Sida 297
Fängelse
"särskilda underrättelser" (olika för hvartdera partiet), hvilka angifva motståndarens belägenhet, så vidt denna kan anses vara bekant. På grund af dessa uppgifter uppgöra båda befälhafvarna sina planer, hvilka de derefter utföra. Ledaren afblåser rörelserna eller striden, då han finner lämpligt, och meddelar derefter sitt omdöme om det gjorda. Dylika öfningar kunna äfven utföras af alla trupperna samfäldt mot en markerad motståndare. Fälttjenstöfningar äro af stor vigt både för truppens och för befälets, i synnerhet det högres, utbildning. I utländska arméer afsluta de den årliga serien af öfningar. I Sverige företagas de, då penningemedel finnas. C. O. N.
Fälttrupp kallas hvarje trupp, som ingår i fältarmén.
Fälttygmästare. Se Generalfälttygmästare.
Fälttåg, krigsv., betecknar vanligen krigshandlingarna på en krigsskådeplats, från krigsrörelsernas början till deras slut, om de fortgå oafbrutet, eller till något bestämdt uppehåll i dem, föranledt genom intagandet af vinterqvarter, afslutandet af stillestånd o. s. v., eller från ett dylikt uppehåll till ett annat eller till krigets slut. C. O. N.
Fältvakt, krigsv., en, truppafdelning, som utsattes i en förpostlinie för att tillsammans med andra sådana truppafdelningar utgöra den yttersta bevakningslinien (jfr Förposter). Fältvakten utsattes vanligen vid en väg och består af omkr. 50 man (stundom ett kompani) infanteri, jämte några kavallerister, af 1/3--1 sqvadron kavalleri, eller af trupper af båda vapnen (s. k. blandade fältvakter). Fältvakten utsätter framför sig en rad dubbelposter (vid kavalleriet kallade vedetter), hvilka skola utgöra den yttersta stängsellinien, äfvensom posteringar vid vigtiga punkter. Derjämte utsändas patruller för att undersöka trakten framför fronten m. m. Fältvaktens slutna del intager en väl belägen och, om möjligt, till strid lämplig ställning bakom postlinien. Den måste ständigt vara redo att uppträda. C. O. N.
Fältvall. Se Fältbefästning.
Fältverk. Se Fältbefästning.
Fältväbel, krigsv., i de flesta arméer den äldste underofficeren vid kompaniet och batteriet. Benämningen, som förekommer redan vid nyare tidens början, nyttjades äfven i Sverige, men utbyttes 1833 mot benämningarna fanjunkare (vid infanteriet) och styckjunkare (vid artilleriet). C. O. N.
Fältöfningar, krigsv., de öfningar för officerare af alla vapen och af generalstaben, hvilka afse att bereda desse officerare skicklighet i de grenar af truppföringskonsten, hvilka kunna tillgodoses, utan att trupper deltaga i öfningarna. De ledas efter hufvudsakligen samma grunder som fälttjenstöfningarna (se d. o.) och egnas hufvudsakligen åt uppsättning af fälttågsplaner, marschorder, stridsdispositioner, rapporter, planer till anfall mot och försvar af ställningar, uppsökandet af bivackplatser, broslagningsställen och kolonnvägar, rekognoscering af större landsträckor för att lära känna deras
betydelse för försvaret och af terrängföremål, uppgörandet af förläggning i qvarter m. m., som ifrågakommer under ett fälttåg. Väl ledda fältöfningar äro af stor betydelse för utbildningen af en armés befäl. C. O. N.
Fältöfverste, krigsv., kallades i Sverige under 16:de och början af 17:de årh. högste befälhafvaren för en armé.
Fämun, insjö i Nordre Osterdalen, i Hedemarkens amt, i Norge. Längd 58 km. Ytinnehåll 202 qvkm. Höjd öfver hafvet 670 m. Den ger upphof åt Klarelfven. Stränderna äro blott svagt befolkade. Y. N.
Fämö, dansk ö mellan Själland och Låland, utgör en socken i Fuglse härad, Maribo amt. Arealen 1,110 har. Omkr. 800 innev. Den genomskäres från v. till ö. af en djup dalsänkning, hvars botten antyder, att dalen fordom varit en vik af hafvet. V. Ebg.
Fän (Fornn. fen), kärr.
Fängelse. Några särskilda anstalter till förvarande af brottslingar förekommo ej i äldre tider. Man inhyste dem hvar sig bäst göra lät, i gamla torn eller hvalf, ofta i underjordiska hålor, och sedan lemnades de utan vidare tillsyn att försmäkta i mörker, köld och osnygghet. Från senare hälften af 16:de årh. upprättades i de flesta land s. k. tukthus, hvilka genom den ordning, som herskade derstädes, samt det jämna arbete, hvartill fångarna der höllos, i allmänhet bjert afstucko mot samtidens öfriga fängelser. I tukthusen upptogs emellertid blott en ringa del af dem, som undergingo frihetsstraff. Den stora mängden af förbrytare förblef under samma eländiga behandling som förut. En afgjord vändning till det bättre inträdde först mot slutet af 1700-talet. De nya åsigter om frihetsstraff och fängelseväsende, som sedan denna tid arbetat sig fram, hafva fordrat en fullständig omskapning af de gamla fängelsebyggnaderna. Också har man nästan öfverallt med ansenliga kostnader ombyggt de gamla fängelserna eller anlagt helt och hållet nya. Detta gäller jämväl de nordiska landen. Då Howard år 1781 besökte Norden, fann han dess fängelser lika mörka och osnygga samt fångarna lika bleka och utmärglade som i andra land. Under 19:de årh. har emellertid det ena af de nordiska landen efter det andra beträdt reformens bana. I Sverige gjorde man början med länsfängelserna. Sedan riksdagen 1840--41 beviljat anslag för dessas ombyggande, uppfördes under 1840--50-talen nya sådana fängelser öfver hela riket. Sedermera har man, särskildt under 1870-talet, gripit sig an med de större straffanstalterna. För närvarande finnas i Sverige åtta s. k. straff-fängelser, afsedda för dem, som undergå straffarbete på längre tid än två år, nämligen för män å Långholmen (vid Stockholm), i Malmö och å Nya Varfvet vid Göteborg (dessa tre straff-fängelser äro försedda med nattceller för alla fångarna samt ett större antal dagceller), vidare i Karlskrona och Landskrona (dessa straff-fängelser, hvilka hittills blott i ringa mån blifvit delaktiga af de nyare reformerna, äro afsedda för straffarbetsfångar på viss tid, hvilka äro ansedda såsom oförbätterliga, samt för lifstidsfångar) samt
Källa: Project Runeberg ·
