Sida 224
Ångpanna ...
borthuggna bakgaflar, så att de båda få ett gemensamt förbränningsrum. J. F–m.
Ångplog. Se Plog, sp. 1404.
Ångpump. Se Pump.
Ångqvarn. Se Qvarn.
Ångsignalapparater. Se Ljudsignaler och Mistsignalapparater.
Ångskjutvapen, kanoner och gevär, för hvilka icke krut, utan ångtryck nyttjas till projektilens framdrifvande. Till fästningsförsvaret konstruerade den franske generalen Girard flere batterier ångkanoner (med 6 pipor), hvilka nyttjades vid försvaret af Paris 1814 mot de allierade, men förstördes före stadens intagande, för att ej deras konstruktion skulle blifva känd af fienden. Girards maskiner kunde utslunga ända till 1,800 kulor i minuten med 1,000 stegs skottvidd. — I Adelaidegalleriet i London visas som ett egendomligt konstverk ett af den engelske uppfinnaren Jacob Perkins 1824 utstäldt ånggevär. Detta har endast en pipa, betydligt längre och gröfre än ett för krutladdning konstrueradt gevärs, för att ångans tryck skulle kunna bättre tillgodogöras. Pipan står i förbindelse med en ångpanna, och alltsammans transporteras på ett underrede med hjul. Med pipan är förenadt ett rör för kulorna, så att dessa genom en ventil kunna nedfalla i pipan. Vapnet kunde skjuta 420–1,000 skott i minuten. H. W. W.
Ångskåp och ångbad. Se Bad, Varmluftsbad.
Ångspruta, en med ångkraft drifven maskin, hvars uppgift i första hand är att medelst vattenbegjutning släcka vådeld (jfr Eldsläckning). Den består af tvänne hufvuddelar: ett ångpumpverk och en snabbuppeldad ångpanna. Dessa äro antingen stationära, då hela det område, som skall skyddas, kan nås med slangar, utan att verket behöfver flyttas, eller ock — såsom vid transportabla ångsprutor —
Transportabel ångspruta från Ludvigsbergs verkstad.
placerade på en vagn eller i en särskildt för ändamålet byggd ångbåt (»sjöångspruta»). Vattengifningsförmågan hos transportabla ångsprutor kan variera mellan 300 och 5,000 liter i minuten. — Uppfinningen af detta vigtiga eldsläckningsredskap tillkommer John Ericsson, som under sin vistelse i England 1829 uppgjorde förslag att drifva en brandspruta med ånga, och som redan s. å. tillsammans med maskinfabrikanten J. Braithwaite i London tillverkade den första ångsprutan. Den nya uppfinningen vann till en början föga erkännande; men i Amerika, dit den snart banade sig väg, förstod man att bättre uppskatta ångsprutans stora betydelse, och en följd deraf blef att John Ericsson sedermera i New York fortsatte sin verksamhet äfven såsom konstruktör af ångsprutor. Först 1858 började i England tillverkningen af dylika sprutor att upptagas, af Shand, Mason & C:o och sedermera, 1861, af Merrywether & Sons. I Sverige började tillverkningen af ångsprutor efter amerikansk modell 1876 vid Ljusne mekaniska verkstad. Sedan dess har Ludvigsbergs mekaniska verkstad i Stockholm särskildt egnat sig åt fabrikation af ångsprutor och dervid lyckats åstadkomma ett fabrikat, som är fullt jämförligt med de förnämsta utländska firmors.
1. Ångström, Anders Jonas, universitetslärare, fysiker, född d. 13 Aug. 1814 vid Lögdö bruk i Medelpad, der fadern då var brukspredikant, blef student i Upsala 1833, filos. doktor 1839 och docent i fysik 1840. Under året 1842 vistades han å Stockholms astronomiska observatorium hos prof. Selander och blef 1843 astronomie observatör i Upsala. Åren 1843 och 1844 uppehöll han sig i München för att hos prof. Lamont å observatoriet Bogenhausen inhemta dennes metod att anställa magnetiska mätningar samt utförde dylika observationer under hemfärden i Paris, Bruxelles, Göttingen och Köpenhamn. Han tjenstgjorde som examinator i matematik i studentexamen från 1845 till 1857, vikarierade såsom professor i astronomi 1846–47 och tidtals, under prof. Ad. Svanbergs sjukdom, på 1850-talet såsom prof. i fysik samt utnämndes efter Svanbergs död till professor i fysik 1858. Såsom nyutnämnd professor hade Å. att ombesörja inredningen af den för det fysiska kabinettet nyinrättade lokalen i den kemiska byggnaden i Karolina-parken samt dit öfverflytta instrumentsamlingen från dess förra, högst otjenliga lokal i öfre våningen af det gamla konsistoriihuset invid domkyrkan. Till Tyskland och Frankrike företog han resor 1859 och 1866, hufvudsakligast för instrument-uppköp, men vid senare tillfället äfven för att i Paris med dervarande normalmått komparera de för fysiska kabinettet i Upsala nyanskaffade måtten för metern och kilogrammet, samt 1867 för likartadt ändamål i gemenskap med prof. Ad. Nordenskiöld för Vetenskapsakademiens räkning. Å. anlitades vid flere tillfällen såsom komitéledamot. Så t. ex. var han 1869 ledamot af den komité, som hade att ordna den ekonomiska förvaltningen vid Upsala universitet, och innehade till sin död ordförandeplatsen i den nyinrättade drätselnämnden. Han deltog likaledes i den komités arbeten, som 1873–74 hade att omarbeta universitetsstatuten och stadgan för examina inom filosofiska fakulteten, samt var flere år ledamot af styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut, stadsfullmäktig 1868–73, akademiens rektor 1870–71 och sekreterare i Vetenskapssocieteten i Upsala från 1867 till sin död. Han afled i Upsala d. 21 Juni 1874.
Under sin första akademiska tjenstetid kunde Å. nästan odeladt egna sig åt vetenskaplig forskning, enär akademiadjunkterna — och till dem kunde astron. observatorn räknas — på den tiden icke hade någon undervisningsskyldighet
Källa: Project Runeberg ·
