Sida 227
Frynikos
efterträdare, och de från Europa invandrande gallerna satte sig (275) i besittning af dess nordöstra del, som efter dem fick namnet Galatien. Återstoden räknades till det syriska riket, men inkräktades delvis af konungarna i Bitynien och Pergamum samt lades 188 f. Kr. helt och hållet till det pergamenska riket. Tillika med detta kom det efter Attalus III:s död (133 f. Kr.) i romarnas händer och införlifvades med provinsen Asia. F. utgöres till större delen af en högslätt med delvis djupt inskurna floddalar. Landet genomströmmas af de betydande floderna Maiandros l. Meander (nu Menderes) och Sangarios (nu Sakaria). Bland städer märkas Gordion, det urgamla konungasätet, Dorylaeum, Colossae och Laodicea. De forne fry gerna, hvilka sjelfve kallade sig Briges eller Berekyntes och betraktade sig såsom autoktoner (se d. o.), voro närbeslägtade med armenerna och hörde till den stora indoeuropeiska folkstammen. Uråldriga frygiska inskrifter på de inhemske konungarnas grafvar äro skrifna med bokstäfver, hvilka påminna om det forngrekiska alfabetet. Frygernas folkkarakter var vek och mottaglig för främmande intryck. Deras religionsväsende hade en stark dragning åt det mystiskt fantastiska. Cybeles och Dionysos' larmande och orgiastiska dyrkan var inhemsk i F., och en särskild, äfven af grekerna i den dityrambiska stilen använd, tonart hade namn af den frygiska. På den bildande konstens område hafva frygerna utmärkt sig i synnerhet genom sina i berget uthuggna, stundom hela städer bildande klippboningar, hvilka icke sällan äro smyckade med storartade reliefafbildningar. A. M. A.
Frygisk mössa, en mjuk toppmössa med framåt nedhängande topp, ses ofta på konstverk och var jakobinmössans förebild. Jfr Frihetsmössa.
Fryken, Öfre, Mellan- och Nedre F., tre sammanhängande insjöar i Värmland, med hufvudsträckning i n. och s. Öfre och Mellan-Fryken förenas genom ett sund vid Sunne, Mellan- och Nedre Fryken genom Nilsbysundet. Vattendragets hela längd är 73 km., under det bredden ingenstädes öfverstiger 4 km. Öfre Fryken upptager Mangs-, Rögd-, Bada- och Björkelfvarna m. fl., Mellanfryken Rottnaelfven. Den samlade vattenmängden afflyter genom Norselfven till Vänern. Liflig ångbåtstrafik. Synnerligen vackra omgifningar. A. G.
Frykerud, socken i Värmlands län, Kils härad. Arealen 13,673 har, hvaraf 914 har vatten. 3,843 innev. (1880). Annex till Kil, Kils kontrakt, Karlstads stift.
Fryksdal. 1. Härad i Värmlands län, uppkalladt efter de i detsamma belägna Frykensjöarna. Arealen 272,767 har, hvaraf 21,131 har vatten. 42,469 innev. (1880). Häradet är deladt i tvänne tingslag: F:s härads öfre tingslag med 15,646 innev. (innefattande socknarna Fryksände, Hvitsand, Lekvattnets kapell och Östmark) samt F:s härads nedre tingslag med 26,823 innev. (bestående af socknarna Sunne [Ö. Sund och V. Sund], Östra och Vestra Emtervik, Gräsmark och Lysvik), hvilka tillsammans bilda F:s domsaga. -- 2. Kontrakt i
Karlstads stift. 52,222 innev. (1880). Det omfattar följande pastorat: Sunne (Ö. Sund och V. Sund); Östra Emtervik; Vestra Emtervik; Gräsmark; Fryksände med Lysvik, Hvitsand och Lekvattnets kapell; Östmark samt Brunskog med Boda och Mangskog.
Fryksdalen, en långsträckt dalgång, som nästan midt i Värmland stryker från n. till s., och hvars botten till största delen upptages af de tre Frykensjöarna. Fryksdalen, berömd för sin skönhet, företer ofta närmast vattendragen en mild och leende, stundom rik natur, är i s. sammanträngd mellan branta och tämligen höga berg, men betydligt bredare norrut, dock med spridda höjder, hvilka inåt landet öfvergå till vilda bergstrakter. Den beprisade naturskönheten har emellertid icke förblifvit oberörd af en på senare tid långt drifven skogssköfling. -- Rörande allmogemålet i F. se Värmland. A. G.
Fryksell. Se Fryxell.
Fryksände, socken i Värmlands län, Fryksdals härad. Arealen 51,036,5 har, hvaraf 3,107,6 har vatten. 6,800 innev. (1880). F. med Lysvik, Hvitsand och Lekvattnets kapell utgör ett regalt pastorat af 2:dra kl., Karlstads stift, Fryksdals kontrakt.
Fryne (Lat. Phryne), bördig från Tespiai i Beotien, lefde (i 4:de årh. f. Kr.) hufvudsakligen i Athen, der hon inom kort förvärfvade stor rikedom. Hennes behag ansågos oemotståndliga. Filosofen Xenokrates skall hafva varit den ende, på hvilken hon förgäfves användt sin förförelsekonst. Då hon en gång var anklagad till lifvet för religionsbrott, lyckades hennes sakförare, talaren Hyperides, att rädda henne derigenom att han ituslet hennes drägt och blottade hennes sköna former, hvarpå domstolen enhälligt förklarade, att den ej vågade förgripa sig på Afrodites prestinna. Huru mästerligt hon förstod att spela dennas rol, visade hon, då hon en gång vid Poseidonsfesten under hela folkets jubel aflade sin drägt, löste sitt hår och nedsteg i hafvet, hvilket gaf Apelles anledning att afmåla henne såsom Afrodite Anadyomene. Äfven Praxiteles skall hafva användt henne såsom modell till sin knidiska Afrodite. A. M. A.
Frynikos (Lat. Phrynichus). 1. En af de äldsta forngrekiska sorgespelsförfattarna, lefde och verkade i Athen omkr. år 500 f. Kr. Till den dramatiska konststilens utveckling skall F. hafva bidragit hufvudsakligen genom att införa en från chorföraren skild skådespelare, hvarigenom en egentlig dialog möjliggjordes. Denna intog dock hos F. en underordnad ställning i förhållande till de lyriska chorpartierna, i hvilka hans egentliga styrka skall hafva legat. Hans skådespel, hvilka alla gått förlorade, torde derför snarare hafva varit ett slags kantater med inflickad dialog än egentliga dramer. De i dem behandlade ämnena voro hemtade icke blott från mytologien, utan äfven från samtida tilldragelser, t. ex. i Feniciskorna (Foinissai), som förhärligade grekernas seger öfver perserna, och Miletos' eröfring (Miletu halosis) vid hvars åskådande hela folket brast i gråt, men sedermera ådömde skalden tusen drachmers böter, emedan han på ett så smärtsamt sätt påmint
Källa: Project Runeberg ·
