J är den tionde bokstafven i de flesta europeiska språks alfabet. Tecknet (J, j) tillhör ej ursprungligen det latinska alfabetet, hvilket ej skilde mellan vokalen och konsonanten, utan tecknade båda med I, liksom det hade blott ett tecken för u och v. Redan i papyrusrullarna från Herculaneum finner man emellertid stundom I högre än de öfriga tecknen, och så jämväl i fornromersk kursivskrift samt i den äldre medeltidens nationalskrifter. Å andra sidan är tecknet, redan på romerska vaxtaflor, stundom också neddraget under linien ([j utan prick]), och denna form brukas i synnerhet i slutet af ord, särdeles efter l och i. Från och med 14:de årh. skrifves t. ex. regelbundet i romerska siffror [i utan prick][i utan prick], [i utan prick][i utan prick][j utan prick], eller ij, iij o. s. v. I slutet af 15:de årh. finnes en sådan förlängning äfven i början af ord. I den gamla isländska homilieboken (12:te årh.) finnes stort neddraget tecken i början af mening, i andra handskrifter som begynnelsebokstaf i namn. I svenska handskrifter från 14:de årh. eller t. o. m. ännu tidigare är tecknet j ej ovanligt, t. ex. i Upl. L., Gottl. L. o. s. v. Denna tidiga skilnad mellan i och j är emellertid rent grafisk, utan hänsyn till vokalisk eller konsonantisk betydelse. Men i provençalsk-katalanska handskrifter är j eller y sedan början af 14:de årh. i allmänt bruk som tecken för konsonanten, och i engelska handskrifter finner man samma användning af j åtminstone i 15:de årh. Från och med 11:te årh. förekommer í och i 14:de årh. i, hvarmed äfven följde accent eller punkt öfver det långa j. Gutenberg upptog i den fraktur, hvarmed han tryckte bibeln, skilnaden mellan i och j som vokal och konsonant, och han gjorde samma skilnad äfven i versalerna. Men andra frakturtryck från 1400-talet och åtminstone början af 1500-talet känna blott I i. I antiqvan har Garamond 1530 ännu blott I, men i och j; Etienne skiljer äfven mellan I och J. Den nu brukliga frakturen har ännu I som både vokal och konsonant. Så långt fram som i Karl XII:s bibel brukas tecknet j blott i ordens början. -- Nu för tiden har tecknet J (j) uti danska (och norska), isländska, tyska, holländska, polska, vendiska, böhmiska, slovenska, kroatiska och litaviska samt magyariska och finska samma
betydelse som i svenskan, med den skilnad att ljudet kan vara mer eller mindre vokaliskt. I holländskan är ij dessutom tecken för diftongen äi, t. ex. tijd (läs täid). I Eng. är j tecken för en affrikata, d. v. s. för två nära förbundna ljud, ungefär som dj uttaladt med tungspetsen lyftad mot tandlådorna. Samma ljud tecknas äfven med g (i romanska lånord) och med dge i slutet af ord, t. ex. join, gem, edge (läs djoin, djem, eddj). I Fr. är j tecken för ett hväsljud, detsamma som utgör senare delen af den nyss omtalade engelska ljudförbindelsen. Det är ett sje-ljud med ton och uttalas med lyft tungspets samt förhåller sig till det sje-ljud, som tecknas ch (t. ex. i chasse), på samma sätt som "mjukt" s till "skarpt" s. Samma ljud, som utmärkes med j, tecknas äfven g (t. ex. génie). I Port. har j (äfvensom g framför e och i) samma betydelse som i franskan. I Sp. åter har j nästan samma betydelse som ch i tyska ordet bach. Det utmärker alltså ett ljud utan sångton, som uttalas med bakre delen af tungan höjd mot gränsen mellan hårda och mjuka gommen (k-läget) eller vanligare mot mjuka gommen; samma ljud tecknas äfven med g (framför e och i) t. ex. jamas, pujar, viage, fingir. Uti Ital. är j tecken för långt i (i) eller ii i plur. af ord på -io, t. ex. studio, plur. studj; dock skrifver man nu äfven -i (eller -î). I början af ord eller mellan två vokaler betyder j halfvokalen i och skrifves äfven i, t. ex. noja eller noia o. s. v.
