Sida 627
Glacis l. fältvall
liggande ismassorna, som trycka på de lägre, efter. -- Glaciererna lämpa sig fullkomligt efter dalarnas form, följa alla dessas krökningar och utfylla alla deras ojämnheter. När dalen blir trång och smal, tränger sig glacier-isen tillsammans, och när den förra vidgar sig, växer äfven den senare ut på bredden. Om en glacier på något ställe skrider fram öfver en brantare sluttning, remnar den i en mängd stycken, men dessa hopläkas åter och sammanpressas till en fullkomligt tät is, så snart jämnare mark vidtager. Der en af en glacier utfylld dalgång mynnar ut i en annan dylik, förena sig de båda ismassorna till en enda, större. -- Glaciererna äro genomdragna af stundom flere fot breda remnor, hvilka stupa brant ned mot isens inre och mången gång sträcka sig tvärs öfver hela isbädden. Ytan är derjämte skroflig och försedd med större upphöjningar och fördjupningar, hvilket ofta gör en vandring på glaciererna både mödosam och farlig. En mängd bäckar, bildade till följd af isens afsmältning på ytan, sorla här och der i rännor, som de sjelfva urhålkat. De kunna emellertid sällan fullfölja sitt lopp länge utan afbrott, ty merendels träffa de snart på en remna eller urhålkning i glacieren. De störta då brusande ned i dennas inre, för att der sannolikt föröka den ström, som rinner under glacieren, och som kommer fram ur dennas nedre ände såsom en grumlig, slamuppfylld ström, den s. k. glacierelfven. -- På ytan af en glacier förekommer nästan alltid en stor mängd klippblock, stenar och grus, som vittrat, lossnat och fallit ned på isen från de angränsande, för frost utsatta bergväggarna och klippspetsarna. Dessa samlingar af stenar och grus bilda långsgående vallar, s. k. moräner, sidomoräner, utefter glacierens båda sidor. När tvänne glacierer förenas till en enda, sammanföras de båda glacierernas närliggande sidomoräner och bilda en s. k. midtmorän,
Glacier med midt- och sidomoräner (plan).
som vid isens fortsatta rörelse bibehåller sig såsom en upphöjd, åsformig vall längs glacierens midt. Moränerna skydda den underliggande isen mot afsmältning. Den öfriga, blottade delen af isen är stundom till den grad afsmält, att moränerna resa sig 12 till 15 m. öfver den egentliga glacierytan. Moränernas inre kärna eller stomme utgöres i detta fall naturligtvis af is, och endast ytan består af grus och stenar.
Glacier med midt- och sidomoräner (tvärprofil).
Äfven enstaka stora stenblock skydda den del af isen, som de omedelbart betäcka, mot solstrålarnas inverkan, hvarför isen under sådana stenblock bibehåller sig, medan den deremot rundt omkring smälter undan, så att stenen slutligen kommer att hvila på en fot eller pelare af is. Sådana stora block på isfötter benämnas glacierbord. -- Sido- och
midtmoränerna transporteras framåt, ned till den plats, der glacieren slutar, hvarest de aflastas och hopa sig
Glacierbord.
nedanför samt delvis på glacierens ände, bildande en ändmorän. Men en icke ringa del af de på glacierytan befintliga stenarna faller dessförinnan ned genom de sprickor, som genomdraga glacieren, och bildar under sjelfva ismassan en af sönderkrossade bergartsfragment och stenar bestående, hårdt packad grusbädd, som kallas bottenmorän, hvilken hvilar omedelbart på bergytan. -- Glaciererna åstadkomma, till följd af den framåtglidande rörelsen och isens utomordentliga tyngd, en stark afnötning och slipning på den underliggande berggrunden, hvari ofta långa fåror, refflor och repor, s. k. glacier-refflor l. glacier-repor, inristas af de större och mindre stenar (och gruskorn), som finnas i bottenmoränen eller äro fastfrusna i glacierens botten. Dessa stenar blifva också sjelfva kantafrundade, slipade och försedda med rispor och repor genom gnidningen eller knådningen dels mot hvarandra och mellanliggande finare material, dels mot klippgrunden; de kallas derför glacierstenar l. glacierrepade stenar, och de utgöra, der de träffas, ett af de säkraste bevisen för glacierers forna tillvaro. -- Inom Europa förekomma storartade glacierer i Alperna, särdeles omkring Mont Blanc och Monte Rosa samt i Berner Oberland. De största, som förekomma i Alperna, nå en bredd af omkring 5 km. och en längd af vid pass 40 km. I Sverige finnas glacierer, ehuru jämförelsevis mindre betydliga, på Sulitelma, Sarjek, Pårtefjällen, Ålmajalos och Akkavare i Norrbottens län samt på Helagsfjället i Herjeådalen; de norska, nämligen Justedalsbräen, Folgefonnen och Svartisen, äro deremot ganska ansenliga. Islands s. k. skridjöklar uppnå ända till 20 km. bredd. På Spetsbergen och Grönland hafva de ännu större utsträckning, så att de der bilda ett nästan sammanhängande, mäktigt istäcke, inlandsis (se d. o.). Vid Kap Horn och på Eldslandet gå glaciererna ända ned till hafsytan, hvilket också är fallet i de två förutnämnda landen. I Asien, på Himalaja, förekomma sådana först vid en höjd af 3,270 m. öfver hafsytan. E. E.
Glacierbord. Se Glacier.
Glacierelf. Se Glacier.
Glacier-refflor l. Glacier-repor. Se Glacier.
Glaciersten. Se Glacier.
Glacis (Fr. glacis [-si], af glacer, glida) l. fältvall, befästningsk., en långsluttande jordvall, som anlägges framför och till skydd för betäckte vägen (se d. o.) vid en fästning, stundom äfven framför grafven vid en fältbefästning. Glacis en contrepente [glaci ang kångterpangt] l. motlutande glacis, den yttre grafsluttningen, om densamma icke, såsom vanligt, göres brant, utan så långsluttande och gångbar, att trupper från grafbottnen hvar som hälst med bred front kunna rycka ut på fältet. I sådant fall saknas betäckte vägen. O. A. B.
Källa: Project Runeberg ·
