Sida 723
1. Grafström, Anders Abraham
Lerum 13 mm. o. s. v. samt från Charlottenberg till norska gränsen 0,5 mm. Genom färger och annan beteckning samt med band å ömse sidor om banan kan en mängd faktorer, såsom passagerare, frakt- och ilgods m. m. samt upp- och nedgående trafiken tämligen öfversigtligt framställas. K. S.
Grafisk konst (af Grek. grafein, skrifva, teckna), egentligen en gemensam benämning på alla de konstarter, för hvilka teckning ligger till grund. I franskan kallas sålunda både arkitektur, skulptur och målning för arts de dessin, d. v. s. tecknande eller grafiska konster. Enligt vedertaget språkbruk förstås dock med grafisk konst vanligen konsten att genom tryck från en graverad eller på något liknande sätt bearbetad platta (metallplåt, trä- eller sten-skifva) på papper eller deremot svarande material, t. ex. pergament, framställa och mångfaldiga afbildningar af konstverk eller andra föremål. Bland den stora mängden af i synnerhet i nyare och nyaste tid använda förfaringssätt kan man urskilja trenne hufvudgrupper, för hvilka träsnittet (xylografien), kopparsticket (kalkografien) och stentrycket (litografien) äro de typiska och äldsta representanterna. Inom den första gruppen, till hvilken höra träsnittet och metallsnittet samt, bland nyare uppfinningar, kemitypi, fototypi, fotozinkotypi m. fl., är teckningen upphöjd, reliefartad. Endast de upphöjda partierna mottaga svärtan (färgen), som genom tryck i vanlig bokpress sedermera öfverföres på papperet. Då jämväl i vanliga stiltyper sjelfva bokstafsteckningen är upphöjd, kan detta slag af grafisk konst användas i förening med boktryck och har derigenom erhållit en vidsträckt användning som illustrationsmedel. -- Inom den andra gruppen, kopparsticket med dess underarter: stålsticket, etsningen, det svarta manéret, aqvatinta-manéret m. fl. samt, bland nyare förfaringssätt, Collas-manéret (en metod att på mekanisk väg medelst en kopier-inrättning åstadkomma graverade afbildningar af medaljer o. a. lågreliefer o. d.) äfvensom flere af de förfaringssätt, för hvilka, såsom vid heliogravyren, fotografien tages till hjelp, äro teckningens linier deremot fördjupade, och papperet måste vid tryckningen pressas ned i dessa fördjupningar för att upptaga svärtan (färgen). -- I litografi och den dermed beslägtade zinkografien och fotolitografien är teckningen visserligen obetydligt upphöjd, men tryckningen grundar sig dock ej derpå, utan derpå att bilden är utförd med ett kemiskt bläck eller krita, hvilka hafva den egenskapen att fasthålla trycksvärtan (färgen) och sedan öfverföra den på papperet. -- Ypperliga konstnärliga prof på alster af flere af de nämnda tryckmetoderna innehållas i den vackra Wien-tidskriften "Die graphischen künste". Upk.
Grafit (af Grek grafein, skrifva), miner. Se Blyerts.
Grafkummel. Se Grafrösen.
Grafotypi (af Grek. grafein, skrifva, teckna, och typos, prägel, bild), ett sätt att direkt från skrift eller teckning åstadkomma en kliché för tryckning med bokpress. Skriften eller teckningen utföres, med ett limaktigt bläck, på en af
krita och andra ämnen sammansatt massa. Skrift- eller teckningsdragen hårdna till följd af bläckets inverkan, det öfriga bortgnides varsamt, och den sålunda uppkomna reliefen reproduceras på galvanisk eller stenografisk väg. Patent på denna uppfinning togs 1860 af en amerikansk träsnidare, de Witt Clinton Hitchcock. Upk.
Grafransakning. Se Graf.
Grafrösen l. Grafkummel äro sådana af större eller mindre sten, ibland med tillsats af jord, bildade högar af olika form (runda, fyrkantiga o. s. v.), som omsluta en eller flere grafvar. Sådana rösen förekomma under alla de förhistoriska perioderna i norden, dock oftare under brons- och jernåldern än under stenåldern. A. B. B.
Grafstekel. Se Gräfsteklar.
Grafstickel (Fr. burin), gemensam benämning på de skärande verktyg af något vexlande form, af hvilka xylografer samt kopparstickare, sigillgravörer och andra metallarbetare m. fl. betjena sig för att å en metall- eller trä-yta (äfven å ben, sköldpadd m. m.) åstadkomma fördjupade eller upphöjda linier och figurer. Den typiska formen är den af en tresidig spets, men för öfrigt vexla såväl gestalt som storlek alltefter olika ändamål. Grafsticklarna förfärdigas af härdadt godt stål och äro vid begagnandet fästa i ett kort träskaft, som hålles helt och hållet inuti handen. Upk.
Grafstickelblad kallas stundom de egentliga, endast med grafstickel utförda kopparsticken (Fr. gravure à la taille douce, gravure au burin), till skilnad från de öfriga slagen inom samma hufvudgrupp af grafisk konst, såsom etsning, aqvatinta, svartmanér m. fl. Upk.
1. Grafström, Anders Abraham, skald, prest, född d. 10 Jan. 1790 i Sundsvall, blef 1809 student i Upsala och promoverades 1815 till filos. magister. 1817 offentliggjorde han i "Stockholmsposten" för första gången några af sina skaldestycken, bl. a. Bäcken, Förgät mig ej och Till den hemmavarande vännen, hvilka väckte uppmärksamhet genom det okonstlade i framställningen och i känslans uttryck samt den utmärkta formbehandlingen. 1818 meddelade han ytterligare, under signaturen Gfm, flere dikter i "Poetisk Kalender". Men fastän han skref i fosforisternas kalender, slöt han sig lika litet till dem som till någon annan af de stridande skolorna, och räknades derför till "de teckenförbidande neutrer" samt blef under namnet "Enkans son i Nain" ganska illa åtgången i "Markalls sömnlösa nätter". 1820 kallades han af Geijer till docent i svenska historien, men stannade icke länge vid akademien, ty redan 1821 sökte och erhöll han lektorsbeställningen i historia vid krigsakademien på Karlberg. 1830 blef han prestvigd, utnämndes året derefter till e. o. hofpredikant och blef 1832 lektor i historia vid Hernösands gymnasium, hvarvid han erhöll titel af professor. 1835 befordrades han till kyrkoherde i Umeå och uppfördes (1848) efter sin svärfaders, F. M. Franzéns, frånfälle på andra förslagsrummet till biskopsämbetet i Hernösand. 1839 kallades han till ledamot af Svenska och 1841 af Musikaliska akademien, utnämndes 1844
Källa: Project Runeberg ·
