Sida 84
Franchi, Ausonio
Comté. Det tillhörde efter hvartannat husen Ivrée, Hohenstaufen (1169--1208), Meran (1208--48), Châlons (1248--1315), Capet (under Filip V:s regering, 1316--22) och Burgund (1322--61 och 1384--1477). Efter den siste burgundiske hertigens, Karl den djerfves, fall (1477) tillföll det, genom kejsar Maximilian I:s gifte med Maria, Karl den djerfves dotter, huset Habsburg. Vid Karl V:s tronafsägelse (1556) tillföll det den spanska linien af detta hus, eröfrades 1674 af fransmännen och afträddes, genom freden i Nijmegen (1678), till Frankrike. Det hade sitt särskilda parlament (först i Dôle, sedan i Besançon) och universitet (först i Gray, sedan i Dôle och slutligen i Besançon). Provinsens hufvudstad var Besançon.
Franche-Comté-Smide, metallurg., en från Frankrike under 1850-talet till Sverige införd smidesmetod. Under en följd af år vann denna metod en ganska stor spridning, till följd af den minskning i kolåtgång och jämnhet i jernets beskaffenhet, som dervid erhöllos, i jämförelse med det förut allmänna s. k. tysksmidet. Liksom vid tysksmidet verkställes vid Franche-comté-smidet jernets färskning och vällning i samma härd; men den tackjernsqvantitet, som på en gång behandlas, är vid det senare smidet mycket mindre, hvilket medger ett omsorgsfullare arbete i härden. Derjämte är härden liten och sluten, samt tillfälle beredt till förvärmning af tackjernet och uppvärmning af blästern, hvilket allt bidrager till minskande af kolåtgången. Detta smide har emellertid under senare åren allt mer utträngts af fullkomligare metoder, så att det numera endast är bibehållet vid sådana jernbruk, der tillverkningen är så liten, att den ej medgifver några dyrbarare anläggningar. C. A. D.
Francheville l. Francqueville [frangsj- l. frank-vil], Pierre (Pietro Francavilla), bildhuggare, tillhörde som konstnär lika mycket Italien som Frankrike. Han föddes i Cambrai 1548 (53?) och begaf sig, efter att hafva fått sin första konstbildning i Paris och uti Innsbruck, till Florens, der han blef G. da Bolognas lärjunge och medhjelpare. 1601 kom han åter till Paris och fick der anställning som konungens förste bildhuggare. Död omkr. 1620. F. utförde en betydande mängd statyer, byster och reliefer (i Florens, Genua och Paris). Bland hans förnämsta verk må nämnas de fyra i Louvre förvarade statyerna af fängslade slafvar (De besegrade nationerna), som ursprungligen voro bestämda för fotställningen till Henrik IV:s af G. da Bologna utförda och 1792 förstörda ryttarestaty på Pont-neuf. F. var verksam äfven som målare, arkitekt och skriftställare (han efterlemnade bl. a. en. skrift om menniskokroppen, med titel Microcosmo). Hans plastiska verk förråda en liflig fantasi hos konstnären, men bära jämväl en tydlig prägel af den manierism, som vidlådde den tidens konst. R-n.
Franchi [-ki], Alessandro, kardinalstatssekreterare, f. 1819 i Rom, studerade vid seminariet derstädes och erhöll tidigt anställning i statssekretariatet för kyrkliga ärenden. 1848 skickades han af Pius IX till kejsar Ferdinand af Österrike för att förmå denne att frivilligt
afstå från sina italienska besittningar och 1859 utnämndes han till statssekreterare för de kyrkliga ärendena. När 1871 en schism utbrutit inom den unerade armeniska kyrkan, förmådde F. turkiska regeringen att såsom denna kyrkas patriark erkänna en prelat, som valts af det parti, hvilket antog ofelbarhetsdogmen. 1873 utnämndes han till kardinal och 1874 till prefekt för propagandan, på hvilken plats han utvecklade en nitisk verksamhet. Han befordrade Leo XIII:s val till påfve 1878 och utnämndes af denne till statssekreterare. F. var varmt hängifven den romerska kurians traditioner, men erfarenheten hade lärt honom inse, att det var nödvändigt att iakttaga hofsamhet. Med den nye påfvens bifall inledde han derför en ny politik (som betydligt afvek från Pius IX:s) i fråga om påfvens förhållande till de europeiska makterna. Han förmådde ultramontanerna att taga del i de politiska valen. Med tyska riket inledde han underhandlingar om ett biläggande af den kyrkopolitiska striden. Innan dessa underhandlingar voro afslutade, afled emellertid F. 1878.
Franchi [-ki], Ausonio, italiensk filosof, f. 1821, hette egentl. Cristoforo Bonavino. Han egnade sig tidigt åt det andliga ståndet och var redan såsom ung prest känd för sin omfattande lärdom. Då hans filosofiska studier förde honom allt längre ifrån den katolska kyrkans läror, nedlade han slutligen sitt prestämbete och antog -- till betecknande af den fullständiga omskapning hans tänkesätt och lifsåskådning undergått -- ett nytt namn, Ausonio F. (fri italienare). I en följd af skarpsinniga och djerft vägbrytande filosofiska skrifter, affattade på ett populärt språk, bekämpade han ortodoxien och skolasticismen, från hvilkas bojor den italienska filosofien vid tidpunkten för hans uppträdande ännu icke kunnat frigöra sig. Oaktadt det motstånd och förkättrande, som han genom sitt djerfva uppträdande ådrog sig, blef F. af italienska regeringen utnämnd (1860) till professor i filosofiens historia vid universitetet i Pavia och (1863) vid "Accademia scientifico-letteraria" i Milano. F:s filosofiska ståndpunkt är realistisk. Bland hans skrifter, som väckt uppmärksamhet äfven i utlandet, må nämnas La religione del secolo XIX (1853; ny uppl. 1859) och Il razionalismo del popolo (1856; 3:dje uppl. 1864), i hvilka han angriper den kyrkliga världsåskådningen och framställer grunddragen af den nya tron; La filosofia delle scuole italiane (1852; ny uppl. 1862), i hvilken han kritiserar den dittills gängse italienska filosofien; Letture su la storia della filosofia moderna (1863), Prolusione al corso di filosofia nell' accademia scientifico-letteraria di Milano (1868), Sulla teorica del giudizio (1870), en redogörelse för och granskning af Kants teori om syntetiska omdömen "a priori", samt Saggi di critica e polemica (1870). Utom dessa filosofiska arbeten har han äfven utgifvit ett språkvetenskapligt verk, Nuovi elementi di grammatica generale applicati alla lingua italiana (1866; ny uppl. 1874), och ett historisk-politiskt arbete, La caduta del principato ecclesiastico e la restaurazione dell' imperio germanico (1871).
Källa: Project Runeberg ·