Det ljud, som i svenskan m. fl. språk (se ofvan) betecknas med j ("prepalatal tonande svag median frikativa"), bildas på det sätt att tungan med främre delen af sin öfre yta höjer sig mot främre delen af gomtaket, eller hårda gommen, tillräckligt för att bilda en förträngning, under det att en jämförelsevis svag luftström framdrifves ur lungorna mellan de till tonställning närmade röstbanden och derefter i munnens midtlinie. j är alltså till bildningsformen likstäldt med t. ex. v eller Nygrek, [gamma], till läget likstäldt med det ljud, som i tyska ordet ich tecknas med ch och som i norska samt inom Sverige i t. ex. Värmland motsvarar tje-ljud, från detta senare skildt genom närvaro af ton och svagt utandningstryck. Vid bildningen af vanligt j medverkar icke främsta delen (spetsen) af tungan, utan denna hänger slappt ned. Om deremot denna främsta del närmast spetsen närmas till tandlådorna, får man ett annat ljud, hvars hväsning för örat något påminner om det ljud, som i Fr. tecknas med j (se ofvan). Ett sådant "fram-flyttadt" (dentipalatalt) ljud höres i Sv., när man uttalar djerf, djur o. s. v. med d, och finnes i de bygdemål, som hafva dj i ord, der vi annars skrifva g och uttala j (t. ex. göra). Konsonanten j står till sin bildning och för örat mycket nära vokalen i. Skilnaden är den, att vid i intet buller (skrapning eller susning) höres från sjelfva munhålan, såsom fallet är vid uttalet af j eller vid v o. s. v., utan blott en för i-ljudet egendomlig vokalklang. Långt utdraget i öfvergår i sin senare del lätt till j derigenom att tungan höjer sig en hårsmån; sålunda uppkommer ett slags diftongiskt ljud (ij), regelbundet i Eng. (t. ex. i bee, mean o. s. v.) och ofta äfven i Sv. Ett mellanting mellan i och j är i i konsonantisk funktion, d. v. s. såsom ingående i en stafvelse, utan att bära dess tonvigt; i är då "halfvokal", t. ex. i diftonger som ei, äi, ai, öi, äfven ie o. d. (såsom Fr. bien). Det är dock ofta ytterst svårt att afgöra om man i dylika fall verkligen har diftong eller i stället ej, äj o. s. v. Diftonger med verkligt i äro emellertid mycket sällsynta; vanligen är i här tecken för e, y o. s. v. För öfrigt finnas öfvergångsformer mellan j och halfvokaliskt i. Finskans j är t. ex. mera vokaliskt än svenskans; ryskan har nästan ren halfvokal (således iävó, hans, moi, min). Lll.
