Ångspruta, en med ångkraft drifven maskin, hvars uppgift i första hand är att medelst vattenbegjutning släcka vådeld (jfr Eldsläckning). Den består af tvänne hufvuddelar: ett ångpumpverk och en snabbuppeldad ångpanna. Dessa äro antingen stationära, då hela det område, som skall skyddas, kan nås med slangar, utan att verket behöfver flyttas, eller ock — såsom vid transportabla ångsprutor —
Transportabel ångspruta från Ludvigsbergs verkstad.
placerade på en vagn eller i en särskildt för ändamålet byggd ångbåt (»sjöångspruta»). Vattengifningsförmågan hos transportabla ångsprutor kan variera mellan 300 och 5,000 liter i minuten. — Uppfinningen af detta vigtiga eldsläckningsredskap tillkommer John Ericsson, som under sin vistelse i England 1829 uppgjorde förslag att drifva en brandspruta med ånga, och som redan s. å. tillsammans med maskinfabrikanten J. Braithwaite i London tillverkade den första ångsprutan. Den nya uppfinningen vann till en början föga erkännande; men i Amerika, dit den snart banade sig väg, förstod man att bättre uppskatta ångsprutans stora betydelse, och en följd deraf blef att John Ericsson sedermera i New York fortsatte sin verksamhet äfven såsom konstruktör af ångsprutor. Först 1858 började i England tillverkningen af dylika sprutor att upptagas, af Shand, Mason & C:o och sedermera, 1861, af Merrywether & Sons. I Sverige började tillverkningen af ångsprutor efter amerikansk modell 1876 vid Ljusne mekaniska verkstad. Sedan dess har Ludvigsbergs mekaniska verkstad i Stockholm särskildt egnat sig åt fabrikation af ångsprutor och dervid lyckats åstadkomma ett fabrikat, som är fullt jämförligt med de förnämsta utländska firmors.
1. Ångström, Anders Jonas, universitetslärare, fysiker, född d. 13 Aug. 1814 vid Lögdö bruk i Medelpad, der fadern då var brukspredikant, blef student i Upsala 1833, filos. doktor 1839 och docent i fysik 1840. Under året 1842 vistades han å Stockholms astronomiska observatorium hos prof. Selander och blef 1843 astronomie observatör i Upsala. Åren 1843 och 1844 uppehöll han sig i München för att hos prof. Lamont å observatoriet Bogenhausen inhemta dennes metod att anställa magnetiska mätningar samt utförde dylika observationer under hemfärden i Paris, Bruxelles, Göttingen och Köpenhamn. Han tjenstgjorde som examinator i matematik i studentexamen från 1845 till 1857, vikarierade såsom professor i astronomi 1846–47 och tidtals, under prof. Ad. Svanbergs sjukdom, på 1850-talet såsom prof. i fysik samt utnämndes efter Svanbergs död till professor i fysik 1858. Såsom nyutnämnd professor hade Å. att ombesörja inredningen af den för det fysiska kabinettet nyinrättade lokalen i den kemiska byggnaden i Karolina-parken samt dit öfverflytta instrumentsamlingen från dess förra, högst otjenliga lokal i öfre våningen af det gamla konsistoriihuset invid domkyrkan. Till Tyskland och Frankrike företog han resor 1859 och 1866, hufvudsakligast för instrument-uppköp, men vid senare tillfället äfven för att i Paris med dervarande normalmått komparera de för fysiska kabinettet i Upsala nyanskaffade måtten för metern och kilogrammet, samt 1867 för likartadt ändamål i gemenskap med prof. Ad. Nordenskiöld för Vetenskapsakademiens räkning. Å. anlitades vid flere tillfällen såsom komitéledamot. Så t. ex. var han 1869 ledamot af den komité, som hade att ordna den ekonomiska förvaltningen vid Upsala universitet, och innehade till sin död ordförandeplatsen i den nyinrättade drätselnämnden. Han deltog likaledes i den komités arbeten, som 1873–74 hade att omarbeta universitetsstatuten och stadgan för examina inom filosofiska fakulteten, samt var flere år ledamot af styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut, stadsfullmäktig 1868–73, akademiens rektor 1870–71 och sekreterare i Vetenskapssocieteten i Upsala från 1867 till sin död. Han afled i Upsala d. 21 Juni 1874.
