Elgar, Alces, zool., ett till hjortslägtet (Cervus) ibland idislarna (Ruminantia) hörande underslägte, som kännetecknas bl. a. derigenom att nosspetsen har allenast en liten naken fläck, att svansen är kort och korthårig, att hornen hafva korta skaft, sakna ögontagg och äro hos
de äldre handlikt utbredda, o. s. v. Elgarna lefva ensamma eller i smärre flockar. Nordiska elgen (C. Alces) är till färgen om sommaren mörkt gråbrun, här och der med mörkare anstrykning, om vintern ljusare. Kroppen blir stundom 2,7 m. (9 f.) lång, med en höjd af 2,1 m. (7 f.). Svansen är flere gånger
kortare än öronen. Denna elg förekommer här och der i Sverige, från Smålands norra gräns till polcirkeln, och enstaka individer träffas någon gång äfven utom detta område. Sumpiga trakter, kärr och moar med löfskog och flytande vatten, utgöra hans käraste vistelseorter och äro goda s. k. elgstånd. På sådana ställen lefver han i familjer och smärre flockar. Elgen, som till sin kroppställning påminner både om hjorten och hästen, är ett enfaldigt och fredligt djur, som gör ingen något för när, utom när han retas samt under parningstiden, då han med upprest man och sänkta horn går löst på sin fiende. Det är också under brunsttiden, då elgoxarna kämpa med hvarandra på lif och död, som de kunna blifva farliga äfven för menniskan. Vid kornas kalfningstid afskilja sig de gamle elgoxarna och bilda ofta egna flockar, medan korna och de yngre oxarna fortfarande hålla tillsammans. De klumpiga djuren stryka med lätthet genom trakter så sänka, att menniskan och den tama boskapen icke utan fara våga sig dit. Visserligen rörer sig elgen icke så säkert och snabbt som hjorten, men springer, i ett slags lunk, ganska fort och uthållande. När han springer, slå lättklöfvarna emot hvarandra, hvilket, liksom hos renen, förorsakar ett knäppande ljud. I simkonsten är elgen en mästare och går gerna i vatten för att svalka sig. Han lefver af späda löf- och barrträds qvistar, bark, gräs och andra örter m. m. För sitt välsmakande kött, sin hud och sina horn är elgen föremål för ifrig jagt. Genom en k. kungörelse af d. 15 Febr. 1878 är dock denna jagt förbjuden från och med d. 1 Okt. till och med d. 31 Aug., d. v. s. tillåten endast under September månad. Vidkommande särskildt Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands, Göteborgs och Bohus samt Elfsborgs län äfvensom Kalmar läns södra landstingsområde är genom en k. kungörelse af d. 26 September 1879 all jagt efter elg der helt och hållet förbjuden intill den 1 Sept. 1882 samt inom Örkeneds socken i Kristianstads län t. o. m. 1883, enl. en k. kungörelse af d. 25 Okt. 1878. Utom i menniskan har elgen farliga fiender i björnar, lodjur, järfvar och vargar. Dessutom göra åtskilliga slags insekter sitt till för att plåga honom. Förbises bör dock ej, att på vissa trakter elgen kan blifva en rätt skadlig skogsförödare. -- Amerikanska elgen (C. Orignal), som har de skofvellika hornen större, djupare inskurna och försedda med ögonspröt, träffas i Amerikas nordligare delar (Canada o. s. v.). J. G. T.