Sida 319
Fästning (krigsväsen)
ända till 60 m., kan vattnet ensamt (minst 2 m. djupt) utgöra stormhindret. Innerbrantens mur, som, för att vara stormfri, bör hafva en höjd öfver grafbottnen af minst 6 m., kan antingen ligga an mot och stöda vallen, klädmur (fig. 1, e), eller vara fristående (fig. 2, b). I senare fallet fortsätter vallens yttre sluttning ned till en något högre än grafbottnen liggande, s. k. rundgata, c, som genom den fristående muren är skild från grafven. Bakom en klädmur (se art. Beklädnadsmur) lägges vanligen en rad små hvalfbyggnader, s. k. bärhvalf, som uppbära jordtrycket (fig. 1). Bärhvalfven kunna genom skottgluggar (krenåer) i eskarpmuren inrättas till försvar med handgevär och kallas då gevärsgallerier. Äfven en fristående mur brukar vanligen förses med skottgluggar
(kreneleras). En fristående mur utan skottgluggar kallas palissadmur. Ytterbrantens mur är icke utsatt för någon beskjutning och består derför vanligen af en enkel klädmur (fig. 1, f), som uppdrages ända till den naturliga marken. Bärhvalf kunna användas äfven för ytterbrantens beklädnad, men göras då vanligen öppna, d. v. s. utan både frontmur och bakmur, så att jorden i dem fritt får nedfalla (fig. 2, d). Betäckta vägen (fig. 1, C) är en väg, hvilken af framför liggande fältvall, D (glacis), är skyddad för fiendens insyn och eld. (Om dess ändamål se art. Betäckta vägen.) Fältvallen konstrueras såsom flackvall (se d. o.), så att den öfverallt är väl beskjuten från bakom liggande hufvudvall, och så att trupperna, efter ett utfall, hvar som hälst kunna öfvergå densamma och draga
sig tillbaka in i betäckta vägen. Stundom anlägges till bättre skydd för innerbrantens mur en flackformig täckvall (fig. 2. e) närmast invid konter-eskarpen, i hvilket fall betäckta vägen antingen utelemnas eller framflyttas framför denna täckvall. I fredstid brukar fältvallen planteras med träd, som vid krigstillfälle afsågas invid marken. Derigenom erhåller fästningen för armeringsarbetena virke, och försvåras fiendens sapparbeten.
En fästnings plana grundform utgöres af en månghörning, som på alla sidor omsluter den befästa platsen. Månghörningens sidor kallas grundlinier, dess vinklar grundvinklar, och de linier, som skära grundvinklarna midt itu, kallas kapitallinier. Den del af en fästningsomkrets, som upptages af en grundlinie mellan tvänne närliggande kapitallinier, kallas fästningsfront. Utom hufvudvallen och dess graf, hvilka tillsammans bilda enceinten (gördeln), förekomma vid en fästning de med enceiriten nära sammanhörande utanverken, vidare framskjutna utanverk, detascherade fästen och inre verk. För åstadkommande af korsande eld öfver närmast framför liggande terräng och i synnerhet för grafvens flankering brytes hufvudvallen på ett eller annat sätt. På grund af dessa olika brytningar uppkomma olika befästningssystem, af hvilka de vigtigaste äro bastion-, tenalj- och kaponiersystemen. (Se Befästningskonsten.)
Bastionsystemet (fig. 3; de prickade ytorna beteckna grafvar) har sitt namn af bastionen. (Om bastionens konstruktion se Bastion.)
Källa: Project Runeberg ·
