Euphorbia (efter Euphorbus, läkare hos konung Juba II), bot., farmak., ett högst egendomligt växtslägte, som gifvit namn åt nat. fam. Euphorbiaceae Juss. Linné förde slägtet till kl. Dodecandria, ordn. Trigynia, men numera ställes det inom kl. Monoecia. Blommorna sitta samlade i små knippen (eller blombägare), bestående af en honblomma och 10--20 (icke samtidigt utvecklade) hanblommor (hvar och en med blott en ståndare) inom ett svepe, som liknar en gemensam foder- eller kronlik kalk. Honblomman (hos de svenska arterna skaftad) har spår till kalk och innehåller en pistill med trerummigt, treknöligt fruktämne och tre stift, hvart och ett med två märken. Frukten består af tre enfröiga småfrukter, hvilka vid mognaden skilja sig från hvarandra och öppna sig, hvar och en med två skal. -- Slägtet omfattar arter med högst olika utseende, som varierar mellan de i Sverige förekommande små örtartade samt de i tropikerna växande (dels tidtals bladbärande, dels bladlösa) kaktusliknande arterna med tjocka, köttiga, kantiga, taggiga stammar, t. ex. E. antiquorum L., E. officinorum L., E. cananensis L., E. caput medusae L. (hvilka arter företrädesvis tillhöra vestra Afrika och öarna utanför dettas kust)
m. fl. Mer än 70 arter äro, i olika land, använda inom medicinen, och många arters användning går tillbaka till äldsta tider. Det är den hos alla arter ymniga och skarpa mjölksaften, som gör detta slägte farmakologiskt vigtigt. I Svenska farmakopén finnes upptagen drogen Euphorbium, prustkåda, hvilken består af den å växten intorkade mjölksaften af en på Atlasbergen (inom Marockanska väldet) under senare åren upptäckt art, E. resinifera Bg, som hör till den kaktusliknande gruppen af slägtet. Den fyrsidiga, 2 m. (6,7 f.) höga stjelkens kanter äro på vissa afstånd väpnade med parvis sittande raka taggar, som äro belägna nedanför egendomligt förändrade bladknoppar ("bladkuddar"). I de köttiga stjelkarna göras inskärningar, ur hvilka framqväller en ymnig mjölksaft, som intorkar på växten och under eftersommaren insamlas. Pulvret af denna mjölksaft utöfvar en så skarpt retande inverkan på slemhinnorna, att insamlaren måste binda en duk för munnen och näsan för att skydda dessa kroppsdelar. Det sålunda erhållna euphorbium består af oregelbundna bitar af omkr. 1 cm. (3 lin.) i längd och bredd, med en matt smutsgul eller brunaktig färg och med vaxlikt utseende. Ofta träffas i dessa bitar hål efter de parvisa taggarna, kring hvilka saften stelnat. Bitar af den fyrkantiga stjelken, rester af blommor och blomskaft finnas inblandade. Bitarna äro spröda, hafva knappt märkbar lukt, men en ytterligt skarp och ihållande smak. Inkommet i näsan förorsakar pulvret våldsam nysning, inflammerar ögonens, munnens och svalgets slemhinnor samt medför en farlig hosta, om det med andedrägten införes i lungorna. Det verksamma i drogen är ett skarpt, amorft harts (38 proc.). Euphorbium gör huden röd och drager bläsor; det användes numera endast utvärtes, såsom i det dragplåster, som benämnes Janiniplåster, Emplastrum Cantharidum c. Euphorbii (Pharmac. Suec. ed. VII) samt i några beredningar i veterinärfarmakopén. De många i medicinen använda tropiska arterna hafva likaledes blåsdragande verkan, hvarjämte en del begagnas såsom kräkmedel och afforande medel. Några arter, t. ex. E. palustris L., som förekommer sparsamt i Sverige, och E. pilosa L. (båda växa i östra Europa), uppgifvas vara verksamma mot vattuskräck. Man säger, att mjölksaften af E. Helioscopia L. och E. Peplus L., vanliga ogräs i trädgårdar, kunna borttaga vårtor. E. splendens Puk., från Brasilien, odlas ofta såsom prydnadsväxt i rum. O. T. S.