Emissionsteorien l. -hypotesen (Emanations-), fys., den hufvudsakligast af Newton utvecklade förklaringen af ljusfenomenen. Enligt densamma är ljuset ett ämne, en materia, bestående af små kroppar, som utkastas från det lysande föremålet och, genom att träffa näthinnan, åstadkomma ljusintrycket. De påverkas icke af tyngden och genomlöpa derför rummet i räta linier, ljusstrålarna. Då ljus-korpusklerna träffa en kropp, komma de antingen att attraheras eller frånstötas. På deras frånstötning beror, att kroppen blir synlig eller lysande. Den olika graden af
ljusstyrka förklaras genom olika mängd ljuskroppar, utströmmande från ytenheten, och färgerna genom skiljaktig beskaffenhet hos dessa kroppar. Ljusets stora hastighet förutsätter en utomordentligt stark utkastande kraft hos ljuskällan. Att det oaktadt ögat ej lider någon skada genom ljuskropparne, eller att någon mekanisk inverkan af dem ej kan spåras, antages bero på deras utomordentligt ringa massa. Reflexionen kan lätt förklaras genom ljuskropparnas stöt mot blanka elastiska ytor; men härvid måste iakttagas, att ingen yta är fullkomligt slät och jämn i förhållande till så utomordentligt små kroppar. Derför antog Newton, att den reflekterande kroppen utöfvar på ljuspartiklarna en repulsion, som gör sig gällande på ett ändligt, om ock ganska ringa afstånd, så att ljuspartiklarna i sjelfva verket icke komma i beröring med den reflekterande ytan. I analogi dermed antog han ock, att de ljusbrytande ämnena utöfva en attraktion på ljuspartiklarna, så att dessa i närheten af den brytande ytan beskrifva en båge med den konkava sidan mot ytan. Sålunda kunna utan synnerlig svårighet åtskilliga af de allmänna företeelserna förklaras enligt emissionsteorien. Beträffande andra företeelsers förklaring möta dock väsentliga svårigheter, så t. ex. i fråga om fortplantningshastigheten, som alltid i samma medium är lika stor, äfven om ljuskällorna äro de mest olikartade. Dock kan denna svårighet möjligen kringgås genom det antagande att ögat uppfattar endast de ljuspartiklar, som röra sig med en viss hastighet. Att ett och samma föremål kan på en gång återkasta och bryta ljuset, syntes ej häller kunna bringas i öfverensstämmelse med teorien. Newton tvingades derigenom att antaga, att kropparna äro omgifna af olika lager, i hvilka ljuspartiklarna omvexlande attraheras och frånstötas, eller ock att tillskrifva dessa partiklar periodiska förändringar, så att de under den ena perioden företrädesvis attraheras och under den andra repelleras. Dessa förändringar kallade Newton fits (nycker). I vissa punkter hafva emellertid emissionsteoriens hypoteser ledt till resultat, som motsägas af erfarenheten, så t. ex. i fråga om fortplantningshastigheten i olika media, hvilken enligt denna teori skulle vara större i ett tätare än i ett tunnare medium. Vibrationsteorien leder till ett motsatt resultat, hvilket ock af erfarenheten bekräftats (man vet nämligen, genom Foucaults undersökningar, att förhållandet mellan fortplantningshastigheterna i luft och i vatten är som 4: 3). Emissionsteorien är numera undanträngd af vibrationsteorien. L. A. F.