Under sin första akademiska tjenstetid kunde Å. nästan odeladt egna sig åt vetenskaplig forskning, enär akademiadjunkterna — och till dem kunde astron. observatorn räknas — på den tiden icke hade någon undervisningsskyldighet sig ålagd. Hans vetenskapliga intresse måste dock dela sig mellan astronomien, hvilket ämne hans akademiska tjenst omfattade, och fysiken, dit han af böjelse drogs. Som likväl de instrumentala hjelpmedlen å såväl observatoriet som fysiska kabinettet voro på denna tid föga tillfredsställande, blefvo hans arbeten att börja med af rent teoretisk natur, hvarvid dock utan all fråga fysiken tog brorslotten af hans arbete. Emellertid var han långt ifrån overksam på det astronomiska området. Hans i detta ämne utgifna skrifter äro: Ad theoriam cometarum additamenta (1843), En blick på astronomiens öden och framtid (1847), En blick på de senaste upptäckterna inom astronomien (1849), Om solförmörkelsen (1851), Om etherns motstånd och småplaneternas attraktioner (1854), Om det foucaultska experimentet att bevisa jordens rotation (s. å.) och Sur deux inégalités d'une grandeur remarquable dans les apparitions de la comète de Halley (1862). — Af hans under tiden 1840–50 utgifna skrifter i fysik finner man, att hans sträfvan vid den tiden gick ut på att närmare studera ljusets och värmets fenomen. Redan hans gradualafhandling berörde konisk refraktion (1839). Hans docentspecimen bar titeln De theoria lucis calorisque (1839), och likaledes under form af disputationer utgaf han Försök till en mathematisk theori för det thermometriska värmet (1848–54; oafslutad). Hans stora afhandling Mémoire sur la polarisation rectiligne et la double réfraction des cristaux à trois axes obliques infördes 1850 i Vetenskapssocietetens »Acta». Alla dessa arbeten vittna om en synnerligt stor beläsenhet inom dithörande ämnen, om ovanlig idérikedom och sällspord förmåga att med hvarandra kombinera olika slags fenomen. På grund af sin uteslutande teoretiska natur och koncisa form lyckades dock dessa hans arbeten icke genast tillvinna sig tillbörlig uppmärksamhet från den vetenskapliga verlden. De innehålla dock antydningar i en mängd frågor, hvilka längre fram, åtminstone delvis, blefvo föremål för särskilda undersökningar å Å:s sida.
Behofvet att i någon mån få egna sig åt experimentella undersökningar sökte Å. under sin första tid såsom astronomie observator tillfredsställa genom magnetiska observationer vid de resor rundt om i landet, som han då företog. Likväl fick han aldrig tid att beräkna, än mindre att redigera och till trycket bringa det rikhaltiga material, som sålunda under årens lopp samlades. Deremot blef honom anförtrodt att bearbeta de under svenska fregatten »Eugenies» världsomsegling 1851–53 utförda magnetiska observationerna, hvilket arbete, bestående i konstantbestämningar och erforderliga beräkningar, med långa afbrott sysselsatte honom under 20 års tid. Arbetet utgafs på svenska och franska under titeln »Kongl. svenska fregatten Eugenies resa omkring jorden»; de ifrågavarande magnetiska observationerna innehållas i 3:dj e delen: Fysik. Vetenskapliga iakttagelser (1858–74). — De af prof. Rudberg redan 1837 anordnade observationerna å jordtermometrarna fortsattes efter Rudbergs död till 1846 af bl. a. Å., hvilken i sin Mémoire sur la température de la terre à differentes profondeurs (1851–55) angifvit beräkningen af dessa observationer och redogjort för de ur dem vunna resultaten. Värmefortplantningen i metallstänger utgjorde under en längre tid föremål för Å:s flitiga undersökningar, hvarvid en ny, af honom uttänkt observationsmetod, bestående i periodiska upphettningar och afkylningar, visade sig leda till en pålitlig bestämning i absolut mått af värmeledningsförmågan hos metaller, oberoende af deras strålningsförmåga. Dithörande undersökningar, hvilka tilldrogo sig mycken uppmärksamhet i utlandet, återfinnas i hans Recherches sur la conductibilite des corps pour la chaleur (1861), Ny method att bestämma kroppars ledningsförmåga för värme (s. å.) och Om kopparns och jernets ledningsförmåga för värme vid olika temperatur (1862).
