Epistolae canonicae, Lat., "kanoniska bref"; de i brefform affattade läro- och uppbyggelseskrifter i Nya testamentet, hvilka härröra från eller tillskrifvas apostlar. De utgöras af tretton bref af Paulus (nio till sju församlingar och fyra till enskilda personer), ett namnlöst till hebréerna samt de sju s. k. katolska (allmänna) brefven, nämligen två af Petrus, tre af Johannes, ett af Jakob och ett af Judas. I likhet med öfriga delar af Nya testamentets kanon har äfven denna del först småningom fått sin nuvarande gestalt. Den uppstod i 2:dra årh. genom sammanförande af de tretton paulinska brefven samt Petri första och Johannes första. Slutligen räknades dit icke blott de förut nämnda brefven, utan äfven andra, som nu alls icke höra till Nya testamentet, t. ex. Clemens' bref till korintierna och Barnabas' bref. Inom den vesterländska kyrkan dröjde det länge, innan Hebréer-brefvet allmänt erkändes såsom kanoniskt. -- Den nyaste bibelkritiken har bestridt många af de apostoliska brefvens äkthet. Af de paulinska brefven erkände F. C. Baur såsom äkta endast Romarebrefvet (med undantag af de 2 sista kap.), de båda brefven till korintierna samt Galater-brefvet. Senare forskare af Tübingenskolan, t. ex. Hilgenfeld, hafva erkänt äfven några af de andra brefven såsom härrörande från Paulus, under det de förlägga återstoden af de paulinska så väl som alla de katolska brefven till 2:dra årh.
Nordisk familjebok · första upplagan
Epistolae canonicae
Ämne: Dogmatik, kätterier och sekter · Kyrka, kristendom och kyrkohistoria
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 4 (1881), sp. 608–609 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