Epifyter (af Grek. epi, på, och fyton, växt), bot., sådana växter, som växa på andra växter, utan att (till skilnad från parasiterna) af dessas näringssafter hemta sin föda. E. finnas inom alla växtrikets hufvudafdelningar. De fanerogama epifyterna äro ej synnerligen talrika. Mest bekanta äro de på trädstammarna i de tropiska skogarna växande, för sina sköna blommor så utmärkta (och derför i våra växthus odlade) orchidéerna. De epifytiska ormbunkarna äro ej häller särdeles mångtaliga. En ormbunk-familj, Hymenophylleae, finnes dock, hvars flesta former äro epifyter. Af mossor och lafvar är en mycket stor del epifyter. Äfven Sveriges flora innesluter många sådana växtformer, under det att epifytiska fanerogamer och ormbunkar saknas. Bland algerna äro E. ej så talrika som bland mossor och lafvar, men förekomma dock i ej obetydlig mängd. Exempel på alggrupper, inom hvilka epifytism är regel, lemna familjerna Coleochaeteae och Chroolepideae. Jfr Parasit och Saprofyt. V. W.
Nordisk familjebok · första upplagan
Epifyter
Ämne: Allmän botanik och växtbegrepp · Växter och botanik
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 4 (1881), sp. 599 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