I sin 1850 utgifna afhandling Om de monoklinoëdriska kristallernas molekulära konstanter redogjorde Å. för sina bestämningar af de 3 brytningsindices, klangfigurerna, ledningsförmågan för värme i olika riktningar, utvidgningen m. m. hos kristalliserad gips, hvilka undersökningar tillvunnit sig allmänt och välförtjent erkännande. Ännu märkligare voro dock hans 1853 offentliggjorda Optiska undersökningar, hvilka, i den mån de blefvo för utlandet bekanta, grundlade Å:s sedermera så stora vetenskapliga anseende. Han studerade nämligen vid denna tid den elektriska gnistans spektrum och fann detsamma sammansatt af tvänne särskilda spektra, det ena tillhörande den gas, hvari gnistan fick öfverhoppa, det andra den metall eller det ämne, hvaraf polytan bestod. Lägges dertill den af Å. gjorda iakttagelsen att en kemisk förening af tvänne metaller vid förgasning i den elektriska gnistan ger båda metallernas spektrallinier äfvensom att en sammansatt gas ger samma linier i spektrum som hans beståndsdelar, så inses lätt hvilken vigtig grund han derigenom lade till den nya gren af optiken, benämnd »spektralanalys», som få år derefter genom Kirchhoffs och Bunsens gemensamma arbeten bragtes till användning. I samma afhandling uttalar Å. den nu så vigtiga absorptionslagen, att nämligen en kropp är i stånd att absorbera just de ljussorter, som den i glödande tillstånd kan utsända; och då han ytterligare tillägger, att vid jämförelsen mellan solspektrum och det elektriska spektrum, de i sin helhet betraktade gifva det intryck, som vore det ena spektrum en så att säga ömvändning af det andra, så berör han så nära som möjligt de vigtiga frågor, hvilka kort derefter ledde till den i och för sig och ännu mera genom sina vigtiga följder så uppseendeväckande förklaringen af de fraunhoferska liniernas uppkomst i solspektrum. Derför anses ock Å. med rätta vara en bland dem, hvilka stodo den gjorda upptäckten närmast och genom sina grundläggande arbeten gifvit så kraftiga impulser åt dessa undersökningar, att upptäckten af spektralanalysen föll snart sagdt som en mogen frukt i händerna på dem, som närmast derefter upptogo ämnet till bearbetning. Också har Å. till sist vunnit allmänt erkännande för sina gedigna arbeten, och hans ryktbarhet ökades ännu mera genom hans många fortsatta undersökningar på detta område. Bland dessa bör i främsta rummet här nämnas hans 1868 utgifna Spectre normal du soleil (med Atlas), hvilket arbete innehåller hans på gitter-mätningar grundade våglängdsbestämningar för de vigtigaste af solspektrets fraunhoferska linier; i hans Atlas äro dessa liniers lägen för första gången angifna efter våglängder och dermed befriade från hvarje godtycklig skala. Denna Atlas har sedan dess öfver hela verlden tjenat som grundval för alla senare våglängdsbestämningar, till följd hvaraf beskaffenheten af en gifven ljussort först då ansetts vara till fullo bestämd, när den blifvit angifven i »Å:s enheter», och sagda Atlas skulle sannolikt under lång tid fortfarande kommit att ega samma betydelse, derest icke det begagnade metermåttet, användt för uppmätning af gitterbredden, olyckligtvis varit behäftadt med några små fel, hvilka inför de stigande anspråken på noggranhet icke ansetts kunna negligeras. — Öfver norrskenets spektrum, hvilket Å. först af alla lyckades observera, skref han en uppsatts i Jubelbandet af Poggendorffs Annaler samt meddelade derstädes, liksom i några franska journaler, vissa resultat från sina undersökningar angående de enkla gasernas spektra. Ett större arbete, rörande metalloidernas spektra, var tillämnadt och delvis färdigt, men hann ej fullbordas, medan Å. lefde.
