Perú (Sp. El Perú), republik på Syd-Amerikas vestra kust, ligger emellan 3° 21' och 19° 10' s. br. samt emellan 68° och 81° 20' 45" v. lgd fr. Greenw. och gränsar i v. till Stilla hafvet, i n. till Ecuador, i ö. till Brasilien och Bolivia, i s. till Chile. Arealen utgör omkr. 1,049,270 qvkm. Den 2,000 km. långa kusten saknar nästan alldeles vikar och goda hamnar samt har endast få öar, hvilka alla äro små och obebodda, men några, såsom Lobos- och Chincha-öarna, af stor betydelse genom sin guanorikedom. På ett medelafstånd af 120 km. från kusten och parallelt med denna framgå Anderna, fördelade i två eller tre, genom bergsknutar förenade kedjor, som omsluta högslätter och högdalar, i medeltal belägna på 4,000 m. höjd öfver hafvet och delvis af stor utsträckning. Den smala trakten v. om kustkedjan är dels slätt, dels lägre bergland, bildadt af tväråsar, som löpa ned mot hafvet. Största delen af kuststräckan består af sandöcken, som endast har och der, hvarest naturlig eller konstgjord bevattning finnes, eger någon vegetation. På detta sterila bälte följer kustkedjan, som flerestädes når snögränsen (4,570 m.). Trakten emellan denna samt de inre centrala och östra kedjorna, bestående af mer eller mindre höga, genom bergskedjor skilda platåer, betecknas i landet med namnet sierra; högplatåerna på 4,000 m. höjd och deröfver kallas púna. Den förra bildar genom sitt härliga klimat och sin stora fruktbarhet en skarp kontrast till de närbelägna iskalla púnas. Mot ö. sänka Anderna sig i allmänhet brant till montaña, d. v. s. det med urskog bevuxna slättlandet, som är nästan obekant, glest bebodt af vilda indianer och genomdraget af många, merendels smala förgreningar af de östra Anderna. Vulkaner förekomma endast i den smala södra delen af landet s. om Arequipa. Äfven solfatarer, fumaroler och heta källor finnas i denna vulkaniska region. Jordskalf äro sällsynta och svaga i berglandet; i montanan känner man dem alls icke, deremot förekomma de ofta vid kusten, i synnerhet i dess södra del. De våldsammaste inträffade 1746, då Callao förstördes, 1756 och 1816, då Trujillo, 1582, 1784, 1845, då Arequipa delvis förstördes, 1868, då Arica och Iquique, och 1877, då Iquique svårt skadades. P:s kust företer äfven flere bevis på omvexlande höjningar och sänkningar, särskildt vid Callao. -- P. har länge varit ryktbart för sin rikedom på mineral, i synnerhet på ädla metaller. Bekant är hvilken oerhörd massa guld de spanske eröfrarna funno i landet, och äfven under det spanska väldet lemnade P. ett rikt utbyte af ädla metaller, mest silfver. Guld anträffas hufvudsakligen i de heta dalarna på östra sidan af de inre bergskedjorna såsom vaskguld, men äfven i öfvergångsbergets qvartsgångar, hvaremot silfver städse finnes på de höga bergen, företrädesvis på púnas, och i hufvudkedjorna t. o. m. i de högsta topparna. Det förekommer i alla former och föreningar, från gedigen metall till svagt silfverhaltig blyglans. Dessutom förekommer mycket qvicksilfver samt koppar, bly och jern, stensalt (vid Rio Huallaga), stenkol på åtskilliga ställen och salpeter (vid Tarma i Junin). -- Af kustens omkr. 50 strömmar har endast halfva antalet vatten året om. Mera riklig är vattentillgången i det inre landet. Med undantag af de vattendrag, som tillhöra Titicaca-sjön, flyta alla strömmar ö. om vattendelaren (kust-kordilleran) till Amazonfloden, som har sina källor i landet. I P. upptager han företrädesvis två stora strömmar: Huallaga och Ucayali, hvilka flyta parallelt med hans öfre lopp och äro vattenrikare än han. Utom den delvis till P. hörande Titicaca-sjön har P. en mängd sjöar, företrädesvis i sierran, såsom Lauricocha, Amazonflodens källa, Chinchaycocha, på bergsknuten Cerro de Pasco, och Urcos, vid Cuzco.
