Sida 795
Grimaldi, 3. Giovanni
på välgörenhet mot enskilde. G. var 1748--50 ledamot af borgareståndet och slöt sig i politiken till hattpartiet, hvars finanssystem en tid så mycket befordrade hans och andra stora affärsmäns verksamhet. När derför mösspartiet vid 1765 års riksdag kom till makten och anställde räfst med hattpartiet, undgick icke häller G. förföljelsen. Han och halfbrodern, Johan Abraham, hvilka jämte Kjerrman, Lefebure och Petersen åtalades för egennyttigt och svikligt förfarande vid handhafvande af Vexelkontorets affärer, dömdes af ständernas justitiedeputation 1765 till böter, och 1766 ålades bröderna G. en återbetalningsskyldighet af 5 tunnor guld. Den allmänna meningen stämdes emellertid snart till G:s fördel, och ständerna återburo 1768 skadeersättningsbeloppet. Men G. hade dessförinnan dött, d. 6 Nov. 1767. -- 3. Johan Abraham G., patriot, den föregåendes halfbroder, föddes i Stockholm 1719 och ingick 1747 såsom bolagsman i Grillska firman (se G. 2). Han blef 1763 fullmäktig i Jernkontoret, 1770 direktör i Ostindiska kompaniet, 1773 direktör vid General-diskont-kompaniet, 1776 ledamot af Tullarrende-societeten, 1787 direktör vid General-diskont-kontoret, 1795 bankrevisor och 1773 ledamot af Vetenskapsakademien. Död i Stockholm d. 16 Mars 1799. -- 4. Adolf Ulrik G., vetenskaplig samlare, son till Klas G., född i Stockholm d. 19 Mars 1752, död på Söderfors d. 1 Okt. 1797, prydde Söderfors med dyrbara anläggningar, såsom en engelsk park, en ny kyrka, af sten m. m., och samlade under egna resor och genom ombud det på sin tid namnkunniga "Grillska museet" på Söderfors, som vid hans död innehöll 100 däggdjur, 600 foglar, 30 fiskar och 700 snäckor, förutom en mängd koraller och petrifikat. Dessa samlingar skänktes 1828 af hans arfvingar till Vetenskapsakademien. Till erinran om G. uppkallades efter honom en sällsynt fiskart, "Gymnetrus Grillii". G. var (sedan 1793) ledamot af Vetenskapsakademien. B. S.
Grillparzer, Franz, tysk dramatiker, föddes 1791 i Wien, inträdde 1813 i statens tjenst der han avancerade till arkivdirektor, fick 1856 afsked med hofråds titel, utnämndes 1861 till riksråd på lifstid och invaldes 1847 i den österrikiska vetenskapsakademien. Död 1872. Som dramatisk skald uppträdde han första gången 1816, med sin Ahnfrau (6:te uppl. 1844; "Stamfrun", 1835), en ödestragedi, som gjorde hans namn bekant i hela Tyskland. Detta stycke hvari författaren öfverdref det fatalistiska element, som Z. Werner och Müllner använda i sina dramer, verkar förnämligast genom det veka och melodiösa språket samt genom det skakande i åtskilliga situationer. Till samma slags romantiska dramer höra Sappho (1818; 4:de uppl. 1856; "Sappho", öfvers. af A. A. Grafström och uppförd på Kongl. teatern 1833) och trilogien Das goldene vlies (1822), som utmärka sig genom många enskilda skönheter, men vanställas af sentimentalitet och retoriskt patos. Det kanske mest betydande af G:s arbeten är det historiska sorgespelet König Ottokars glück und ende (1825; 2:dra uppl. 1852), som
genomtränges af dramatiskt lif, ehuru äfven det lider af sentimentalitet och brist på sanning i karaktersteckningen. I åtskilliga af sina stycken, mest i den dramatiska sagan Der traum ein leben (1840) påminner G. om Calderon. G. har äfven skrifvit en täck novell, Der spielmann (1840), och vackra lyriska dikter. Hans samlade verk utkommo 1872 (2:dra uppl. 1874). Jfr Betty Paoli, "Grillparzer und seine zeit" (1875).
Grim, Herman Niklas, läkare, föddes 1641 i Visby. Af sin fader, som var Gustaf II Adolfs hoffältskär, öfvades han redan tidigt i kirurgien och begaf sig sedan till utlandet. Han studerade i Köpenhamn och Holland, anställdes 1661 såsom fältskär på ett holländskt fartyg, destineradt till Novaja Semlja, och gjorde efter sin återkomst till Holland dylik tjenst i kriget mellan detta land och England. För holländska ostindiska kompaniets räkning reste G. 1671 till Ostindien, der han i åtta år var verksam dels såsom bergmästare vid guldgrufvorna på Sumatra, dels såsom sjukhusläkare i Batavia. 1680 började han praktisera i Nürnberg, och 1682 begaf han sig å nyo till Ostindien, hvarifrån han 1683 återvände till fäderneslandet. Sedan han under ett par år verkat som provinsialläkare i Södermanland, begaf han sig 1685 åter på resor, blef s. å. lifmedikus hos grefven af Ost-Friesland och några år derefter garnisonsläkare i Tönningen. Sedan han någon tid vistats på Gotland, for han till Stockholm, praktiserade der och blef 1706 ledamot af Collegium medicum, till hvilket han skänkte sina indiska samlingar. 1710 förordnades han till pestläkare och innehade denna befattning till 1711, då han dog i Stockholm. G. utgaf flere vetenskapliga arbeten: Compendium medico-chymicum (Batavia, 1679), Laboratorium Ceylonicum seu Thesaurus Ceylonae (utg. på holländska 1677 i Batavia, sedan öfvers. på latin och utg. i Amsterdam 1679), äfvensom flere smärre, i lärda sällskaps handlingar förvarade afhandlingar i botanik.
Grimaldi, gammal genuesisk slägt, som 968 kom i besittning af Monaco, och som i Genuas historia spelat en framstående rol. Slägten tillhörde Guelfernas parti. Sedan Monaco 1641 kommit under franskt protektorat, och spaniorerna bemäktigat sig G:s besittningar i Milano och Neapel, erhöll slägten af Ludvig XIV hertigdömet Valentinois och markisatet Vaux. Manliga linien af furstehuset G. i Monaco utslocknade 1731 med Antonio G., men dennes måg och efterträdare Jacques François Leonard de Goyon-Matignon upptog svärfaderns namn. -- 1. Raimundo G. var den förste genuesare, som förde sin fädernestads krigsflagga på andra sidan Gibraltars sund. 1304 bistod han Filip den Sköne af Frankrike mot flamländarna samt slog och tillfångatog grefve Guy af Flandern. -- 2. Antonio G., genuesisk amiral, slog 1332 katalonierna till sjös, men led vid Loiera 1353 mot venezianernas och kataloniernas förenade flottor ett så grundligt nederlag, att Genua, ur stånd att försvara sig sjelf, måste söka Johan Viscontis beskydd. -- 3. Giovanni G. vann såsom hertigens af Milano
Källa: Project Runeberg ·
