Fängelse. Några särskilda anstalter till förvarande af brottslingar förekommo ej i äldre tider. Man inhyste dem hvar sig bäst göra lät, i gamla torn eller hvalf, ofta i underjordiska hålor, och sedan lemnades de utan vidare tillsyn att försmäkta i mörker, köld och osnygghet. Från senare hälften af 16:de årh. upprättades i de flesta land s. k. tukthus, hvilka genom den ordning, som herskade derstädes, samt det jämna arbete, hvartill fångarna der höllos, i allmänhet bjert afstucko mot samtidens öfriga fängelser. I tukthusen upptogs emellertid blott en ringa del af dem, som undergingo frihetsstraff. Den stora mängden af förbrytare förblef under samma eländiga behandling som förut. En afgjord vändning till det bättre inträdde först mot slutet af 1700-talet. De nya åsigter om frihetsstraff och fängelseväsende, som sedan denna tid arbetat sig fram, hafva fordrat en fullständig omskapning af de gamla fängelsebyggnaderna. Också har man nästan öfverallt med ansenliga kostnader ombyggt de gamla fängelserna eller anlagt helt och hållet nya. Detta gäller jämväl de nordiska landen. Då Howard år 1781 besökte Norden, fann han dess fängelser lika mörka och osnygga samt fångarna lika bleka och utmärglade som i andra land. Under 19:de årh. har emellertid det ena af de nordiska landen efter det andra beträdt reformens bana. I Sverige gjorde man början med länsfängelserna. Sedan riksdagen 1840--41 beviljat anslag för dessas ombyggande, uppfördes under 1840--50-talen nya sådana fängelser öfver hela riket. Sedermera har man, särskildt under 1870-talet, gripit sig an med de större straffanstalterna. För närvarande finnas i Sverige åtta s. k. straff-fängelser, afsedda för dem, som undergå straffarbete på längre tid än två år, nämligen för män å Långholmen (vid Stockholm), i Malmö och å Nya Varfvet vid Göteborg (dessa tre straff-fängelser äro försedda med nattceller för alla fångarna samt ett större antal dagceller), vidare i Karlskrona och Landskrona (dessa straff-fängelser, hvilka hittills blott i ringa mån blifvit delaktiga af de nyare reformerna, äro afsedda för straffarbetsfångar på viss tid, hvilka äro ansedda såsom oförbätterliga, samt för lifstidsfångar) samt slutligen för qvinnor i Stockholm (å Norrmalm) samt i Norrköping och i Göteborg (dessa tre fängelser hafva inga nattceller och endast ett fåtal dagceller). Länsfängelserna med sina filialer, kronohäktena, upptaga ransakningsfångar samt straff-fångar, dömda på kortare tid. De äro vanligen belägna vid städernas utkanter samt alla byggda enligt cellsystemet och i det närmaste efter samma plan. Cellerna äro fördelade å ömse sidor om en genom alla våningar gående korridor, med gallerier, som löpa längs cellraderna. De flesta cellerna äro försedda med små, högt belägna fönster, genom hvilka fången icke kan se annat än himmelen. Ett mindre antal (s. k. fönsterceller) är försedt med vanliga fönster och användes för fångar, söm ej undergå straffarbete. Äfven under vistelsen i det fria hållas fångarna skilda från hvarandra. För sådant ändamål äro samtliga cellfängelserna försedda med s. k. cellgårdar. Förutom dessa fängelser finnes ett s. k. arbetsfängelse å Norrmalm i Stockholm för qvinnor, som för försvarslöshet blifvit dömda till allmänt arbete (för män svara häremot kronoarbetsstationerna vid Borghamn i Östergötland och å Tjurkö i blekingska skärgården samt kronoarbetskompaniet å Vaxholm), äfvensom stads- och häradshäkten (för ransakningsfångar), regementshäkten samt transporthäkten. -- I Norge anlades mot slutet af 1840-talet invid (numera i) Kristiania ett stort mönstercellfängelse, det s. k. bodsfängslet, afsedt för straffarbetsfångar af vissa kategorier. De öfriga straffarbetsanstalterna hafva hufvudsakligen förblifvit i sitt gamla skick; dock hafva flere af de mest föråldrade på sista tiden blifvit nedlagda. För närvarande finnas i Norge en straffanstalt å Akershus samt trenne tukthus (i Kristiania, Bergen och Trondhjem). Med afseende å de fängelser, i hvilka ransaknings- och fängelsefångar förvarades, utkom 1857 en "Lov om fängselsväsenet", på grund af hvilken efter hand i alla landets delar rest sig nya distriktsfängelser, försedda dels med celler, dels med rum för dem, som undergå enkelt fängelse eller arrest. -- I Danmark föreskrefs 1841, att såväl vid anläggning af nya arresthus som vid ombyggnad af gamla cellsystemet skulle tillämpas. På grund deraf hafva dessa arresthus -- hvilka användas för ransakningsoch fängelsefångar -- så småningom förvandlats till cellfängelser. Denna förvandling har dock gått mycket långsamt. Hastigare genomfördes reformen af de stora straffanstalterna, för hvilken en resolution af 1842 fastställde de ledande grundsatserna. Numera finnas i Danmark blott tre sådana anstalter, af hvilka två äro helt och hållet nybyggda och den tredje grundligt om- och tillbyggd, nämligen i Horsens (tukthus för män, inredt till 20 från hvarandra skilda afdelningar med gemensamma arbetssalar samt celler för nätterna), vid Vridslöselille (förbättringshus efter cellsystemet för män) och å Kristianshavn (tukt- och förbättringshus för qvinnor). -- I Finland utstås den svårare arten af frihetsstraff, eller tukthusstraff, i de s. k. straff-fängelserna. De vigtigaste af dessa (i Tavastehus och Åbo) blefvo under 1870-talet försedda med
cellflyglar. I närheten af Helsingfors har man nyligen uppfört ett nytt stort straff-fängelse, inredt efter cellsystemet. Läns- och häradsfångelserna (de senare bilda i vissa aflägsnare landsdelar filialafdelningar af de förra), hvilka ännu blott till ringa del äro försedda med celler, upptaga fängelseoch ransakningsfångar. Dessutom finnas stadsoch tingslagshäkten för ransakningsfångar samt, för lösdrifvare, s. k. korrektionsinrättningar. J. H-r.