Eldsläckning och Eldsläckningsredskap. De äldsta underrättelserna om eldsläckningsväsendet förekomma hos de gamle romerske skriftställarna. Från medeltiden finnas endast några brandordningar och berättelser om eldsvådor. Först mot slutet af 17:de årh. framträdde en särskild eldsläckningsliteratur. Det äldsta kända arbetet på detta område trycktes på holländska i Amsterdam 1690 och innehåller en beskrifning på den "nyuppfunna
slangbrandsprutan och dess användning till släckning". Bokens författare var Jan van der Heyde, generalbrandmästare i Amsterdam.
Hos den romerske författaren Vitruvius (som lefde på kejsar Augusti tid) förekommer en beskrifning på en maskin, medelst hvilken vatten kunde bringas i höjden, och man torde vara berättigad till det antagandet att denna maskin var den första upprinnelsen till trycksprutan. Ctesibius och Hero (omkr. 250 f. Kr.) nämnas såsom dess uppfinnare. Troligt är likväl, att den på deras tid ej användes till eldsläckning. Det är bekant, att den för staden Roms säkerhet afsedda vakten äfven utgjorde ett slags brandkår. På kejsar Augusti tid bestod denna kår af sju kohorter, om 1,000 man. Hvarje kohort var indelad i sju centurier, af hvilka hvar och en hade sin "siphonarius" (af sipho, vattenrör), sina vattenbärare och sina hornblåsare. Af brandredskap funnos sifoner, ämbar, stegar, stänger, brandsegel o. s. v. De storartade vattenledningarna voro oanvändbara för eldsläckningsändamål, och deraf kan man förklara, att, trots dessa anläggningar, förskräckliga eldsvådor tid efter annan härjade det gamla Rom.
Under medeltiden gick brandväsendet föga framåt. I de större städerna utfärdades visserligen åtskilliga förordningar mot och straffbestämmelser för oförsigtigt handterande af eld äfvensom föreskrifter om huru eld skulle signaleras o. s. v.; men några märkligare uppfinningar af brandredskap eller förbättringar af redan befintlig sådan förekommo ej.
I början af 16:de årh. tillverkades, af Anton Platner i Augsburg, sprutverk, som i det närmaste liknade den af Hero konstruerade maskinen, och från den tiden förskrifver sig den första verkliga brandsprutan. I Augsburg, Nürnberg och Strassburg funnos i 16:de och 17:de årh. sprutfabrikanter, hvilkas tillverkningar spriddes öfver Tyskland, England och Frankrike. Alla dessa sprutor voro dock mycket ofullkomliga, i det de endast voro försedda med ett vändrör, men saknade luftkärl och slangar. Vattnet måste bäras eller langas till sprutan och hällas i behållaren. Pumpningen skedde på många olika sätt, men var alltid mödosam och fordrade mycket folk. I Amerika konstruerades på 1700-talet en spruta, som pumpades genom trampning. I Sverige funnos stora sprutor på 1660-talet. Stockholms brandordning af 1675 omnämner bland brandredskapen (förutom handsprutor) vallonsprutor med kopparrör jämte dertill hörande redskap, kar, släpor och verktyg. Vid slutet af 1600-talet fick brandsprutan de tre vigtiga tillägg, utan hvilka hon endast till en ringa del kunnat fylla sin uppgift, nämligen luftkärlet, medelst hvilket en oafbruten vattenstråle kan ernås, slangen, genom hvilken man sättes i tillfälle att rikta en kraftig stråle mot elden, och sugverket, som ersätter det gamla bruket att med ämbar langa vatten till sprutans behållare. För dessa vigtiga uppfinningar har man att tacka den förut nämnde van der Heyde.
De framsteg, som under de sista århundradena gjorts inom sprutfabrikationen, hafva ej berott på nya upptäckter, utan allenast på förbättringar af de gamla redskapen. Den väsentligaste förbättringen är ångans användning till utförandet af det tröttsamma pumpningsarbetet. Den första angsprutan konstruerades 1829, af John Ericsson och engelsmannen Blaitwaite. Till Sverige infördes, för Göteborgs räkning, den första ångsprutan (från England) 1862, och under de senare åren hafva flere svenska städer skaffat sig dylika redskap. (Utmärkta ångsprutor af amerikansk modell tillverkas numera vid Ljusne mekaniska verkstad.) På senaste tiden hafva äfven pytssprutor af fördelaktig konstruktion kommit till vidsträckt användning och visat sig vara af stor nytta, i synnerhet för enskildas behof. Slutligen förekomma kemiska släckningsapparater, bland hvilka de s. k. extinktörerna intaga främsta rummet.
Vid konstruktionen af lifräddningsredskap, som afse att vid eldsvådor möjliggöra eller underlätta räddningen af menniskolif, hafva stora svårigheter mött. Senare tiders uppfinningar hafva dock förmått till en viss grad lösa detta problem. Så hafva flere slag af mekaniska räddningsstegar blifvit, i olika land, konstruerade, och småningom har man, genom oupphörliga förbättringar, vunnit det med dem afsedda ändamålet, nämligen att kunna med lätthet föra dem upp till öfversta våningen af t. o. m. de högsta hus och dit bilda en säker väg. (De i Stockholm begagnade räddningsstegarna äro konstruerade af f. d. underlöjtnanten i brandkåren Th. Een.) Derjämte användas hakstegar, förlängningsstegar, takstegar, gesimsstegar o. s. v. Till underlättande af menniskors nedstigande från brinnande hus fästes vid öfre änden af stegen en räddningssäck, eller i fönstret en räddningstrumma, eller ock nedfiras personerna med den lifräddningslina, som brandkarlen alltid har med sig.
I de flesta af Europas och Amerikas större städer finnas fasta, kasernerade brandkårer, hvilkas uppgift uteslutande är att förekomma och släcka eldsvådor samt att rädda menniskolif och egendom.
Mindre städer hafva i allmänhet ej fasta, utan på grunden af ett slags värnepligt organiserade brandkårer, hvilkas nummerstyrka på somliga ställen uppgår till flere tusen man. I vissa land, i synnerhet i Tyskland, Schweiz, Ungern, England och Finland, finnas frivilliga brandkårer. I Sverige hafva sådana funnits i Stockholm och Göteborg. I några mindre städer äro brandkårer bildade på grundvalen af frivillighet och värnepligt i förening.
I Sverige förekomma fasta brandkårer endast i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Stockholms brandväsende, som började omorganiseras 1875, har sedan dess nått en fulländning, som torde ställa det vid sidan af Europas öfriga hufvudstäders. För detta mål hafva betydliga uppoffringar gjorts af kommunen. Brandkåren, som är ordnad på militärisk fot, men icke lyder under krigslagarna, består af 1 brandchef, 2 officerare, 4 underofficerare, 2 maskinister och 125 man. Till beskaffenheten af kårens verksamhet under åren 1876--79 kan man sluta af det förhållandet att 13,63 proc. utgör hela den
utbetalta skadeersättningen af det försäkrade beloppet för de egendomar, der eldsvåda timat. Till följd af Tyska kyrkans och Eldqvarnens brand uppgick denna procent 1878 till 28,91, men 1879 nedgick den till 3,14 proc. Antalet eldsvådor och tillbud till dylika utgjorde sistnämnda år 190. Den årliga kostnaden för Stockholms brandväsende belöper sig till omkring 150,000 kr.