Faure

Faure [får], François Felix, franska republikens president, f. i Paris d. 30 Jan. 1841, är son till en tapetserare, utbildades i sin faders yrke, men tog sedermera plats som lärling i ett garfveri i Amboise. Der gifte han sig med en nièce till senatorn Guinot, fick sedermera plats som commis i ett stort handelshus i Havre, men sattes snart genom sina principalers förtroende i stånd att grunda egen skeppsredareaffär. Snart ådrog han sig sina medborgares uppmärksamhet och erhöll flere kommunala förtroendeuppdrag. Under fransk-tyska kriget 1870–71 blef han chef för en bataljon af mobilgardet och sändes af Gambetta till England för att inköpa vapen. Efter kriget blef han först ledamot af, snart president för handelskammaren i Havre och 1874 vice mar. Från 1881 till dess han valdes till president satt han såsom representant för depart. Seine-inférieure i deputeradekammaren, der han slöt sig till den af Gambetta stiftade gruppen »union républicaine». I Gambettas »stora ministèr» (Nov. 1881–Jan. 1882), Ferrys sista ministèr (Sept. 1883–Mars 1885) och (Jan.–Febr. 1888) i Tirards kabinett var han understatssekreterare för handels- och kolonialärenden. I deputeradekammaren gällde han som en auktoritet i alla frågor rörande kolonierna och sjöfarten samt var ofta ledamot i parlamentariska utskott och andra komitéer. I Jan. 1894 blef F. vice president i kammaren och d. 30 Maj s. å. marinminister i Dupuys kabinett, och inlade stora förtjenster i skötseln af detta departement. Efter Casimir-Périers abdikation valdes han d. 17 Jan. 1895 af nationalförsamlingen vid andra voteringen med 430 röster mot 361, hvilka tillföllo Brisson, till republikens president. Han har i denna höga värdighet förstått att vinna stor popularitet i landet, hvartill utom hans gedigna egenskaper äfven bidragit hans ståtliga yttre. Han är framstående gymnast, skicklig ryttare och en af Frankrikes bäste florettfäktare. I besittning af en mycket stor förmögenhet kan han utveckla en ståt, som fransmännen gerna fordra af sin president. Till sina politiska åsigter är han reformvänlig, en bestämd motståndare mot socialism, klerikalism och reaktion och ifrig frihandlare. Han har med ifver fullföljt sina närmaste företrädares bemödanden att vinna Rysslands vänskap, en politik, som fått sitt mest lysande bevis på framgång i kejsar Nikolaus II:s och hans gemåls besök i Frankrike i Okt. 1896, hvarvid F. å nationens vägnar utöfvade ett glänsande värdskap. F. har utgifvit flere smärre skrifter och af Franska akademien prisbelönts för Budget de la France et des prindpaux pays d'Europé depuis 1888, hvilket arbete har anseende som en källskrift. J. Fr. N.