Klimat. Flora. Fauna. Klimatet och de af detta beroende förhållandena i den organiska verlden äro i ett land med så vexlande höjdförhållanden högst olika. I kustbältet till 500 m. höjd faller ytterst sällan något regn. Nov.--April är himmelen ständigt klar, men hettan mildras genom granskapet till hafvet. Juni--Sept. är himmelen flere veckor igenom höljd i dimma, som ofta åtföljes af duggregn, kalladt garua, hvilket för en kort tid kläder marken i yppig grönska. Maximitemperaturen vid Lima var 1877 i Febr. 25,8° C. och minimum i Juli 16,4°. Längre in, på 500--1,300 m. höjd, faller på vissa ställen ymnigt regn, men trots det högre läget är temperaturen der högre än vid kusten. I denna region trifvas alla tropiska kulturväxter, företrädesvis sockerrör, men den vilda floran är ej synnerligen yppig. Till denna kustregion sluter sig den vestra sierraregionen af 1,300--3,400 m. höjd, med torr luft och äfven om sommaren svala nätter. Sierran har bördig jord, lämplig för odling af europeiska sädes- och fruktslag. Skogsvegetation saknas äfven der liksom längre ned. Faunan har ingenting egendomligt. Kordilleraregionen, som omfattar de högsta delarna af Anderna, är ett vildt bergland med kala klippor, evig snö och en mängd små sjöar mellan bergen. En iskall östan- eller sydvestvind blåser der ständigt. Vegetationen, bestående af lägre kakteer, kruciferer och dryadéer, går upp till 5,000 m. höjd. Jämte potates, som der har sitt rätta hemland, finnas flere andra växter med ätliga rötter. Faunan har några intressanta former gemensamma med den följande regionen, punaregionen, som omfattar den stora, i medeltal 4,000 m. höga centralplatån, med dess sparsamma vegetation, små tvärkedjor, många sjöar, kristallklara bäckar och stora kärr. Fruktansvärda åskväder urladda sig nästan dagligen, företrädesvis Nov.--April, och på dem följa vanligen snöyra och derefter brännande varmt solsken i tunn, genomskinlig luft. Från Maj till Okt. är himmelen klar, åskväder mera sällsynta, nätterna ganska kalla. Temperaturskilnaden uppgår inom 24 timmar ofta till 20--25° C. Vegetationen är fattig. Brungula gräsarter äro öfvervägande, i synnerhet Stipa ychu, som utgör lamans, vicuñans och fårens föda samt torkadt användes till taktäckning och jämväl till bränsle, då äfven púnan är skoglös. Endast »massua» (Tropaeolum tuberosum) går upp till 4,000 m. höjd; korn odlas ännu på 4,200 m. Detta är aucheniernas, lamans, huanacons, alpakans och vicusans egentliga hemland. Utom dessa finnas punahjorten, rådjur, kalladt taruco (Cervus antisensis), viscacha och chinchilla. En karakteristisk roffogel är den jättelika kondoren. En annan till gamslägtet hörande fogel är coraquenque (alcamari), hvars svarta och hvita vingfjädrar af inkakonungarna nyttjades till hufvudprydnad. Den östra sierraregionen består af de mot ö. sluttande dalarna mellan 3,600 och 2,600 m. höjd, i hvilka de på punaregionen uppkommande bäckarna förena sig till floder. Vintern börjar äfven der i Okt., och regntiden varar ofta flere veckor. Åskväder äro vanliga, ofta åtföljda af hagel och snö. I Maj börjar sommaren och med den nattfroster, som ofta skada skörden. Vegetationen är i allmänhet densamma som i den vestra sierraregionen. Skogsregionen (montañan) sönderfaller i tvänne afdelningar, den öfre subtropiska, på östra sluttningarna af Anderna, samt den täta tropiska skogen, på slätterna omkring Amazonfloden. Den subtropiska afdelningen är vigtig genom värdet af sina produkter och intressant genom sin storartade naturskönhet. Långa bergskedjor löpa ut från Anderna, småningom aftagande i höjd. Ett stort antal floder flyter genom dalarna, cinchonaträdens egentliga hemland. Den värdefullaste arten, Cinch. calisaya, finnes i Caravaya-skogarna i södra P. och i Bolivia. I de varma dalarna finnas stora cocaplanteringar, hvilkas årliga produktion skattas till 6,8 mill. kg. Andra växtalster från dessa varma dalar äro kaffe, kakao, socker och tropiska frukter af alla slag. I de stora skogarna längre österut finnas byggnadsträd af många slag, kautsjukträd af slägtet Hevea, många olika palmer och träd, som lemna sassaparill, vanilj, ipecacuanha och kopaiva. Den rika och mångfaldiga faunan är densamma som i Brasiliens skogar.
