Sida 83
Franche-Comté, Frigrefskapet Burgund l. Hög-Burgund
studerade sedan hos Gigoux och Corot i Paris och utställde sitt första landskap 1837. F. målar, i klar och lätt stil, företrädesvis italienska landskap, i hvilka han söker förena det ideala elementet med det naturalistiska: Solnedgång uti Italien (Luxembourg), Utsigt af Roms omgifning (1853), De nya utgräfningarna af Pompeji (1866), Montblanc (1869) m. m. Hans storartade aqvarellbilder från Roms Campagna visa måhända bäst hans framstående talang.
Française [frangsäs]; en serie af kontradansar, som i hörjan af 1700-talet kom från England till Frankrike, sedermera äfven till Tyskland och Sverige, och som blifvit en vanlig sällskapsdans. Den utföres mest i gående, af flere par, uppställda midt emot hvarandra i rad eller fyrkant, och består af fem eller sex afdelningar ("turer"): Pantalon, Eté, Poule, Trenis, Pastourelle och Finale. Musiken går i 2/4 och 6/8 samt består af 8-taktiga repriser af munter karakter. F. dansas olika i olika land, i Frankrike i form af quadrille, d. v. s. af blott fyra par. Den är ursprungligen identisk med anglaise. Se d. o. A. L.
Francavilla. Se Francheville.
Francavilla Fontana, stad i den italienska prov. Lecce. 20,206 innev. (1878). Siden- och bomullsväfveri. 1734 blef staden till stor del förstörd genom en jordbäfning.
Franc-canton [frang-kangtång], herald. Se Fyrkant.
France [frangs], Marie de F., fransk skaldinna. Se Marie de France.
Francesca [-tjeska], Piero della (såsom han oriktigt kallas af Vasari), riktigare: Piero degli Franceschi l. Piero Borghese, såsom han benämndes efter sin födelsestad Borgo S. Sepolcro i närheten af Arezzo, italiensk målare, f. omkr. 1420, d. 1492, var den förste umbriske målare, som genombröt provinsskolans manér och hängaf sig åt den florentinska renaissance-bildningen. I Florens, der han arbetade 1439 och 1440, lade han grunden till sin riktning, som hufvudsakligen utgick från teoretiska studier. Främst stod dervid för honom studiet af perspektivet, både linearperspektivet och det, som sammanhänger med färg och skuggverkan. Dessutom visade han i sina figurer, vid skildringen af det nakna, en ovanlig anatomisk insigt. Men hans framställning beror ej på ingifvelse, utan på beräkning. Figurerna äro märkvärdigt korrekta i alla hänseenden, men formerna äro osköna; och oaktadt den slående natursanningen i detaljen, äro gestalterna stela och förstenade, hufvuden sakna fritt lif och sann karakter, och det hela går, såsom en produkt af förståndsmässigt skapande, miste om känslans djup och värme. F. målade såväl taflor, af hvilka den yppersta, Kristus gisslas inför Pilatus, i domen i Urbino, berömmes för sitt ypperliga perspektiv och sin färg, som fresker, bland hvilka flere äro förstörda, men de bästa återstående finnas i Arezzo, der han bl. a. i koret till kyrkan S. Francesco målat legenden om Kristi kors. Han påminner i ett och annat om sin store samtida Andrea Mantegna och hör, oaktadt sitt doktrinära väsende, till ungrenaissancens vigtigaste målare på
grund af det inflytande han såsom förebild och lärare utöfvade vida omkring sig. Till hans lärjungar höra Melozzo da Forli, som fullbordade hvad F. ej förmådde, i det han ingöt lif och lyftning i de efter lärarens föreskrifter konstfullt byggda gestalterna, och den store Luca Signorelli, som af honom ärfde sin anatomiska kännedom om formen, hvarjämte äfven Rafaels fader och förste lärare, Giovanni Santi, genom honom fick sin konstnärliga riktning bestämd, C. R. N.
Francesca da Rimini [-tjeska], dotter af Guido da Polenta, herre till Ravenna, blef omkr. 1275, till befästande af freden mellan familjerna Polenta och Malatesta, förmäld med Gianciotto (sammandr. af Giovanni ciotto, "den halte G."), en son af Malatesta, herre till Rimini. Enligt traditionen skulle hon genom ett svek förmåtts att gifta sig med den till sitt yttre frånstötande Gianciotto, i det dennes broder, Paolo l. Polo, utgifvits för hennes tillämnade brudgum. Det kärleksförhållande, som uppstod mellan F. och Paolo, fick ett tragiskt slut, då den af svartsjuka drifne Gianciotto en dag öfverraskade de två och med dolken nedstötte först F., som kastat sig emellan bröderna, och derefter sin broder. Historien om F. har lemnat stoff för en af de berömdaste episoderna i Dantes "Divina commedia" (Inferno V). Silvio Pellico och Paul Heyse hafva dramatiskt behandlat samma ämne. Hj. Sdg.
Franceschini [-tjeskini]. 1. Baldassare F., italiensk målare, f. 1611 i Volterra, fick sin utbildning i Florens, der han utförde åtskilliga stora fresker. Död 1689. -- 2. Marcantonio F., italiensk målare, född i Bologna 1648, död derstädes 1729, var lärjunge af C. Cignani, med hvars arbeten hans egna ofta hafva en påfallande likhet. Han kallades 1711 af Klemens XI till Rom, der han tecknade kartonger till mosaikerna i Peterskyrkan. F:s arbeten visa en lätt hand, behaglig teckning och vackra färger, men äro något enformiga i kompositionen. Fresker af honom finnas ännu i Liechtenstein-palatset i Wien. Mindre betydande äro hans statflibilder, bland hvilka må nämnas Den botfärdiga Magdalena (Dresden) och Den hel. Borromeus (Wien). -- Hans son Giacomo F. (f. 1672, d. 1745) målade i faderns manér.
Franche-Comté [frangsch-kånste], Frigrefskapet Burgund l. Hög-Burgund, från 1674 till 1789 en af Frankrikes provinser, gränsade i n. till Lothringen, i v. till Champagne och Bourgogne, i s. till Bresse, Bugey och Gex samt i ö. till Schweiz. Det motsvarade de nuv. depart. Doubs (med undantag af Montbéliard), Jura och Haute-Saône. Arealen utgjorde 15,320 qvkm. -- Det beboddes på Caesars tid af sequanerna och lades, sedan dessa besegrats, till det romerska Gallien. I 5:te årh. förenades det med burgundiska riket, kom med detta, 534, till den frankiska monarkien, hörde från 888 till konungariket Transjuranska Burgund, derefter till konungariket Arelat och kom med detta, 1032, till Tyska riket. 951 hade det såsom grefskap (comté) tilldelats en viss Leotold och började vid denna tid kallas Franche-
Källa: Project Runeberg ·
