Färöarna

Färöarna ("Får-öarna"), en till Danmark hörande ögrupp i norra delen af Atlantiska hafvet, mellan 61° 24' och 62° 24' n. br. samt 6° 17 och 7° 40' v. lgd, bestående af 22 öar och holmar, hvaraf 17 äro bebodda. 1,332,5 qvkm. 11,221 innev. (1880). Öarna ligga i tre grupper: Fuglö, Svinö, Viderö, Bordö, Kuno och Kalsö i n. ö., de tre stora öarna Österö (270 qvkm.), Strömö (385 qvkm.) och Vågö (165 qvkm.) jämte de mindre Nolsö, Hästö, Kolterö och Myggenäs i midten samt Sandö (110 qvkm.), Skuö, Store Dimon och Syderö (148 qvkm.) i s. Längst söderut ligger klippan Munken. F:s kuster äro höga, på långa sträckor branta eller öfverhängande; stundom stiga de 300--600 m. lodrätt upp ur hafvet (bl. a. Mylingur på norra sidan af Strömö). Öarnas inre höjer sig terrassformigt med breda afsatser; de högsta punkterna äro Slattaretindur, på Österö, 850 m., och Skellingefjäld, på Strömö, 737 m. Den förherskande bergarten är dolerit, en plutonisk bildning, rik på grottor, i synnerhet längs strandbrädden. På Syderö finnas mycket gamla sandstenslager, innehållande stenkol. Bland märkligare mineral förekomma zeolit, i synnerhet i grottorna, och opal. Fjällen äro på de högre afsatserna nakna eller sparsamt täckta med ljung och andra hedväxter, längre ned gräsbevuxna. Klimatet (medeltemperaturen för året är 6,2°, för sommaren 10,6° och för vintern 3,1°) är ytterst fuktigt (väldiga töckenmassor hölja nästan alltid de högre partierna) och tillåter blott ett mycket inskränkt åkerbruk. Korn är det enda sädesslag, som mognar, och det långt ifrån hvarje år; i trädgårdarna odlas nästan endast potates och kål. Skog saknas helt och hållet, hvarför nästan allt bränsle måste hemtas i små torfmossar i dalgångarna mellan fjällen. Gräs, tätt, saftigt och af stort näringsvärde, är öarnas förnämsta växt. Det vigtigaste husdjuret är fåret, med anledning hvaraf öarna fått sitt namn; dock hållas äfven nötkreatur till husbehof och på de större öarna jämväl några hästar. Nästan all samfärdsel försiggår till sjös. Hafvet lemnar vigtiga binäringar: fisk, i synnerhet torsk, hvalar, mest grindhvalar, samt sjöfogel, som fångas på strandklippornas (fogelbergens) lodräta sidor från nedhängande tåg. -- Färingarna, en välväxt, intelligent, flitig befolkning af norsk härkomst, äro förträffliga sjömän. Deras af trä uppförda och ofta torftäckta hus äro i allmänhet väl underhållna och snygga. Den vigtigaste husslöjden är bearbetningen af ull; denna lemnar de värdefullaste exportvarorna: stickade tröjor, vantar och strumpor. Äfven utföres icke så litet torkad och saltad fisk, tran och fjäder. -- F. befolkades af norska utvandrare, sannolikt flere år före Island. Samhällsskicket var patriarkalisk-aristokratiskt liksom i den öfriga Norden. Slägtfejder, likartade med dem på Island, uppfylla öarnas äldre historia; märklig är i synnerhet kämpen Sigmund Bresterssons långa strid med den lömske höfdingen Thrond i Gata, samtidigt med kristendomens införande (omkr. år 1000). Bönderna utöfvade sjelfve domsrätt samt stiftade sjelfve lagar på tinget. Äfven sedan Norges konungar, Olof Tryggvesson och Olof Haraldsson, hade underlagt sig öarna som ett skattland, egde den gamla fria författningen bestånd, endast med den skilnaden att en norsk sysselman utkräfde konungens inkomster. Sedan öarna på Sigurd Jorsalafares tid (1103--30) hade fått sin egen biskop, hade denne stort inflytande på alla samhällsförhållanden. Såsom ett minne af den katolska tiden qvarstår ännu en ansenlig ruin af den gamla biskopskyrkan vid Kirkebö, i sydvestra delen af Strömö. -- Handeln föll tidigt i hansans händer, till stort men för öarnas välstånd; detta förhållande fortfor ända in i 16:de årh. Efter införandet af reformationen, lades F. i kyrkligt hänseende först under Bergens biskop (1555), sedermera under Själlands. I verldsligt hänseende styrdes de af kungliga länsmän, d. v. s. af dessas fogdar, medan handeln antingen var länsmannens monopol eller förpaktades till kompanier. Någon tid efter enväldets införande (1660) fingo F. en amtman, underordnad icke det norska, utan det danska kansliet samt den själländske stiftsamtmannen, och handeln blef ett kungligt monopol. I detta tillstånd gjordes ingen förändring, förr än F. genom freden i Kiel 1814 fullständigt skildes från Norge. När Danmark fick sin nya grundlag (1849), erhöllo F. rätt att sända en representant till folketinget och en till landstinget. Till följd af de många för F. egendomliga förhållandena kräfdes en särskild ständig representation, och genom lagen af d. 15 April 1854 upprättades det s. k. lagtinget, som består af amtmannen, prosten och 18 valda ledamöter samt har rätt att höras rörande hvarje ny lag, som angår F. och att sjelf insända lagförslag genom regeringen till riksdagen. En af de första frukterna af lagtingets verksamhet var handelns frigifning (lagen af d. 21 Mars 1855), ett steg, som varit till stort gagn för öarnas materiella uppkomst. -- Färingarnas språk är en dotter af det fornnordiska språket; det är sidoordnadt det vestnorska bygdemålet, men står i flere enskildheter närmare fornspråket. I kulturhistoriskt hänseende äro F. en af de märkligaste punkter i Norden. Ingenstädes har nämligen folkvisan slagit djupare rot än der. I de färöiska visorna (upptecknade af Svabo i 18:de årh. samt af H. C. Lyngbye, V. U. Hammershaimb och S. Grundtvig i 19:de årh.) finnas märkliga sidostycken till en stor mängd nordiska visor af alla arter. Derjämte finnas många visor, som äro för F. egna (särskildt de femton, till en del långa "Sjurður-kvæði" om Sigurd Fåfnesbane). Likaså finnes i de färöiska melodierna sannolikt den renaste återklangen af medeltidens folkvisa i Norden. Men i synnerhet är det märkligt, att visornas ursprungliga användning som dansvisor jämte den egendomliga, till dem trådda dansen hafva bibehållit sig ända till våra dagar, på F. såsom deras innevånares käraste nöje, i synnerhet vid jultiden. C. R.