Befolkningen. Den första folkräkningen i P. anställdes 1793 och gaf en totalsumma af 1,076,977 pers. (617,700 indianer, 241,225 mestiser, 136,311 spaniorer, 40,337 negerslafvar och 41,404 mulatter), oberäknadt de vilde indianerna i montañan. Detta ådagalägger en sorglig folkförödelse sedan inkas-rikets fall, hvarom de öfvergifna terrasserna på bergssluttningarna, en gång i hög kultur, bära ett tyst vittnesbörd. Den sista folkräkningen (1876) gaf till resultat 2,621,924 pers. (oberäknadt Tarapaca och Tacna); af dessa voro 57 proc. indianer, 23 proc. mestiser och 20 proc. af spansk härkomst, negrer, kineser och utländingar, deraf 18,082 européer, till 1/3 italienare. Utom räkningen komma omkr. 350,000 vilda indianer. Med undantag af de sistnämnde höra de peruanske indianerna till quichuastammen och en gren af densamma, aymara.
Materiel odling. P:s nationalförmögenhet utgöres af dess mineralrikedom, dess får, som lemna värdefull ull, dess skördar samt produkterna af dess jungfruliga skogar. Silfvergrufvor sträcka sig längs hela bergskedjan från Hualgayoc till Puno; de bearbetas här och der, men medelpunkten för grufdriften är Cerro de Pasco, der 1884 producerades 58,643 kg. Humboldt skattade den peruanska silverproduktionen före 1803 till 872,638,900 pesos. Exporten af guano från Chinahaöarna började 1846 och fortfor till 1872, då tillgångarna voro uttömda. 1853--72 utskeppades 8 mill. eng. tons. Sedan dess hafva lagren på Lobos-, Macabi- och Guañape-öarna samt på kusten af prov. Tarapaca bearbetats, men den sistnämnda, som har de största tillgångarna, tillhör numera Chile. Mycket vigtig, men ock ödesdiger för landet var den stora rikedomen på salpeter i nyssnämnda provins, från hvilken genom Iquique salpeter exporterades för 30--40 mill. kr. årligen. Sockerodlingen i kustdalarna har en stor framtid för sig, likaså bomullsodlingen; större delen af produktionen går till Storbritannien. Äfven vinodlingen har blifvit en lönande industri; silkesmasken och konsjonell odlas med framgång. I sierran produceras stora qvantiteter af hvete, korn och potates, och millioner skålpund alpaka- och fårull exporteras. Från skogarna i montañan komma kinabark och andra medicinalväxter, coca, kaffe af finaste qvalitet, kakao och kautsjuk. Den utländska handeln är störst med Storbritannien och Tyskland samt förmedlas hufvudsakligen genom hamnarna Payta, Eten, Chimbote, Callao, Pisco och Mollendo. Enligt officiel beräkning värderades importen 1884 till 11 mill. soles och exporten till 7,96 mill. soles (1 sol = 2,68 kr.). Handelsflottan räknade 1877 147 fartyg (deraf 8 ångfartyg), om 49,860 tons. Ett nät af jernvägar, afsedt att utveckla landets tillgångar, har varit under byggnad sedan 1852, hufvudsakligen på statens bekostnad. 1878 voro öppnade för trafik eller under byggnad 11 linier tillhörande staten, med en längd af 2,061 km., 8 linier tillhöriga enskilda med 798 km., längd samt 2 linier tillhöriga dels staten, dels enskilda, 407 km. i längd. Telegraflinjerna hade 1878 en längd af 2,223 km. Den utmed vestra kusten af Amerika lagda telegrafkabeln har stationer vid Payta, Callao och Mollendo, och P. står således i direkt telegrafisk förbindelse med den öfriga verlden.
