Kakelugn

Kakelugn kallas den af ett särskildt slags tegel (kakel) tillverkade och för rums uppvärmning afsedda eldstaden, som i synnerhet i Sverige allmänt begagnas. Äfven i Ryssland och i vissa delar af Tyskland hafva kakelugnarna vunnit ganska vidsträckt användning. De äro tämligen kostsamma, taga stort utrymme i anspråk och äro tunga, men bibehålla ock värmet länge, så att de meddela rummet en jämn temperatur. Detta beror på att det material, hvaraf de byggas, är föga värmeledande, så att de för att kunna upptaga värmet från de heta gaserna måste förses med långa rör eller ledningar. Kakelugnarnas massa och förmåga att upptaga värme blifva derför betydande. Derjämte medgifva de, att värmet väl tillgodogöres, samt lämpa sig för anbringande af arkitektoniska prydnader. -- Kakelugnar byggas i en mängd olika former och hafva flere olika anordningar, i synnerhet med hänsyn till rören. Dessa kunna vara antingen horisontala eller vertikala. I Sverige brukar man uteslutande kakelugnar med vertikala rör. Bränslet, hos oss vanligen ved, förbrännes i eldstadsrummet, hvilket är anbragt i kakelugnens nedre del och kan tillslutas medelst eldstadsluckorna. Någon rost begagnas då icke, hvilket deremot är nödvändigt, om bränslet är stenkol eller koks. Dessa sistnämnda brännmaterial äro likväl mindre lämpliga att bränna i kakelugn, emedan denne skadas af den höga temperatur, som vid deras förbränning uppstår. De heta förbränningsgaserna uppstiga först till ugnens öfre del, gå sedermera nedåt genom ett rör vid sidan af eldstadsrummet, derefter uppåt genom ett bredvid det förra stående rör, sedermera å nyo nedåt och slutligen uppåt i rör, belägna vid eldstadsrummets andra sida. Gaserna bortledas genom ett till skorstenen gående rör, nära hvars mynning i kakelugnen spjället är anbragt. Men äfven flere andra sätt för rörens anordning förekomma. Så t. ex. låter man gaserna upptill dela sig i två nedåt samtidigt gående strömmar på hvar sin sida af kakelugnen, hvilka derefter uppstiga och förenade utgå genom skorstenen. -- Vid andra kakelugnar låter man gasen uppgå från eldstadsrummet genom ett inuti ugnen varande rör samt derefter nedgå längs hela den inre ytan eller genom ett antal nedåt löpande rör. Denna anordning, som vid arkitekten Ekmans och ingeniör E. Wimans patenterade kakelugnskonstruktioner tillämpats, föranleder, att motståndet blir ringa vid rörelsen hos gaserna, och att dessa kunna fullständigare afkylas, så att värmet kan bättre tillgodogöras, än eljest är händelsen. Man kan härigenom i vissa fall meddela åt kakelugnen och rummet 90 proc., t. o. m. derutöfver, af bränslets absoluta värmeeffekt. -- För att medelst kakelugnar kunna främja luftvexlingen har man flere olika sätt. Under eldningen bortföres en tämligen stor luftmängd för förbränningens vidmakthållande. För att åter, när spjället är stängdt, få luft att utströmma genom skorstenen gör man vanligen bruk af en ventil öfver spjället. Så länge den i skorstenen varande luften är varmare än den yttre luften, uppstiger derigenom en luftström från rummet. Den bortgående luften ersättes af den luft, som genom otätheter i fönster och dörrar samt genom väggarnas porer inströmmar. Bättre är dock att ställa så till, att den friska luften genom en särskild ledning föres till kakelugnen för att af denna uppvärmas, innan den utbreder sig i rummet. Sådan är anordningen vid de s. k. ventilationskakelugnarna. Jfr Eldstad. G. R. D.