Sida 529
Genua
börd", som, utan att ega den engelska adelns (nobility) företrädesrättigheter eller lysande yttre ställning, täflade med honom i anornas, sköldmärkenas och jordbesittningsrättens ålder, i vett och bildning samt i sina led upptogo peerernas söner. Till gentry hörde knights och esquires. Såsom sheriffer, fredsdomare och andra kommunala förtroendemän utöfvade de ett betydande lokalt inflytande och genom sina representanter i underhuset ("knights of the shire") ett vigtigt politiskt. Gentry motsvarade således egentligen den svenska "landtadeln" l. "lågadeln", så när som på de privilegier, som skilde den senare från det öfriga folket, ty inför den engelska lagen har gentry aldrig intagit någon undantagsställning i förhållande till andra fria män, om det ock på grund af börd och rikedom i socialt afseende höjt sig öfver andra klasser af medborgare. -- I senare tider har namnet gentry blifvit liktydigt med "medelklass", och till detsamma räknas vanligen, utom den besutna "lågadeln", äfven lärde, jurister, prester, bankirer, officerare m. fl. J. Th. W.
Gentz, Friedrich von, tysk politisk skriftställare, f. 1764, blef 1786 anställd som sekreterare vid generaldirektorium i Berlin. Först slöt han sig med hänförelse till den franska revolutionens åsigter, men uppträdde sedermera, bl. a. som öfversättare af Mallet du Pans skrifter, mot densamma. 1797 ställde han en uppfordran till Fredrik Vilhelm III att förebygga omstörtningar genom att medgifva tryckfrihet o. d. Till följd af det spända förhållande, hvari han genom detta förslag kom till konungen, trädde han 1802 i österrikisk tjenst (såsom kejserligt råd), och samtidigt började han sin publicistiska verksamhet. Alla hans flygskrifter och manifest äro uppfyllda af ett glödande hat mot Napoleon. I denna anda äro särskildt Fragmente aus der geschichte des politischen gleichgewichts von Europa (1804; ny uppl. 1806) författade. När fransmännen 1805 närmade sig Wien, begaf sig G. till Dresden och derifrån till det preussiska högqvarteret, hvarifrån han utslungade ett manifest mot Frankrike. 1806 återvände han till Wien och ingick å nyo i statskansliet, der han särskildt användes för politiskt diplomatiska arbeten. Sålunda författade han 1809 och 1813 de österrikiska manifesten mot Frankrike. Efter ministern grefve Stadions fall, 1810, försiggick en afgörande förändring med G. Han blef då det Metternichska kabinettets hjelpare, dess verktyg, och från att hafva varit en motståndare till verldseröfraren Napoleon blef han en fiende till liberalismen och öfver hufvud till hvarje friare politisk och religiös riktning. Sina nya åsigter förfäktade han särskildt i den af honom 1818 upprättade tidningen "Österreichischer beobachter". Han förde protokollen vid kongressen i Wien 1815 samt vid kongresserna i Aachen (1818) och Laibach (1822). Död 1832. G:s literära qvarlåtenskap finnes i Ausgewählte schriften (1836--38), Kleine schriften (1838--40), Mémoires et lettres inédites (1841), Briefwechsel mit Adam Müller (1861), Aus dem nachlass (1867), Briefe politischen inhalts (1870), Tagebücher (1873--74). -- Som
skriftställare utmärkte han sig genom stilens fulländning. Genom slöseri och vällefnad försatte han sig, trots stora inkomster, i ständiga penningesvårigheter.
Gentz, Wilhelm, tysk historie-, genre- och porträttmålare, f. 1822, fick sin utbildning i Berlins konstakademi och gjorde derefter i Spanien, Egypten och Nubien resor, om hvilka han skref intressanta bref till sina vänner. Dessa bref samlades och utgåfvos 1853. G. utställde 1852 Slafmarknad i Assuan (vid nubiska gränsen), en tafla, som var noggrant studerad, men väl realistisk i uppfattningen. Samma ämne upprepades längre fram (1868), med samma anmärkning af kritiken. Men för öfrigt gäller G. som Tysklands ypperste skildrare af Orienten (Marknad i Kairo och Afton vid Nilen, 1870, Byskola i Öfre Egypten och Ormtjusare, 1872). Synnerligen berömd är hans skildring af Tyske kronprinsens intåg i Jerusalem 1869 (1876), "ett det briljantaste koloristiska effektstycke", märkligt äfven genom den karakteristiskt framhållna kontrasten mellan öster- och vesterländsk odling. G. blef 1874 ledamot af Berlins konstakademi. C. R. N.
Genua [jen-], It. Genova, Fr. Gênes. 1. Provins i norra Italien, vid Medelhafvet, som der bildar den stora Genua-bukten. 4,114 qvkm. 716,759 innev. (1871). Provinsen, som omfattar största delen af det gamla Ligurien, är ett vildt bergland, i ö. uppfyldt af liguriska Apenninerna, i v. af de liguriska Alperna. De vigtigaste vattendragen äro Besagno och Vara, som falla ut i Medelhafvet, samt Bormida, Orba och Scrivia, hvilka flyta till Po. Provinsen indelas i fem "circondarii" (kretsar): Albenga, Savona, Genua, Chiavari och Spezia. -- 2. Hufvudstad i nämnda provins, vid innersta viken af G.-bukten, på de branta sidorna af Apenninerna, 160--200 m. öfrer hafvet. G. omgifves på landsidan af dubbla befästningar, som göra staden till en af de starkaste fästningar i norra Italien. Sedd från hafvet erbjuder staden med sin lifliga hamn, sina amfiteatraliskt belägna marmorpalats, de bakom liggande grönskande höjderna, smyckade med vackra villor, en ovanligt vacker anblick, som förskaffat den epitetet "la superba" (den ståtliga). Trots sina många palats kan staden dock knappt kallas vacker. Till följd af det inskränkta utrymmet och det sluttande läget äro gatorna trånga, krokiga och så branta, att få kunna befaras med vagn. Här och der äro de förenade med hvarandra genom marmortrappor eller, öfver ravinerna, genom broar, af hvilka den märkligaste är den 110 m. långa och ända till 30 m. höga Ponte Carignano. Den vackraste gatan är Via Balbi, som med sin fortsättning Via nuovissima och Via nuova bildar G:s corso. De öppna platserna, äro många, men små. De vackraste äro Acquavcrde, med det 1862 uppresta Columbusmonumentet af hvit marmor, samt Acquasola. Staden räknar omkr. 80 kyrkor, hvilka nästan alla äro rikt smyckade, några t. o. m. öfverlastade af dekorationer. De förnämsta äro katedralen S. Lorenzo (invigd 1118), med flere målningar och plastiska konstverk, S. Siro,
Källa: Project Runeberg ·