Andlig odling. Befolkningens bildning är något högre i P. än i de nordligare republikerna. Universitet och skolor upprättades ganska snart efter den spanska eröfringen, ehuru åtminstone de förra numera föga motsvara sin benämning. Universitetet San Marcos i Lima (stiftadt 1551) är det äldsta i Nya verlden. Två mindre universitet, i Cuzco och i Arequipa, upprättades, det förra 1598, det senare 1616. Elementarundervisningen uppgifves vara obligatorisk för båda könen och kostnadsfri i de skolor, som underhållas af kommunerna. Högre skolor har regeringen inrättat i departementens hufvudstäder. Lima har utom universitet en bergsoch ingeniörsskola och ett offentligt bibliotek, och der liksom i några andra städer finnas enskilda högre skolor under ledning af europeiska lärare. -- Den allena herskande, genom författningen erkända och skyddade religionen är den rom. katolska; dock räknade man 1876 ej mindre än 5,087 protestanter, 498 judar, 27,073 tillhöriga andra bekännelser och 22,393 af okänd religion. I kyrkligt hänseende bildar landet ärkebiskopsstiftet Lima (upprättadt 1539, ärkestift sedan 1546); till detsamma, höra biskopsstiften Cuzco (1537), Trujillo (1577), Arequipa och Guamanga (Ayacucho, 1609), Maynas l. Chachapoyas (1805), Puno (1862) och Huanuco (1865). För presternas utbildning sörja seminarier i stiftens hufvudstäder. Den fordom mycket rika kyrkan har numera förlorat sina egendomar och äfven sitt inflytande öfver folket. Af det en gång ovanligt stora antalet kloster återstå endast få, och de fordom vigtiga missionerna af jesuiter och franciskaner bland indianerna hafva indragits.
Författning och förvaltning. Den nuvarande konstitutionen är af år 1860, då 1856 års författning reviderades. Den är bildad efter den nord-amerikanska unionens, med lagstiftningsmakten uppdragen åt kongressen, som består af en senat och en representantkammare och sammanträder hvartannat år. Senatorerna väljas af jordinnehafvare departementsvis, de deputerade genom allmänna val, 1 för hvarje 30,000-tal af befolkningen. Hvartannat år nyvälj es 1/3 af kongressen. Ett permanent utskott af 7 senatorer och 8 deputerade, hvilket väljes vid slutet af hvarje session, öfvervakar styrelsen, när kongressen ej är samlad. Presidenten väljes, jämte 2 vice-presidenter, för 4 år och utöfvar den verkställande makten genom ett kabinett af 5 ministrar. Presidenten utnämner prefekter i departementen (departementos) och underprefekter i provinserna (provincias); prefekterna utse guvernörer i distrikten (distritos). Deputeradekammaren kan anklaga presidenten för öfverträdelse af konstitutionen; senaten är domare. Konstitutionen stadgar absolut politisk frihet, men icke religiös. Rättskipningen utöfvas af en högsta domstol i Lima, af en öfverdomstol i hvarje departements hufvudstad, af en domare i första instans i provinserna och af fredsdomare i kommunerna. Landet är indeladt i 19 departement. Hufvudstad är Lima. -- Statsinkomsterna härrörde före det olyckliga kriget med Chile (1879--83) hufvudsakligen från försäljningen af guano, som var regeringens monopol, och till en mindre del af tullar. Direkta skatter existerade ej. Öfver budgeten under de sista åren saknas officiella uppgifter; men det är kändt, att det finnes en stor årlig brist, enär