Falck, Jeremias, polsk kopparstickare, föddes i Danzig (han kallar sig sjelf "polonus" å flere kopparstick; födelseåret är ej kändt, men kan troligtvis ej sättas senare än omkr. 1620). Hans lefhadsöden äro i allmänhet insvepta i djupt mörker, i hvilka dateringarna å hans verk och några strödda arkivuppgifter bilda de enda svaga ljuspunkterna. Man vet sålunda, att han 1641 uppehöll sig i Paris och studerade kopparstickarekonsten, sannolikt hos Cornelis Bloemaert, som då i denna stad väckt nytt lif i sin konst, samt att han ännu 1646 var qvar derstädes. Liksom många utöfvande konstnärer lockades han till Sverige genom ryktet om dess unga drottnings höga bildning och frikostighet samt genom utsigten till rika arbetstillfällen i
ett land, som genom vestfaliska freden svingat sig upp till rangen af europeisk stormakt. 1649 var F. i Stockholm, der han 1650 formligen antogs i drottningens tjenst, och der han fortfor att arbeta intill 1655, skapande i synnerhet en serie porträtt af Sveriges dåvarande förnämsta personligheter, hvilka porträtt ännu skattas bland den rena grafstickelkonstens ädlare alster. Samtidigt utförde han äfven en del polska porträtt för en förläggare i Danzig. 1656 träffas han i Hamburg, der han bodde i flere år och utförde porträtt samt andra större konstblad. Någon tid lär han jämväl vistats i Amsterdam. Sammanlagdt räknar man omkr. 150 blad af hans hand. 1668 är det sista årtal man känner för hans verksamhet; förmodligen afled han kort derefter. F. utförde 23 porträtt af svenska personer, de flesta efter målningar af David Beck, andra efter Cooper, Münnichhoven och Klöker (Ehrenstrahl), äfvensom en följd af åtta allegoriska figurer, efter P. Ringerinck. Dessa blad vittna alla om en utmärkt konstnärlighet, återgifva förträffligt originalen och äro så rent och fulländadt utförda, att de ännu kunna anses som mönster i sitt slag, lika skilda från rå dilettantism som från öfverförfining i linieföring och skuggning. I synnerhet karakteristiska för F. äro den enkelhet och den utomordentliga fasthet han utvecklar i sin teknik. Samma förening af grundligliet och elegans återfinnes i hans figurblad, bland hvilka vi endast nämna Konserten (efter Giorgione), Johannes predikande i öcknen (efter A. Bloemaert) samt gravyrer efter Rubens, v. Dyck, Guercino m. fl., alla visande hans fina konstbildning och förmåga att med grafstickeln förträffligt tolka skilda skolors verk. -rn.
1. Falck, Johan Peter, naturforskare, född i Broddetorps socken i Vestergötland 1733 (1732?); blef student i Upsala 1751, erhöll sedan, på Linnés förslag, anställning som intendent för statsrådet Kruses naturaliekabinett i Petersburg, utnämndes 1765 till professor i botanik vid Collegium medicum derstädes och fick 1768 uppdrag att deltaga i en vetenskaplig expedition, som hade till ändamål att genomforska hela det ryska riket. På denna resa afhände han sig sjelf lifvet 1773. Hans reseanteckningar, som finnas införda i "Beiträge zur kenntniss des russischen reichs" (I--III. 1786), lära innehålla de bästa underrättelser man ännu eger om stepplanden kring Tarabagatai, särskildt i hvad som rörer naturalhistorien.
2. Falck, Anders, astronom, den föregåendes broder, född d. 13 Jan. 1740, blef 1758 student i Upsala, 1767 magister primus och 1770 apologist i Skara, vid hvars läroverk han 1780 blef konrektor och 1793 rektor. Han skötte sin mödosamma läraresyssla med nit och egnade sig derjämte åt astronomien. Med instrument, som Wargentin skaffat honom, gjorde han flitiga observationer först på öppna gatan, sedan i ett litet observatorium, som han uppfört i sin trädgård. Observationerna delgåfvos Vetenskapsakademien, som intog dem i sina handlingar (1781--89) och 1788 kallade F. till sin ledamot. Död i Skara d. 10 Febr. 1796.