Sida 606
Gioberti, Vincenzo
mycket afvikande utseende. Bladen äro nämligen icke barrlika, utan platta såsom vanliga blad och långskaftade. Till formen äro de solfjäderlika, i spetsen vanligen tvåflikade. Derigenom samt genom sin nervförgrening påminna de om vissa ormbunkars blad (Adiantum). Liksom hos andra barrträd äro fröna nakna, d. v. s. icke inneslutna inom något frögömme. Det mogna fröet, som är gulaktigt och af en valnöts storlek, liknar en stenfrukt, emedan skalet består af två lager, ett yttre saftigt och ett inre nästan benhårdt. Fröets derinnanför liggande kärna (hvitan och växtämnet) är ätlig och har en mandelartad smak. -- I Japan odlas gingkoträdet allmänt, dels såsom ett heligt träd kring templen, dels för frönas skull (de säljas allmänt på torgen i japanska och kinesiska städer samt utgöra hos japanerna bl. a. en vanlig efterrätt). I Europa, der växten ofta blir endast en buske, odlas den till prydnad i parker och trädgårdar. I de sydligaste delarna af Sverige (Skåne och Gotland) uthärdar den på kalljord samt trifves, under betäckning om vintern, äfven vid Stockholms breddgrad. -- 2. Paleont. Den nu lefvande gingkon är den sista qvarlefvan af ett fordom, såväl hvad artrikedom som hvad utbredning angår, betydligt mera utveckladt slägte. Under den mellersta tertiära tiden lefde en mycket närbeslägtad art ej blott i Europa, utan äfven på Grönland, i Sibirien och på Sakalin. Från Grönland känner man äfven en gingko-art inom kritan, och slägtet är ock representeradt i Europas wealdenlager. Sin största utveckling tyckes det dock ha nått mot midten af juraperioden, ty i aflagringar från denna tid äro dess blad ganska vanliga. De troddes till en början tillhöra någon ormbunke, tills Heer på grund af det material, som A. E. Nordenskiöld insamlat på Spetsbergen, påvisade deras rätta natur. Allmännast synes slägtet på denna tid hafva varit i östra Sibirien, hvarest man påträffat en stor mängd arter, somliga med bladskifvan delad i tämligen breda flikar, såsom hos den nu lefvande, andra med dessa flikar mycket smala och jämnbreda. Der påträffas äfven öfvergångsformer mellan sagda blad samt såväl hanhängen som frön. Slägtet var då ej så isoleradt som nu, ty jämte detsamma funnos en mängd andra mer eller mindre närstående. De äldsta hittills funna gingko-arterna härröra från rätiska tiden, och slägtet hade då äfven -- jämte Baiera, Czekanowshia och törhända Phoenicopsis -- representanter inom Skåne. Gingkofamiljen går i tiden sannolikt tillbaka ända till stenkolsperioden. De äldsta arterna äro dock ännu föga kända. 1. Ldt. 2. A. G. N.
Gingri, socken i Elfsborgs län, Ås härad. Arealen 2,157 har. 649 innev. (1880). Annex till Fristad, Skara stift, Ås kontrakt.
Ginguené [sjängöne], Pierre Louis, fransk literaturhistoriker, f. 1748, redigerade 1791--94 den inflytelserika tidningen "Feuille villageoise". Under skräckregeringen satt han en tid i fängelse, och endast Robespierres fall (1794) räddade honom från döden. 1794 blef han generaldirektör för det offentliga undervisningsväsendet och medlem af Franska institutet, redigerade
1794--1807 en filosofisk-literär-politisk tidskrift, hvilken sistnämnda år införlifvades med "Mercure de France", skickades 1797 som franskt sändebud till sardinska hofvet och var 1799--1802 medlem af tribunalet. Död 1816. Hans bästa arbete, Histoire littéraire de l'Italie (1811--13; ny uppl. 1821), utmärker sig för grundlighet och opartiskhet. G. författade äfven ganska utmärkta dikter samt ypperliga literära och musikaliska kritiker.
Ginnregin, Nord. mytol., betyder höga gudamakter och sammanfaller sålunda till bemärkelsen vanligen med ordet åsar, åsagudar. I eddasången Alvismål särskiljas dock gudar och ginnregin. Th. W.
Ginnungagap, Nord. mytol., kallas i våra förfäders kosmogoni det kaotiska, gapande svalget, som var det enda existerande före verldens skapelse. I Valospå heter det derom: "I tidens början, då Yme byggde, fanns ej sand, ej sjö, ej svala böljor; jord fanns icke, ej himlen ofvan; blott Ginnungagap var, men gräs ingenstädes". Th. W.
Ginpost (Fr. flanc sinistre), herald. Om i en sköld en lodrät skura drages så, att delen till venster om densamma (i herald. bem.) innefattar 1/3 af skölden, så kallas denna del ginpost. B. S.
Ginseng. Se Aralia.
Ginst. Se Genista.
Ginstam l. Chef, herald. Om en vågrät skura i en sköld är dragen så, att den öfre delen utgör endast 1/3 af skölden, kallas denna del ginstam. B. S.
Ginstkatten, zool. Se Genetter.
Ginstyckad sköld, herald., en sköld, i hvilken en skura är dragen från öfre venstra till nedre högra hörnet (i heraldisk bemärkelse). B. S.
Gintl. 1. Julius Wilhelm. G., österrikisk fysiker, f. 1804, blef 1836 professor i fysik i Graz och 1849 direktor för österrikiska statstelegraferna. I en mängd smärre uppsatser har han behandlat åtskilliga ämnen inom fysiken, förnämligast värmelära, magnetism och meteorologi. -- 2. Wilhelm Friedrich G., österrikisk kemist, den föregåendes son, f. 1842, blef 1870 professor i kemi vid tyska polyteknikum i Prag. Han har offentliggjort en mängd artiklar i flere vetenskapliga tidskrifter och tillsammans med Kick ombesörjt den nya upplagan af Karmarsch och Heerens "Technisches wörterbuch" (från 1874). Sedan 1878 är han representant i böhmiska landtdagen.
Gioberti [dsjåberti], Vincenzo, italiensk filosof och statsman, född i Turin d. 5 April 1801, blef munk och föreläste teologi vid universitetet i Turin, der han invecklades i en republikansk sammansvärjning. Han kastades i fängelse och blef sedan (1833) landsförvisad. Då begaf han sig först till Paris och derifran till Bruxelles, der han till 1843 uppehöll sig såsom lärare vid en privat undervisningsanstalt. Sedermera vistades han åter i Paris, tills han 1847 återvände till Piemont. Der blef han 1848
Källa: Project Runeberg ·