inkomsterna af guanoförsäljningen ej äro tillräckliga att betäcka kostnaderna för de stora allmänna arbetena, särskildt de dyrbara jernvägsanläggningarna, samt räntan på den stora statsskulden. Den utländska skulden uppgick 1886 med sedan 1875 upplupna obetalta räntor till 252 mill. soles, den inländska konsoliderade skulden till 27,8 mill. soles, hvarjämte oinlöst pappersmynt var ute för närmare 90 mill. soles. -- Arméns styrka har för 1887--88 bestämts till 4,000 man, fördelad på 6 bataljoner infanteri, 2 regementen kavalleri, 2 artilleribrigader å 3 batterier och 1 batteri mitraljöser. Dessutom finnes en polisstyrka på 3,370 man. Flottan, som i början af 1870-talet var den starkaste på Syd-Amerikas vestra kust, dels förolyckades under kriget, dels togs af Chiles nybyggda pansarbåtar, så att den nu består af endast 2 kryssare och ett par transportfartyg. -- Republikens vapen är en treklufven sköld; det högra af de båda öfre fälten innehåller en lama i blått, det venstra ett cinchonaträd i hvitt, det nedre ett ymnighetshorn i rödt. Flaggan består af tre vertikala strimmor: de båda yttersta röda, den inre hvit (på krigsflaggan med vapnet).
Historia. De förste kände innevånarna i P. tillhörde ursprungligen flere olika, i många stammar delade indianfolk, som till sist uppgingo i inkas rike. Den förnämsta folkstammen var de kejserliga inka, som bebodde de två mellersta delarna af sierran från Cerro Pascos bergsknut till Vilcanotas, ett afstånd af omkr. 600 km. Naturen är här storslagen. Hvarje zons alster äro samlade i dalarna och på bergssluttningarna, men de hinder naturen ställer mot landets uppodling pröfva menniskans fintlighet till det yttersta och skärpa hennes krafter till deras öfvervinnande. Jämte inka bodde der fem andra stammar, som en gång talat olika språk, hvilka nu, med undantag af några i inkas gemensamma språk qvarlefvande ord, äro förlorade. I sjön Titicacas bassäng fanns en annan folkstam, af gammalt kallad colla, nu känd under namnet aymara. Dess språk finnes qvar och liknar i grammatiskt afseende inkas. Inom collas område, men både i språk och utseende olik de andre innevånarna, fanns en vild stam, uru, som bebodde vassbäddarna och öarna i södra delen af sjön Titicaca. I trakten n. om Cerro Pasco, som omfattar Maranhãos bassäng, lefde många krigiska stammar, som talade ett språk, hvilket inka kallade chinchaysuya. Den peruanska kusten synes ursprungligen hafva varit bebodd af en småväxt, plattnäst stam af fiskare, chango, som utmärkte sig genom sitt milda och gästvänliga sinnelag. Den kustbefolkning, som efterträdde denna, var mer civiliserad. Den synes hafva bildat skilda samhällen i de olika dalarna, hvart och ett under en höfding. Dess bevattningsarbeten utvisa stor omsorg och skicklighet, och hvarje användbar bit af landet var upparbetad. Inka kallade detta folk yunca. Det utdog snart och har lemnat rum för negrer och kineser. Inkas politik gick ut på att tvinga alla de underkufvade stammarna att antaga deras språk. Detta, som af den äldste spanske grammatikern kallades quichua, är derför ännu i allmänt bruk i P:s bergstrakter. De vilde indianerna i bergen norr ut tillhöra icke den peruanska folkfamiljen, utan utgöra en del af den stora guarani-gruppen i Amazonflodens bäcken.
