Faunus, fornitalisk gudomlighet, betyder egentl. den välvillige, hulde guden (af favere, gynna). Enligt folktron var han en god ande för skog och mark, hvilken befordrade jordens fruktbarhet samt skänkte fruktsamhet åt djur och menniskor. Tron på F. var så stark och lefvande, att man på landsbygden träffade menniskor, som påstodo sig hafva sett honom personligen. Med tiden sammansmälte han i föreställningen med skogsguden Silvanus och betraktades till följd deraf ofta såsom en naturande, som visserligen välsignar bygden, men derjämte uppträder för att skrämma menniskorna. Denna uppfattning blef allmännare i samma mån, som F. för tanken blef densamme som grekernas skogsgud Pan, hvilkens dyrkan, enligt fornsägnerna, skall hafva blifvit införd i Latium af Evander (se d. o.), som tydligen är en annan beteckning för Faunus. Småningom mångdubblades också F., likasom Silvanus och Pan, hvarefter Faunerna sammanblandades med de grekiska satyrerna, guden Dionysos' åt naturlifvets fröjder och sinlig lust hängifne följeslagare. I denna betydelse tages ordet af Tegnér i sången vid Svenska akademiens femtioåriga minneshögtid, då han i fråga om Bellmans skaldskap säger: "en gudadans på gudaberget dansad med faun och gratie och sångmö på en gång". -- En annan sida hos F. är hans inspiration och profetiska förmåga, hvilken,
enligt fornsägnerna, anlitades af de latinske konungarna. Äfven betraktades F., i likhet med mången annan forntida gudomlighet, såsom en jordisk ättefader och konung för aboriginerna, en stiftare af religion, sed och ordning. F. dyrkades i Rom särskildt såsom Lupercus (antingen "vargfördrifvaren" eller på en gång "varg och bock" d. v. s. fruktsamhetens sinnebild) vid lupercaliefesten den 15 Febr. i den bekanta grottan vid det palatinska berget. -- Jämte F. omtalas den qvinliga gudomligheten Fauna ("Hulda"), uppfattad dels som hans dotter, dels ock som hans maka och sålunda sammansmält med Bona Dea. Det är i synnerhet fruktsamheten, som framhålles i sägnerna om Faunus. R. Tdh.