J-ljudet (i ofvan angifna betydelse) återgifves visserligen i de europeiska språken oftast med j-typen, men äfven åtskilliga andra beteckriingssätt förekomma. Den äldsta, för alla de forngermanska språken gemensamma runraden hade för j ett eget tecken af något oviss upprinnelse, hvilket ursprungligen tyckes hafva haft formen [runa] , men som sedan undergått många modifikationer: [runor], af hvilka de två sist anförda förekomma i urnordiska inskrifter, hvilka dock derjämte använda i samma betydelse | (i-runan), liksom den yngre, nordiska, runraden, der den ofvannämnda j-runan fått betydelsen a. Att svensk literatur ända till Karl XII:s dagar vanligen återgaf j-ljudet med i är ofvan nämndt. I nysvenskan betecknas det icke blott med j, utan ock -- af etymologiska grunder -- med g, gj, dj, hj, lj, t. ex. ja, gifva, arg, gjuta, djup, hjon, ljus. -- Angelsachsiskan använde typen 3 (sällan i); nuvarande Eng. åter skrifver y, t. ex. Angels. 3eár, Engl. year. -- Franskan tecknar j-ljud med ill eller y, t. ex. bouteille, faillir, essayer; Sp. med y, t. ex. Pompeyo, leyenda; nygrekiskan med [gamma] före e och i. -- De slaviska språk, som bruka cyrilliskt alfabet (ryska, bulgariska, ruteniska) uttrycka j-ljud dels genom de s. k. prejoterade vokaltecknen (j + vokal), dels genom u, en modifikation af i-typen (u); i det reformerade serbiska alfabetet har man deremot infört tecknet j -- Det indo-europeiska urspråket egde efter all sannolikhet både ett hväsljud (frikativa) j och en
"halfvokal" i, hvilka emellertid tyckas hafva med hvarandra sammanfallit uti alla indo-europeiska språk utom grekiskan, der t. ex. i ordens början det förra uppträder som [zeta], det senare som spiritus asper (jfr [zygón], Lat. jugum, T. joch med [hépar], Lat. jecur, Sanskr. jakrt). I den germanska språkfamiljen uppträda båda ljuden såsom j, hvilket i regeln bevarats ända till våra dagar uti alla till familjen hörande språk utom de nordiska, hvilka förlorade j i ordens början, så att t. ex. Isl. ár, Fornsv. ar, år, motsvarar T. jahr o. s. v. Men äfven i öfriga ställningar gick j vid samma tid förloradt, utom framför a, o och u; jfr t. ex. Isl. velja, Fornsv. vælia, Got. valjan, välja, med Isi. velið, Fornsv. vælin, Got. valjiþ, väljen (Nysv. har här lånat j från infinitiven). Emellertid hafva de yngre nordiska språken ytterligare på mångahanda sätt inskränkt området för det urgamla j-ljudet, t. ex. Nysv. flytta, af Fornsv. flytia, samt glada, stöda jämte de äldre formerna glädja, stödja, så att i det hela rätt få fall återstå, der det daterar sig från indo-europeisk tid. Längst har i detta afseende danskan gått; jfr t. ex. D. tælle, fremme med Sv. tälja, främja o. s. v. Trots detta det gamla j-ljudets utdöende äro de ny-nordiska språken långt ifrån fattiga på j-ljud, men dessa äro unga och framkallade af specielt nordiska ljudlagar. Gemensam för alla nordiska språk och tillhörande tiden före den nordiska literaturens begynnelse är uppkomsten af j genom "brytning" (se d. o.), t. ex. Isl. jorð, Fornsv. iorþ (T. erde), Isl. fjall, Fornsv. fiæl (T. fels); likaså öfvergången från eu, eo till jú, jó, t. ex. Isl. Þjoðrekr (Teoderik), Isl. bjoða, Fornsv. biuþa, bjuda (T. bieten af Fornhögt. biotan). I senare fallet har dock danskan åter gjort sig af med j; jfr t. ex. D. byde med Sv. bjuda. Efter de nordiska språkens skilsmässa har svenskan (och norskan) skaffat sig ytterligare j-ljud, dels i stället för Fornsv. g framför len vokal, t. ex. gifva, gök, dels för Fornsv. gh efter l, r, t. ex. elg, sorg (Fornsv. ælgh, sorgh). Danskan deremot har antagit j för gh efter len vokal, t. ex. vei, väg, höi, hög (Fornsv. vægher, högher). -- Bland de romanska språken är det egentligen blott rumänskan, som behållit latinets j-ljud; italienskan har fått dj (tecknadt g eller gi) franskan, spanskan och portugisiskan hväsljud af olika slag. Ad. N-n.
Om J i förkortningar se under bokstafven I.