkipelag vid Amerikas sydspets, mellan 52°--56° s. br. och 46°--58° v. lgd (fr. Ferro). Från fastlandet är den skild genom Magelhaens sund. Arealen utgör 73,140 qv.-kilom. (1,328 qv.-mil), hvaraf 48,114 qv.-kilom. (875 qv.-mil) tillhöra den största ön, det egentliga Eldslandet (af engelsmännen kallad "King Charles south land"). Alla öarna äro, liksom kusten af fastlandet, sönderskurna af bukter och smala fjärdar samt uppfyllda af berg. Med sina taggiga spetsar sträcka bergen sig högt upp i den eviga snöns region, hvars nedre gräns ligger 900--1,150 m. (3,000--3,900 f.) öfver hafvet. I deras remnor skjuta glaciererna ända ned i fjärdarna. De högre sluttningarna äro betäckta med torfmossar, de nedre afsatserna med täta skogar. De högsta bergen ligga i sydvestra delen af hufvudön: Darwin, 2,072 m. (6,978 f.), och Sarmiento, 2,100 m. (7,073 f.). De mindre öarna hafva berg af 750--900 m. (2,500--3,000 f.) höjd. Den först 1830 upptäckta Beagle-kanalen, s. om hufvudön, skiljer denna från en rad af större och mindre öar och ögrupper: Navarin (2,480 qv.-kilom.), Hoste (6,600 qv.-kilom.), med halfön Hardy -- hvars sydligaste spets kallas "Falska kap Horn" --, Gordon, Londonderry och Stewart. Vester om hufvudön ligga Dawson (1,320 qv.-kilom.), Clarence (2,750 qv.-kilom.) och Desolation l. S:ta Ines (8,000 qv.-kilom.). Söder om Navarin, på andra sidan om Nassauviken, ligger Wollaston (495 qv.-kilom.), och s. om denna den vanligen under namnet Hermitöarna sammanfattade ögrupp, till hvilken bl. a. höra Herschel, Hall, Hermite och Horn l. Hoorn (16 qv.-kilom.). Den sistnämnda, som är den sydligaste i arkipelagen och skild från de båda förstnämnda genom den smala S:t Francisviken, är en nästan lodrätt, till 153 m. (515 f.) höjd, ur vågorna uppstigande svart, kal klippmassa, kallad Kap Hoorn (55° 58' 50" s. br.). Den östligaste ön i arkipelagen är Statenland (640 qv.-kilom.), skild från hufvudön genom Le-Maire-sundet. -- Klimatet är rått, fuktigt och kallt. Det snöar och regnar hela året om. Medeltemperaturen i södra delen är om sommaren 10° C, om vintern 0,5°. Frosten ligger dock icke länge. Öarna hafva en ganska egendomlig flora. Endast få, mest antiskorbutiska, växter hafva de gemensamma med Patagonien och de högre Anderna, men deremot många med Storbritannien. Skogarna bestå hufvudsakligen af ett par bokarter (Fagus antarctica och F. betuloides) samt af winterana (Drymis winteri), hvilka under hela året bibehålla sina grönbruna, i gult skiftande löf. På öppna platser blomstra fuchsior, veronikor, berberis, ranunkler och primulor m. fl. De enda ätliga växterna äro selleri och skedört samt en klotformig, ljusgul svamp (Cyttaria Darwinii) som växer i stor mängd på bokarna. Faunan är mycket fattig. Af däggdjur finnas, utom hvalar och sälar, en fladdermusart, ett slags rotta (Rheitrodon chinchilloides), två verkliga rottarter, en Ctenomys, två räfarter (Canis magellanicus och C. Azarae), ett slags hafs-utter och guanacon. Af landfoglar förekomma trädkrypare, flugsnappare, gärdsmyg, tre eller fyra finkarter, en trastart, en stareart (eller Icterus), två opetiorhyncher, åtskilliga hök- och ugglearter samt, egendomligt nog, en kolibri- och en papegojart. Reptilier saknas alldeles, och insekterna äro mycket få. Deremot är det omgifvande hafvet ymnigt försedt med lefvande varelser. Infödingarna, elds-ländare eller pesjeräer, omkr. 2,000 till antal, tillhöra den amerikanska rasen och stå på en mycket låg kulturgrad.