Eldstad. I allmänhet betecknar detta ord en apparat, i hvilken ett brännmaterial förbrinner så, att det utvecklade värmet i större eller mindre mån tillgodogöres för ett visst ändamål. Vid anordningen af en eldstad har man att tillse både att förbränningen må kunna ske så fullständigt som möjligt och att det utvecklade värmet så väl som möjligt tillgodogöres. I förra afseendet måste anordningen hufvudsakligen bestämmas efter brännmaterialets natur, i det senare åter efter beskaffenheten af de föremål, som skola upptaga värmet. Det gifves en stor mängd olika eldstadskonstruktioner. Stundom utgöres eldstaden allenast af ett muradt plan, tjenande till underlag för bränslet. I andra fall gör man bruk af mycket invecklade mekanismer. I allmänhet utgöres eldstaden af följande särskilda delar: eldstadsrummet -- jämte rosten, på hvilken brännmaterialet hvilar --, i hvilket den hufvudsakliga förbränningen försiggår, vidare den under rosten befintliga askugnen (askrummet), hvari askan nedfaller och som tillika insläpper och uppvärmer den till förbränningen erforderliga luften och leder den under rosten, samt eldkanalerna eller eldrören, som föra de heta förbränningsprodukterna till skorstenen och derjämte upptaga värmet från gaserna samt lemna det åt de föremål, som skola uppvärmas. Rosten utgöres af ett antal stänger, vanligen af gjutjern, hvilka läggas på något afstånd från hvarandra. Luften kommer från askugnen, tränger genom stängernas mellanrum och strömmar upp i eldstadsrummet till brännmaterialet. Vid eldstäder, der ved användes som bränsle, gör man sällan bruk af rost, ehuru en sådan äfven der kan vara af nytta. Der rost ej finnes, förekommer ej häller särskild askugn. Eldstadsrummet begränsas framtill af eldstadsluckan och baktill af en upphöjning, benämnd eldbryggan, som hindrar bränslet att nedfalla i eldkanalerna. Eldstadsluckan bör kunna med lätthet öppnas och stängas samt bör, när hon är sluten, fullständigt hindra luftens inträde. Den är antingen i ett stycke eller i två delar och förses lämpligen med en skyddsplåt mot eldstadsrummet för att hindra hettans alltför starka inverkan. I ändamål att förekomma den mörka rök, som vid vanliga eldstäder bildas och föranleder ölägenheter, gör man bruk af rökförtärande eller rökförbrännande eldstäder. Dessa äro af flere olika slag. Stundom använder man trappformiga rostar. Så t. ex. vid den af Langen konstruerade eldstaden, som funnit användning i Tyskland. Vid andra tillfällen nyttjar man eldstäder med omvänd låga, der draget är i motsatt riktning mot hvad eljest är vanligt. Denna anordning nyttjas icke sällan, när ved användes som bränsle i stora eldstäder. Man begagnar äfven eldstäder, der brännmaterialet medelst särskilda mekanismer införes kontinuerligt eller på korta mellantider. Så t. ex. vid kedjerosten, der roststängerna till hopa bilda en ändlös kedja, som långsamt rörer sig i riktning inåt eldstaden. Äfven genom öfvrerhettad vattenångas införande i eldstaden har man kunnat främja rökförbränningen. Vanligast är dock att åstadkomma denna genom att införa förut uppvärmd luft, icke blott under rosten, utan äfven öfver denna; men i de flesta fall är detta sätt för rökförbränning förenadt med en nedsättning i värme-effekten.
Eldstäders verkningsgrad, eller förhållandet mellan den värmemängd, som dermed tillgodogöres, och hela den utvecklade värmemängden vid bränslets fullständiga förbränning, är väsentligt olika vid olika eldstäder och under olika förhållanden i öfrigt. Sålunda utgör den endast några få procent vid de öppna spislarna, men kan uppgå till 90 proc. vid väl konstruerade ugnar. Hos en ångpanna är den vanligen 50--60 proc. Se vidare Brännmaterial, Eldning, Eldyta, Ugn och Uppvärmning m. fl. G. R. D.