Sida 89
Frangula, bot. farmak., det numera populära namnet på brakveds-busken
i sin komedi Pamela (1793) riktade mot det jakobinska skräckväldet bragte honom i fängelse, ur hvilket han befriades först genom omhvälfningen d. 9 Thermidor år II (d. 27 Juli 1794). 1797 blef han inrikesminister och, efter d. 18 Fructidor år V (d. 4 Sept. 1797), medlem af direktorium, men återtog 1798 inrikesportföljen, som han dock måste lemna d. 18 Brumaire år VIII (d. 9 Nov. 1799). Hans förvaltning utmärkte sig genom ett verksamt beskydd af vetenskap, konst och industri: han var den förste, som genom allmänna utställningar sökte främja industrien. 1804 utnämndes han till senator och grefve af Neufchâteau (stad i Lothringen, der han fått sin uppfostran). 1816 blef han medlem af Franska akademien. Död 1828. F. författade, utom ofvan nämnda arbeten, bl. a. Discours sur la manière de lire les vers (1775), Fables et contes en vers (1814) och Esprit du grand Corneille (1819).
François [fra'ngsåa]. 1. Bruno von F., preussisk general, f. 1819, kommenderade i preussisk-österrikiska kriget 1866 såsom öfverste ett infanteriregemente i 5:te armékåren och utmärkte sig i striderna vid Nachod och Skalitz. Vid fransk-tyska krigets utbrott befordrades han till generalmajor, tog i slaget vid Spicheren (d. 6 Aug. 1870) de fientliga positionerna, men stupade under striden, träffad af flere kulor. -- 2. Luise von F., tysk författarinna, den föregåendes kusin, f. 1825, vann uppmärksamhet genom romanerna Die letzte Rickenburgerin (1871) och Frau Erdmuthens zwillingssöhne (1872). Af hennes mindre berättelser hafva samlingar utgifvits under titlarna Ausgewählte novellen (1868), Erzählungen (1871), Hellstädt und andere erzählungen (1874), Natur und gnade etc. (1875). Hennes framstående berättaretalang gör sig äfven gällande i den populära skriften Geschichte der preussichen befreiungskriege in den jahren 1813--15 (1873).
Franc-quartier [frang-kartie], Fr., herald. Se Fyrkant.
Francqueville. Se Francheville.
Francs-arehers [frangs-arché], Fr., friskyttar, ett slags frikår till fots, som 1448 uppsattes i Frankrike af konung Karl VII, sedan han genom inrättandet af de s. k. ordonnanskompanierna skaffat sig ett stående rytteri. I hvarje församling skulle en franc-archer anskaffas, väpnas och utrustas. Francs-archers buro pansarskjorta eller linnepansar och voro väpnade med båge och pil, värja och dolk, sedermera med armborst. Antalet skulle utgöra 16,000 man i afdelningar af 500 och 4,000 man. Inrättningen förföll dock snart och upphäfdes af Ludvig XI för att lemna rum för ett slags milis. C. O. N.
Franc-Sparre, B. E. Se Sparre, B. E. F.
Francs-tireurs [frangtirör], Fr. (af franc, fri, och tirer, skjuta), friskyttar, de sällskap, som bildade sig i Frankrike (mest i de nordöstra och östra departementen) omkr. 1867, då man väntade ett krig med Preussen. De härstammade från förut befintliga skyttesällskap, väpnade sig med tidsenliga gevär och höllo vapenöfningar, men stodo icke under regeringens uppsigt, hvarför de francs-tireurs-skaror, som uppträdde under kriget 1870--71, icke alltid af tyskarna
erkändes såsom statens trupper. En förordning af d. 29 Sept. 1870 ställde dem till krigsministerns förfogande, men först genom en dylik af d. 4 Nov. s. å. indrogos de till armékårerna eller territorialdivisionerna. Många francs-tireurs-band fortforo dock att föra krig på egen hand. I Paris funnos 1870--71 talrika francs-tireurs-legioner af alla vapen och med de mest fantastiska namn. Efter freden förbjödos de. C. O. N.
Francucci [-kuttji], Innocenzio, italiensk målare, född omkr. 1494 uti Imola, hvarför han också kallas I. da Imola, d. 1549, var först lärjunge af Raibolini (Francia) och Albertinelli, men studerade sedan flitigt Rafael, likväl utan att kopiera honom. Hans flesta arbeten (altartaflor) finnas i Bologna, som var hufvudorten för hans verksamhet. F:s mest betydande och vackraste målning är Den hel. Katarinas förmälning (1536), i S. Giacomo maggiore. Dugtigt målade äro äfven hans fresker i S. Michele in Bosco.
Franeker, stad i den nederländska prov. Friesland, 7 km. från Nordsjön, vid Trekschuitenkanalen mellan Leeuwarden och Harlingen. Omkr. 6,600 innev. Dess universitet, stiftadt 1585, upphäfdes 1811 af Napoleon I. Observatorium. Sidenväfverier, ullspinnerier och skeppsbyggen.
Frangipani [frandji-], romersk adelsslägt, leder sitt stamträd tillbaka till den romerska kejsaretiden, men förekommer ej i urkunderna förr än 1014. Denna slägt tog liflig del i medeltidens partistrider i Italien, och flere af dess medlemmar stodo såsom konsuler i spetsen för Roms municipalstyrelse. Till slägten F. hörde Giovanni F., som tillfångatog Konradin och utlemnade honom till Karl af Anjou 1268. Till en ungersk-kroatisk gren af densamma hörde Franz Christoph F., som för delaktighet uti Rákóczis och Zrinyis sammansvärjning mot Leopold I halshöggs 1671, hvarjämte hans gods indrogos och familjen beröfvades sitt adelskap.
Frangula, bot. farmak., det numera populära namnet på brakveds-busken, Rhamnus Frangula L., nat. fam. Rhamneae DC., kl. Pentandria L., som tämligen allmänt förekommer å fuktiga skogsängar i hela Europa upp till polcirkeln. Grenarna äro oväpnade, bladen ovala, helbräddade (Rh. cathartica L. har tornar och bladen sågade). Blomfodret är femdelt, kronbladen äro små och liksom ståndarna 5 till antalet, pistillen är en. Frukten är en klotrund, först röd, sedan, svart, bärlik stenfrukt, med 3 frön, ett i hvarje rum. Af yngre stammar och äldre grenar afskalas barken, som torkad bildar den mycket begagnade drogen frangula-bark l. brakvedsbark, Cortex Frangulae, hvilken förekommer såsom fingertjocka eller smalare rör eller rännor. Ytterbarken är vanligen slät, brun eller gråbrun, med på tvären utdragna, oftast klufna gråa korkvårtor. Insidan är ytterst finstrimmig och mörkt brungul. Barken brytes lätt, saknar lukt, har bitter smak och färgar saliven gul. Den ett år gamla drogen är bättre än den färska, som förorsakar knip och qväljningar. I barken finnes glykosiden frangulin, en citrongul, lukt- och smaklös kristallinisk kropp, möjligen identisk med
Källa: Project Runeberg ·