Såsom akademisk lärare viste Å. intressera sina åhörare för sitt ämne; men såsom hans största förtjenst dervidlag torde böra framhållas, att han är den förste, som vid svenskt universitet infört fysiska laborationer för de studerandes räkning, hvarvid desse under lärarens ledning sjelfva få utföra för dem lämpliga experiment och ur de anställda mätningarna beräkna resultaten. — Å:s stora vetenskapliga förtjenster förvärfvade honom ledamotskap af en mängd lärda samfund såväl inom som utom fäderneslandet. Han blef ledamot af Vetenskapsakademien 1850, af Vetenskapssocieteten i Upsala 1851, af Fysiografiska sällskapet i Lund 1866, af preussiska Vetenskapsakademien i Berlin 1867, af Royal society i London 1870, af Videnskabernes selskab i Köpenhamn 1873 och af franska vetenskapsakademien (Institut de France) i Paris s. å. Af Royal society erhöll han 1872 för sina arbeten inom optiken och värmeläran Rumfordska guldmedaljen, hvilken utmärkelse förut icke tillfallit någon svensk. — Se »Lefnadsteckningar öfver kongl. svenska Vetenskaps akademiens efter år 1854 aflidna ledamöter» (II, 1878–85). R. Th–n.
2. Ångström, Carl Arendt, mekaniker, den föregåendes broder, född d. 23 Okt. 1821 på Lögdö bruk i Medelpad, blef student i Upsala 1841, deltog såsom frivillig i danska kriget 1848, aflade filos. kandidat-examen 1851 och genomgick 1851–53 Falu bergsskola, hvarefter han i slutet af sistnämnda år öfvertog disponentbefattningen vid Tabergs grufvor i Värmland och 1854 antogs till ingeniör på Jernkontorets mekaniska stat. S. å. promoverades han till filos. doktor. 1864 utnämndes han till professor i tillämpad mekanik vid Teknologiska institutet i Stockholm och vardt tillika, efter bergsskolans flyttning dit från Falun, 1869 lärare i bergsmekanik vid sistnämnda läroanstalt, hvilka värf han fortfarande utöfvar vid Tekniska högskolan. Å. har konstruerat maskiner och byggnader för grufvor och jernhandteringen, medverkat till införande af strålturbiner, infört användningen af säkerhetständrör vid bergssprängning, uppfunnit metoden att med begagnande af deviationskompass verkställa undersökning af jernmalmsfälts läge och utsträckning samt konstruerat sjelfmassage-apparater m. m. Han har framlagt plan samt åstadkommit undersökning och förslag (1863–64) till anläggning af en jernväg från Falun till Vestkusten, hvilken plan sedermera realiserats af andra personer, vidare uppgjort förslag till koncentrering af Uddeholms bolags jerntillverkning vid nya verk anlagda vid Hagfors, till anläggning af Bångbro m. fl. jernverk, till anläggning af ett större stålmanufakturverk vid Tunafors invid Eskilstuna m. m. För dylika arbeten har han företagit resor på kontinenten samt i England och Amerika. Vid såväl industriutställningar (i Stockholm 1866, i Köpenhamn 1868 och 1888) som verldsexpositioner (i Wien 1873, i Filadelfia 1876) har han fungerat såsom prisdomare å maskinafdelningen, så ock vid de allmänna landtbruksutställningarna i Göteborg och Malmö. Å. valdes 1869 till ledamot af Vet. akad., som 1873 tillerkände honom det wallmarkska priset. Medstiftare af Ingeniörföreningen (1865), var han dennas sekreterare ända till dess upphörande, 1891, och redigerade de 25 årgångarna af dess förhandlingar. Å. har äfven varit verksam såsom författare inom sitt fack och skrifvit bl. a. Handbok för beräkning och byggnad af turbiner och turbin-pumpar (1880), Anordningen af de vid jernhandteringen begagnade valsverken (1884), Beräkning och konstruktion af kolfpumpar (1889) förutom en mängd uppsatser i »Jernkontorets annaler» m. m. samt bearbetat Reuleaux' »Konstruktören» (1863–64; ny uppl. 1877 och supplement 1893) och Uhlands »Fickhandbok för maskin-ingeniörer och konstruktörer» (1883; ny uppl. 1892).
Angtröskverk. Se Tröskning, sp. 874.