Storartade ruiner af väldiga byggnader på flere ställen i P. antyda, att der långt tillbaka i tiden funnits mäktiga herskare, som kunde förfoga öfver otaliga arbetare. Dessa arbeten äro ofulländade och hänvisa derpå att den styrelse, som begynt dem, och som måste hafva beherskat hela P., blifvit störtad. En tid var landet sedermera splittradt mellan många skilda stammar. Men småningom uppbyggde inka, det mäktigaste och mest civiliserade folket, ett väldigt rike, med Cuzco till utgångs- och medelpunkt. Detta verk, som sannolikt upptog fem århundraden, var nyss fulländadt, då spanjorerna i början af 1500-talet upptäckte P. Vid denna tid sträckte sig inkas rike -- inka var namn på såväl fursten som folket -- från floden Ancasmayu n. om Quito till floden Maule i södra Chile. Inka hade en statsreligion med ett talrikt presterskap och ofta återkommande religiösa fester. Skalderna bevarade i sina sånger historien och traditionen. Vägar, vid hvilka posthus voro uppförda, gingo öfver de vildaste bergskedjor och de ödsligaste öcknar hundratals mil. Ett väl ordnadt jordbruk, en god statsförvaltning och utarbetad statistik utmärkte inkas styrelse. Byggnaderna visade en ovanlig arbetsskicklighet. Äfven som metallarbetare (jern var dem dock obekant) och krukmakare ådagalade peruanerna stor duglighet, medan de som landtbrukare och ingeniörer öfverträffade sina europeiska besegrare. (Se vidare Amerikanska fornlemningar, sp. 622.) Då spaniorerna under Pizarro först landade vid kusten af P., 1527, regerade der Atahualpa (se denne). Denne bragtes om lifvet, Pizarro intågade i Cuzco 1533, anlade staden Lima 1535, men mördades 1541 af Almagro d. y., som lät utropa sig till generalkapten öfver P. Den af kejsar Karl V utsände Vaca de Castro besegrade och aflifvade Almagro (1542) samt återställde ordningen. Landet fördelades nu åt spaniorerna i stora län, och infödingarna förpligtades att betala en bestämd skatt samt lemna visst, också noga bestämdt, arbete åt länsinnehafvarna. Efter dessas död öfvergingo länen till kronan. Blasco Menez de Vela utsändes som förste vicekonung till P. för att gifva de nya lagarna gällande kraft. Deras offentliggörande väckte en storm af ovilja hos segervinnarna. Gonzalo Pizarro reste sig och intågade i Lima d. 28 Okt. 1544. Vicekonungen flydde till Quito, men blef förföljd och dödad i drabbningen vid Anaquito d. 18 Jan. 1546. De nya lagarna återkallades, och Pedro de la Gasca, den förste presidenten i P:s öfverdomstol, fick i uppdrag att återställa ordningen. Han besegrade d. 8 April 1548 Pizarro på slätten Xaquixaguana nära Cuzco och gjorde en fördelning af förläningar till de trogne spaniorerna, hvilken förorsakade stort missnöje. Efter åtskilliga oroligheter stadgades kronans makt och myndighet fullständigt af don Andreas Hurtado de Mendoza, som var vicekonung 1555--61. Han skaffade infödingarna goda prester, inrättade skolor och anlade städer, införde odling af hvete, vin och oliver samt införskref europeiska husdjur. Vicekonungen don Francisco de Toledo bestämde den tribut, som skulle betalas af indianerna, och fritog alla under 18 och öfver 50 år derifrån. Indianerna styrdes direkt af infödda chefer, som samlade skatterna och egde administrativ myndighet. Chefsbefattningen blef ärftlig, och dess innehafvare åtnjöt flere privilegier. En sjundedel af den manliga befolkningen i hvarje by nödgades utom tributen utgöra tvångsarbete i grufvor, fabriker och på landtgårdar, men