Fasanslägtet, Phasianus, zool., typ för en särskild hönsfågelfamilj (Phasianidae), till hvilken äfven våra tamhöns höra. Familjen, som står närmast intill påfogel-familjen och liksom denna visar en egendomlig utbildning af starka sporrar på insidan af hannarnas mellanfötter, der honorna och ungfoglarna blott hafva en mer eller mindre tydlig knöl, utmärker sig synnerligast genom den från sidorna hoptryckta stjerten, hvars stora längd, i synnerhet på hannarna, är den hufvudsakligaste skilnaden mellan fasaner och vanliga höns. Fasanerna äro att räkna bland de vackraste och anses vanligen vara bland de dummaste af alla foglar Skönheten är för öfrigt karakteristisk egentligen blott för hannarna, medan honorna, såsom tillbörligt är, lysa mindre, enär de behöfva bättre kunna gömma sig, för att i frid få fullgöra sina moderliga pligter. Bland de vackraste äro Guldfasanen, Ph. pictus och Amhersts fasan, Ph. Amherstiae, från östra delarna af mellersta Asien. Den förre, med sin gula, från pannan utgående fjädertofs, sin brandgula, på tvären svartstreckade halskrage, bildad af de långa nedhängande nackfjädrarna, sin framtill grönglänsande, baktill höggula rygg, sin högröda färg på bröst och buk och sina långa, svarta, tätt guldprickade stjertfjädrar, är troligen den fogel, som i Egypten, der han ytterst sällan lär hafva förekommit, gaf upphofvet till sagan om fogeln Phoenix. Den till Europa allmännast införda fasanen, som enligt sagan redan af argonauterna blef hemtad från staden Fasis (se d. o.) i landet Colchis vid östra stranden af Svarta hafvet, är den s. k. Ädelfasanen, Ph. colchicus, föga skild från den i östra Asien förekommande Ringfasanen, Ph. torquatus, båda med en öfvervägande gulbrun kroppsfärg, men med hufvud och hals glänsande i blått, hvilken färg på den sistnämnda bjert sticker af mot en hvit krage på nedre delen af halsen. Äfven Silfverfasanen, Ph. nycthemerus (se fig.), som
härstammar från östra Asien, har sedan länge hållits tam i Europa. Hans förherskande färger äro hvitt och svart; den förra färgen förekommer på rygg och stjert, den senare i en från nacken utgående tofs och på hela undersidan, der den glänser i stålblått. -- Till sitt lefnadssätt äro fasanerna hvarandra tämligen lika, der de uppehålla sig i skogar och snår, vanligen i närheten af öppna ställen och fält, hvarest de rikligare finna sin föda, bestående af insekter, maskar, bär och frön. Vid påkommande fara visa de den största oförmåga att rädda sig och blifva derföre lätt byte för allahanda rofdjur. Detta är förnämsta orsaken, hvarför deras naturalisering möter så stora svårigheter i Sverige, der ej tillräckligt täta och vidsträckta snår gifva dem skydd. Såsom exempel på ädelfasanens dumhet anföres, att han vid
öfversvämning af den strand, der han står, ej är nog slug att rädda sig på det torra, utan stannar på sin plats, tills han drunknar. Fasanjagten, som ej fordrar någon särskild jägareskicklighet, har föga lockelse; likväl var den fordom i många land en ädel jagt och fick blott utöfvas af förnämt folk. Numera kan hvem som hälst, som har råd, hålla sig med fasanerier, der dessa foglar, som för öfrigt för sin skönhets skull hållas i alla zoologiska trädgårdar, lefva i ett halftamt tillstånd. I Sverige äro fasanerna enligt Jagtstadgan fredade från d. 1 Febr. till d. 15 Okt. Största antalet fasaner i Sverige lär för närvarande finnas på Visingsö. F. A. S.
