Eudemonism l. Evd- (af Grek. ev, väl, och daimon, ande), filos., den etiska åsigt, enligt hvilken det sedliga motivet och dermed ock det högsta goda för menniskan är till sin art och sitt innehåll sinligt, och det sedliga lifvet följaktligen, såsom en form af det sinliga lifvet, endast formelt, men ej till sitt innehåll är skildt från det osedliga. Någon egentlig skilnad emellan rätt och orätt kan i följd deraf på denna ståndpunkt ej fasthållas och genomföras, utan blott en skilnad emellan klokt och oklokt. Dygden blifver här en färdighet eller skicklighet att vinna sinlig lycksalighet; pligten den handling, som kräfves för detta ändamål. Båda kunna till följd deraf ej tillerkännas annan betydelse än den att vara medel för ett mer eller mindre yttre godt, och de förlora följaktligen allt värde i och för sig sjelfva. Det goda verket eller sedlighetens ändamål blifver tydligen sinlig lycksalighet; men enär denna å den ena sidan kan vinnas äfven utan sedlig verksamhet och å den andra icke med säkerhet kan genom sådan verksamhet förvärfvas, utan äfven förutsätter yttre lyckliga omständigheter, så visar sig detta ändamål stå i ett tillfälligt förhållande till det sedliga lifvet. -- Religionen förlorar enligt E. all betydelse, eller ock fattas Gud antingen blott såsom ett för menniskan behöfligt ideal af den lycksalighet hon icke sjelf fullständigt kan vinna eller ock såsom ett mäktigt väsende, hvilket, om menniskan lyder dess befallningar, skall i detta eller ett kommande lif skänka henne sinliga belöningar, men i annat fall tillfoga henne sinligt lidande. Till E. måste vi nämligen äfven räkna den åsigt, som väl förlägger det högsta goda bortom jordelifvets gränser, men fattar äfven det kommande lifvet såsom sinligt och sålunda helt enkelt som en fortsättning af det timliga. -- E. har historiskt framträdt i en mångfald af olika former, som bero dels på de olika moment i det sinligt goda, hvilka man gifvit företrädet, dels på det sätt, hvarpå man tänkt sig, att detta goda skulle vinnas. Dessa former kunna emellertid återföras till tvänne hufvudarter, nämligen lägre E. eller hedonism, enligt hvilken det högsta goda anses vara den enskilda sinliga njutningen eller summan af sådana, och högre E. eller praktisk intellektualism, enligt hvilken det högsta goda förlägges till någon abstrakt form hos det sinliga lifvet. Den förra kan antingen gifva företrädet åt de idiopatiska eller rent egoistiska begären, företrädesvis de kroppsliga eller rent djuriska (t. ex. cyrenaikerna, den franska encyklopedismen), eller ock mer eller mindre afgjordt åt de naturliga tendenserna hos menniskan till sympati och välvilja, hvilkas sinliga natur bland annat röjer sig deri att de, om än i mindre utbildad form, förefinnas äfven hos djuren (Annikeris, de skotske moralfilosoferna). Till den lägre eudemonismen måste äfven hänföras den
åsigt, som sätter lifvets högsta goda i det sinneslugn och den ro, som vinnes genom ett så vidt möjligt fullständigt aflägsnande af alla öfver det naturliga måttet stigande begär och ett måttligt tillfredsställande af de öfriga (epikureism). -- Den högre eudemonismen har dels en negativ form, enligt hvilken det högsta goda är befrielsen från allt innehåll i det sinliga lifvet, utöfver de rena naturbehofven (cynikerna, J. J. Rousseau), dels en positiv form, enligt hvilken det högsta goda sökes i det fullaste jämnmått mellan alla krafter och ett genom detta uppkommet, välordnadt sinligt lif (Aristoteles). Dit måste ock de åsigter hänföras, hvilka mer eller mindre afgjordt identifiera det sedliga lifvet med lifvet i det empiriska samhället (Hegel m. fl.) eller fatta det under den allmänna formens fullkomlighet, hvilken, då den ej närmare bestämmes eller uttryckligen angifves såsom osinlig, lätt nedsjunker till betydelsen af sinlig fullkomlighet (Wolff). -- Huru omöjligt det i sjelfva verket är att med anspråk på allmängiltighet skänka företrädet åt någon af de nu nämnda formerna af det sinliga lifvet eller åt någon arman sådan inses lätt, om man besinnar, att allt efter olika individuella förhållanden än den ena än den andra kan anses företrädesvis tillfredsställande, och att det äfven efter allmänt föreställningssätt måste anses såsom en "smaksak" att afgöra detta. Då emellertid eudemonismen vill på ett allmängiltigt sätt göra detta, så kan dess uppfattning af det sinliga lifvet ej fritagas från betänklig ensidighet. -- Såsom etisk åsigt kämpar eudemonismen med den oöfvervinneliga svårigheten att ej kunna anvisa menniskan ett godt, hvilket, såsom rent inre, med hennes sanna väsende öfverensstämmande, är ett varaktigt, rent och fullständigt godt, och som derigenom kan skänka henne full tillfredsställelse. Såsom något mer eller mindre yttre kan det sinligt goda ej med säkerhet vinnas genom den goda viljan allena, och, engång vunnet, kan det, utan denna viljas förändring, åter förloras. Och då tillfredsställandet af det ena sinliga behofvet ofta kräfver, att ett annat sinligt behof lemnas otillfredsstäldt, så kan ej häller det sinliga lifvet skänka menniskan den frid, efter hvilken hon innerst längtar. Lemnadt utan högre ledning, blir fast hällre detta lif städse en kastning eller jämkning mellan ytterligheter, hvilka, om menniskan hängåfve sig åt någon af dem, skulle leda till den snara förstöringen af samma lif. Just i dessa svårigheter röjer sig hos menniskan behofvet af ett godt, som till sjelfva sin art är skildt från det sinliga, och, då intet behof kan finnas, hvars tillfredsställelse vore rent af stridande mot den varelses natur, som har detta behof, så visar redan detta möjligheten af en sådan tillfredsställelse. L. H. Å.