Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Epaminondas

Ämne: Antikens greker och nygrekiska personer · Antikens Grekland, Turkiet och Främre orienten

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 4 (1881), sp. 590–592 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Epaminondas (Grek. Epameinondas), grekisk fältherre och statsman, föddes omkr. 418 f. Kr. i Thebe af en ädel, men föga bemedlad slägt. Han erhöll en förträfflig uppfostran, och i synnerhet hade pytagoréern Lysis stor inverkan på utbildandet af hans för allt godt och ädelt öppna sinne. Eldad af den renaste fosterlandskärlek och tidigt genomträngd af den lagbundna frihetens idé, förberedde sig E. i stillhet till den politiska rol, som han en gång skulle komma att öfvertaga, dervid samvetsgrant undvikande att genom våldsamma och olagliga handlingar ingripa i händelsernas gång. Af sådan orsak afhöll han sig från allt deltagande i den blodiga revolution, medelst hvilken Pelopidas och några andra fosterlandsvänner 379 störtade det fåmannavälde, som med tillhjelp af en i Thebes borg, Kadmeia, inlagd spartansk besättning förtryckte samhället. Men efter fullbordad omstörtning blef han ett troget stöd för den unga friheten och egnade sig äfven med ifver åt krigsväsendets fullkomnande, för att derigenom sätta sitt fädernesland i stånd att trygga sitt oberoende och häfda sin plats såsom en bland Greklands stormakter. På den allmänna fredskongressen i Sparta (371) vidhöll E. med fasthet, gent emot spartanernas yrkande på alla ej till deras eget välde hörande staters oberoende och likställighet, sin fädernestads anspråk på att vara och erkännas såsom det beotiska förbundets hufvudort. Detta föranledde en ögonblicklig krigsförklaring och afsändandet af en stark krigshär under konung Kleombrotos. Vid Leuktra i Beotien kom det s. å. till drabbning, hvarvid de till antal vida underlägsne thebanerna genom E:s fältherreskicklighet och nyuppfunna taktik (den s. k. skefva linien) vunno en afgörande seger. Följande året gjorde E., i egenskap af boiotark (förman för det beotiska förbundet), ett infall i Lakonien och väckte oerhörd bestörtning i sjelfva Sparta, hvilket på 500 år ej skådat någon fiende. Betydelsefullt blef detta fälttåg i synnerhet genom stiftandet i Spartas omedelbara närhet af två nya, mot detsamma fientliga förbundsstater i Arkadien och Messenien. För att kunna genomföra dessa anordningar måste E. på eget ansvar behålla sitt anförareskap fyra månader utöfver den lagliga tiden och blef med anledning deraf vid återkomsten af sina vedersakare anklagad till lifvet; men med rättvist erkännande af hans utomordentliga förtjenster vägrade domstolen att upptaga klagomålet. Nya härnadståg mot Sparta företogos 369 och 368, och samtidigt med dessa krigsoperationer sökte E. att genom skickligt bedrifna underhandlingar främja Thebes maktställning och genom skapandet af en sjömakt öppna nya banor för dess framåtskridande. På sådant sätt kom Thebe, lyft af E:s höga hjeltekraft och politiska snille, att uppstiga till en förut icke anad höjd af politisk storhet och kunde för en kort tid efterträda Sparta och Athen såsom den ledande staten i Grekland. En splittring inom det arkadiska förbundet och flere bundsförvandters affall förmådde E. att 362 företaga ett fjerde krigståg till Peloponnesus. Föga fattades att han denna gång lyckats öfverrumpla och intaga sjelfva Sparta. Vid Mantinea i Arkadien sammandrabbade han slutligen med spartanernas hufvudstyrka under Agesilaus. Redan i början af drabbningen dödligt sårad, måste E. bäras ur striden, i

men följde fortfarande med uppmärksamhet slagtningens gång och dog nöjd, sedan man underrättat honom, att slaget var vunnet, och att hans sköld blifvit återfunnen.

E. är obestridligen en bland verldshistoriens mest framstående gestalter, ej blott genom snillegåfvor och handlingskraft, utan äfven genom högheten i tänkesätt och karakterens fläckfria ädelhet. Knappast torde man kunna uppsöka ett liknande exempel på att en stor man genom sin personliga öfverlägsenhet mäktat lyfta en hel nation. Thebanerna voro nämligen af naturen ett trögt, föga begåfvadt och hufvudsakligen på sinliga njutningar begifvet folk. Att de plötsligen höjde sig till ställningen af en bland hufvudstaterna i Grekland, derför hade de hufvudsakligen E. att tacka. -- En af Cornelius Nepos författad lefnadsteckning öfver E. finnes ännu i behåll. A. M. A.