erhöll derför betalning och kunde icke föras utöfver ett bestämdt afstånd från sina hem. Detta system fortfor att vara gällande i tvåhundra år, ehuru folket led af tjenstemännens rofgirighet och laglöshet samt decimerades genom tvångsarbetet. Vicekonungen var den förnämste ämbetsmannen, men icke allena styrande, ty vid hans sida stodo en öfverdomstol, ett finansielt och två administrativa ämbetsverk. -- I P. herskade lugn och fred, till dess en ättling af inka, Tupac Amaru, 1780--83 gjorde uppror. Dettas grymma undertryckande afskräckte emellertid icke folket att än ytterligare flere gånger resa sig. Sedan Chile och Buenos Aires afkastat Spaniens ok, landade 1820 på en af lord Cochrane anförd flotta en argentinsk armé, förstärkt af några chilener, under befäl af den ar gentinske generalen San Martin på kusten af P. Mottagen med hänförelse, intågade San Martin i Lima och proklamerade d. 28 Juli 1821 der P:s oberoende. Landets styrelse öfvertogs af en kongress, som d. 26 Febr. 1823 till P:s förste president utsåg don José de la Riva Aguero. S. å. kallades Columbias president Bolivar till hjelp. Han efterträdde Aguero såsom republikens högste ämbetsman och slog raiorerna vid Junin (d. 5 Aug. 1824). Sedan de d. 9 Dec. s. å. besegrats af general Sucre vid Ayacucho, var det slut med deras makt i P. Bolivar sökte nu gifva P. en konstitution och sjelf blifva dess president för lifstid, men han misslyckades och lemnade P. 1826. Sedan alla kolumbiska trupper i Mars 1827 lemnat landet, följde inbördes oroligheter, till dess presidenten general Ramon Castilla (1845--51) återställde freden. Han utvecklade landets hjelpkällor, införde ångbåtskommunikation längs Stilla hafvet och byggde en jernväg mellan Callao och Lima. Den nuvarande konstitutionen antogs 1856, enligt hvilken bl. a. slafveriet och den indianska tributen afskaffades. Under Baltas presidentskap, 1868--72, byggdes ett storartadt jernvägsnät, men statsskulden steg ock till 49 mill. pund. I April 1879 invecklades P. i ett olycksbringande krig med Chile, emedan det understödde staten Bolivias försök att till Chiles förfång monopolisera salpeter- och guanohandeln i det omtvistade Atacamaområdet (mellan 24° och 23° s. br.). Chilenerna bemäktigade sig den peruanska provinsen Tarapaca, som var värderik på grund af sina guano- och salpeterlager, sedan de redan förut vunnit obestridt herravälde på hafvet. Presidenten Prado flydde till Förenta staterna, men general Pierola lät i början af 1880 utropa sig till diktator och yrkade på ett energiskt fortsättande af kriget. Den 26 Maj 1880 segrade chilenerna emellertid vid Tacna och togo d. 7 Juni hamnstaden Arica, ödelade derpå hela kuststräckan, vunno ytterligare tvänne drabbningar (vid Chorrillos och Miraflores d. 13 och 15 Jan. 1881) samt intågade i Lima (d. 17 Jan. s. å.), hvilken stad icke utrymdes förr än d. 22 Okt. 1883. Under denna tid förde general Caceres med vexlande framgång ett modigt försvarskrig i bergstrakterna. En provisorisk styrelse under general Iglesias undertecknade äntligen ett fredsfördrag, d. 20 Okt. 1883, deri bestämdes, att provinsen Tarapaca skulle afträdas till Chile, att städerna Tacna och Arica skulle af chilenerna hållas besatta i 10 år, hvarefter en folkomröstning skulle afgöra, om de skulle tillhöra P. eller Chile. Salpeterlagren behöllos af Chile. Sedan d. 3 Juni 1886 är den ofvannämnde general Andrés Avelino Caceres republikens president. A. B. B.