Erasmus

Erasmus, Desiderius, efter sin födelsestad kallad Rotterdamus, den mest lysande representanten för den s. k. humanismen, föddes i Rotterdam d. 28 Okt. 1467, sattes af fadern, som var prest, till korgosse i Utrechts domkyrka samt inträdde vid nio års ålder i skola i Deventer, der han gjorde hastiga framsteg och visade brinnande håg för de klassiska språkens studium. Efter sina föräldrars några år derefter inträffade död lät han öfvertala sig att ingå såsom munk i ett Augustinkloster, der han uteslutande egnade sig åt studier. Munklifvets tvång behagade honom emellertid icke, hvarför han 1491 med tacksamhet mottog biskopens af Cambrai, Henri de Bergues, kallelse att följa honom på en resa till Rom. Denna resa blef ej af, men biskopen beredde i stället E. tillstånd och medel att fortsätta sina studier vid Montaigu-kollegiet i Paris. Han sysselsatte sig der äfven med enskild undervisning och handledning af unga ädlingar, bland hvilka en, lorden af Montjoye, tog honom med sig till England, der han trädde i förbindelser med den lärda verlden och knöt vänskap med landets förnämste män (Thomas Morus m. fl.). Redan i Paris prestvigd, erhöll han i Italien, dit han, efter upprepade besök i England, år 1506 begaf sig, teologie doktorsvärdigheten i Turin, gjorde kort derefter personlig bekantskap med påfven Julius II och uppehöll sig under dennes beskydd någon tid i Venezia, der han sysselsatte sig med sina skrifters utgifvande. Under åren 1506--21 var han mest på resor, hvarvid han dock, under längre uppehåll, antog de platser, hvilka hans gynnare, statens och kyrkans förnämste män, täflade att erbjuda honom. Så mottog han af Henrik VIII en professur i Cambridge, af Karl af Österrike (sedermera Karl V) en befattning såsom kungligt råd i Bruxelles, af kardinal Adrian af Utrecht en professorsplats vid universitetet i Löwen. De mest smickrande anbud kunde ej fängsla den orolige mannen på ett ställe; hans tid delades mellan England, Nederländerna, Frankrike och Tyskland. Under denna tid utöfvade han emellertid en storartad skriftställarverksamhet, hufvudsakligen på två områden, det filologisk-pedagogiska och det teologiska. Bland skrifter från denna period, fallande inom det förra området, må nämnas: Adugia (1506), De duplici rerum ac verborum copia (1512), De ratione studii et instituendi pueros commentarius (s. å.), Parabolarum liber (1514), De octo partium orationis constructione (1515), Antibarbarorum liber (1518) m. fl., hvartill komma editioner och kommentarier ät Cicero och Seneca, öfversättningar från grekiska till latin (tragöderna) samt flere smärre filosofiska skrifter efter de klassiske författarnas, särskildt Ciceros, mönster. E. blef genom denna sin storartade verksamhet grundläggare af hela den nyare tidens klassiska studier och fick derigenom sin största betydelse. Han drog fram de gamla auktorerna ur deras gömslen, tolkade och förklarade dem samt egnade särskildt det latinska språket en allsidig och grundlig behandling. Till samma tidrymd hör Erasmi populäraste arbete Encomium moriae ("dårskapens lof;" 1:sta uppl. 1509), i hvilket han svänger satirens gissel öfver alla sin tids svagheter. Äfven teologiska skrifter, De contemtu mundi (1509), Enchiridion militis christiani (s. å.) m. fl., härstamma från hans vandringsår. Men det var egentligen efter det han år 1521 tagit en stadigvarande bostad i Basel, som hans verksamhet blef ifrig på detta område; det var i striden mot Luther och dennes reformation. E. hade i början varit gynsamt stämd för denna rörelse, hvilken han genom sin 1516 första gången tryckta edition af det grekiska Nya testamentet med latinsk öfversättning kraftigt främjat. Flere ställen i hans skrifter bära en reformatorisk prägel, och han sågs af katolikerna med misstänksamma blickar, ja utropades t. o. m. för kättare. Men hans kalla och nyktra förstånd stöttes af Luthers våldsamma uppträdande, och den lärde kosmopolitens tillbakadragna, något förnäma väsende kände stark antipati för det folkliga elementet i den reformatoriska rörelsen. Dertill kom en svaghet i karakteren, som yttrade sig i liflig åtrå att vinna de förnämes och mäktiges ynnest. Efter lång tvekan uppträdde han 1524 mot Luther med skriften De libero arbitrio, och en strid upplågade, som på Erasmi sida fördes med häftig bitterhet, men i hvilken Luther utan tvifvel var den starkaste. Påfven och hela den katolska kristenheten betraktade emellertid E. som sitt säkraste stöd och öfverhopade honom med ärebevisningar. Icke förty blef vistelsen i Basel, der reformationens idéer hastigt vunno insteg, med hvarje dag oangenämare för honom, och 1529 flyttade han till Freiburg (i Breisgau), der han tillbragte återstoden af sitt lif. Han fortsatte der att såsom en alltmer trogen och hörsam son kämpa för kyrkans sak, men lade äfven ännu några filologiska arbeten till den mängd han förut utgifvit. Bland dessa må nämnas de redan i Basel författade skrifterna De recta latini graecique sermonis pronunciatione dialogus (1528) och Ciceronianus seu de optimo genere dicendi (s. å.). E. dog under ett besök i Basel d. 12 Juli 1536. C. v. F.