Fe (Fr. fée) ett qvinligt väsende i de romanska och keltiska folksagorna, hvilket är utrustadt med öfvermenskliga krafter och beslägtadt med elfvorna. Ordets etymologi är omtvistad. Allmännast antages det härleda sig från det latinska fata, öden (se Fatum); andra sätta det i sammanhang med romarnas Fauna l. Fatua (af fari, säga), gemål åt Faunus (identifierad med grekernas Pan) och liksom denne i besittning af siaregåfva; andra åter härleda det från keltiska ordet faer, förtjusa, förhexa. Feerna äro antingen goda, ett slags skyddsgudinnor, eller onda, motsvarande våra hexor. Vid sina besök i menniskoboningarna, särdeles under nyårsnatten, samt vid de små barnens vaggor utdela de gåfvor, hvar och en etter sin art. De framställas än såsom unga, sköna och praktfullt klädda, än såsom gamla, fala och skrumpna samt höljda i lumpor. I båda fallen äro de försedda med ett trollspö eller en staf, betecknande deras öfvernaturliga makt. Ehuru dödliga, kunna dock feerna uppnå en ålder af flere tusen år, och de unga bland dem bibehålla alltjämt sin ungdom. Feerna spelade under medeltiden och i riddareromanerna en stor rol. Under nämnda tid hade åtskilliga familjer och orter sin särskilda skyddande fe. Sådana voro t. ex. Melusina, huset Lusignans beskyddarinna; Banshee, den irländska familjen Fitz-Geralds goda fe; Viciane i Bretagne; Morgana i Reggio; Hvita frun på slottet Avenel i Skotland, m. fl. Bland de onda feerna är Karabossa den ryktbaraste. I vår tid uppträda feerna hufvudsakligen blott i berättelser
för barn. Flere författare hafva skrifvit lärda arbeten öfver feerna, t. ex. Keightley, "The fairy mythology", Schreiber "Die feen in Europa", och Maury, "Les fées du moyen-âge". A. F.