Sida 428
Galvanoplastik
obehåg, än då man använder omknytning, ligatur. Den galvanokaustiska slyngan nyttjas nästan endast vid operationer å delar, der det är förbundet med särdeles stora svårigheter att stilla en uppkommen blödning, såsom i svalget, bakre delen af tungan o. s. v. Emellertid är den galvaniska afbränningen ingalunda absolut ofelbar med afseende på blödnings förhindrande, och man kan ej operera dermed på ett så radikalt sätt som med knif, hvarför ock dess bruk är ganska inskränkt. -- Om man genom samma metod gör i kroppen införda nålar glödande, kallas detta galvanopunktur. Rsr.
Galvanomagnetism. Se Elektromagnetism.
Galvanometer (af Grek. metron, mått), l., stundom, Reometer (af Grek. rein, strömma), fys., benämnes hvarje till uppmätning af en galvanisk ströms styrka tjenande apparat, som är grundad på strömmens inverkan på en magnetnål (jfr Elektromagnet). Sådana apparater äro tangent- och sinusbussolerna samt multiplikatorn. Tangentbussolen (se fig.)
består af en lodrät ring (o), kring hvilken strömmen kan ledas, och i hvilkens medelpunkt en lättrörlig, vågrät kompassnål är upphängd. Apparaten inställes med den lodräta ringen i magnetiska meridianen; när sedan en galvanisk ström ledes kring denna ring, slår kompassnålen ut ur meridianen. Strömmens styrka är då proportionel mot trigonometriska tangenten för denna utslagsvinkel. Sinusbussolen liknar tangentbussolen, men har den lodräta ringen rörlig kring en lodrät axel. Ringen inställes till en början i den magnetiska meridianen, men vrides sedan åt samma håll som kompassnålen slår ut, tills denna nål åter kommer att ligga i ringens plan. Strömstyrkan är då proportionel mot sinus för den vinkel, som
ringen vridits. Multiplikatorn, l. den vanliga s. k. galvanometern, utgöres af ett par astatiska magnetnålar, upphängda i en kokongtråd. Kring den undre magnetnålen är en ledningstråd lindad i flere, från hvarandra isolerade, vertikala hvarf. Multiplikatorn kan användas endast vid mätningen af svaga strömmar. Om på densamma två lika, från hvarandra isolerade ledningstrådar rullas bredvid hvarandra, kan apparaten begagnas såsom en differentialgalvanometer; ty då en ström ledes genom hvardera tråden i motsatta riktningar, angifver magnetnålens utslag skilnaden i strömstyrka. Såsom galvanometer kan ock elektrodynamometern begagnas, men dervid utbytes den inre trådrullen mot en magnet. K. L.
Galvanoplastik (af Grek. plassein, bilda), kem. tekn. 1. I vidsträckt mening, eller liktydigt med galvanoteknik, användning inom konsten och industrien af den galvaniska strömmens elektrolytiska verkningar. 2. I inskränkt bemärkelse, konsten att på galvanisk väg framställa aftryck af vissa föremål, såsom konstverk, medaljer och framför allt klichéer af träsnitt. Mångfaldigandet af stereotypplattor, boktryckarestilar m. m. på galvanisk väg kallas stundom särskildt elektrotypi. Galvanoplastiken, som utgör en teknisk tillämpning af Faradays elektrolytiska lag (se Elektrolys), upptäcktes 1838 nästan samtidigt af Jacobi i Petersburg och Spencer i Liverpool.
Om en elektrisk ström ledes genom en lösning af ett metallsalt, t. ex. kopparsulfat, sönderdelas denna lösning så, att metallen, kopparn, afsätter sig vid den negativa polen samt svafvelsyra och syre vid den positiva, enligt följande kemiska formel Cu . O2 SO2 + H2O = Cu + H2 O2 SO3 + O. kopparsulfat vatten koppar srafvelsyra syre
Det frigjorda syret oxiderar den metall, hvaraf den positiva poltråden består, och den sålunda uppkomna oxiden upplöses af den frigjorda svafvelsyran. Utgöres den positiva polen af ett stycke zink, så upplöses, i enlighet med den elektrolytiska lagen, i vätskan en atom zink (65,2 vigtdelar) för hvarje atom koppar (63,4 vigtdelar), som utfälles på den negativa polen. Vätskan kommer således att blifva allt fattigare på koppar och rikare på zink. Består den positiva polen åter af koppar, blir lösningens kopparhalt länge oförändrad, och strömmen, så att säga, transporterar kopparn från den positiva polen till den negativa. Äro kopparlösningens koncentration och den elektriska strömmens styrka lagom afpassade, så afsätter sig kopparn på den negativa polen i ett sammanhängande lager, som småningom tilltager i tjocklek och på det trognaste återgifver alla upphöjningar och fördjupningar hos det föremål, på hvilket kopparn utfälles, d. v. s. sjelfva den negativa polen. Denna får icke bestå af ett ämne, som kan angripas af kopparlösningen, såsom zink, jern, tenn e. d., men måste likväl vara ledande för elektriciteten, emedan strömmen ju annars ej kan komma till stånd. Vanligen aftryckes det föremål, som skall afbildas, i gips, stearinsyra, vax, paraffin eller bäst guttaperka. Detta aftryck, matris, förses med ett öfverdrag af grafit, bronspulver,
Källa: Project Runeberg ·
