Fellah, Arab., plur. fellahin (af falaha, arbeta i jorden), "jordbrukare", det allmänna namnet på Egyptens fasta åkerbrukande befolkning, till skilnad från stadsboarna å ena sidan och den nomadiska öckenbefolkningen (beduinerna) å den andra. Fellaherna äro till allra största delen muhammedaner, blott ett fåtal äro kopter, hvilka i sådant fall hvarken till utseende eller lefnadssätt skilja sig från sina muhammedanska ståndskamrater. Till rasen härstamma fellaherna enligt all sannolikhet från de gamle egypterna, ehuru den från monumenten bekanta rena egyptiska typen mindre ofta anträffas bland fellaherna än bland de koptiske stadsinnevånarna. Den ganska märkbara fysiska olikheten mellan dessa bägge från samma ras härstammande folkklasser beror dels på olikheten i lefnadssätt, dels ock på fellahernas starka uppblandning med arabiskt blod. Fellahen eger vanligen en högväxt och kraftig kroppsbyggnad, är oftast mager och smärt, men saknar den äkta beduinens smidiga och spänstiga gestalt. Den unga egyptiska bondflickan är utomordentligt fin och späd, men detta behag öfvergår mycket tidigt i en afskräckande knotighet och torrhet. Hudfärgen är i allmänhet kaffebrun och ofta mörkare än de mera sydligt boende nubiernas, hvilkas hy stöter i rödbrunt. Den genom europeiska konstnärers verk välbekanta egyptiska ansigtstypen -- "mandelformiga" ögon, raka, täta, men aldrig buskiga ögonbryn, långa, täta, ögonhår, en djup insänkning vid näsroten, starkt framskjutande kindknotor och stor bred mun med tjocka läppar -- är i de flesta fall hemtad från fellaherna. Huruvida denna typ, liksom de ur ett mycket ofullständigt kraniologiskt material hemtade etnografiska måtten, mer närma sig till de asiatiska folkens eller till de afrikanska negerstammarnas allmänna kännetecken är en lika omtvistad som ännu fullkomligt oafgjord fråga. -- Fellahernas ekonomiska ställning kan måhända i allmänhet bäst jämföras med en utfattig, strängt arbetande torpares; sjelfegande bönder äro bland dem mycket sällsynta. Blott landets utomordentligt milda och helsosamma klimat samt en för europeiska jordarbetare rent af otänkbar förnöjsamhet med den magra kosten kan, jämte den medfödda sorglösheten och fatalismen, göra lifvet drägligt för fellahen. Hans bostad är en liten hydda af torkadt nilslamm, täckt med halmkärfvar, lagda på några palmstammar. Stugan innehåller ett enda rum, utan golf, utan fönster och oftast utan dörr framför den trånga öppning, som bildar ingången. Husgeråden bestå vanligen af ett par stenar till sädens målning, ett träfat till degberedning, en kupig jernplåt att grädda brödet på och en stor vattenkruka. Möjligen finner man ock ett täcke eller något klädesplagg upphängdt på en träkrok i väggen. Fellahens föda består hufvudsakligen af ojäst durrabröd (jfr Sorghum), hvilket bakas färskt hvarje dag. Som sofvel tjena dels andra vegetabilier (bönor, lök, rå eller stekt i olja, bamier och gurkor), dels surnad eller ystad mjölk (allt detta i högst ringa qvantitet). Kött, nästan uteslutande af får, förtär han blott en eller annan gång om året. I sitt arbete går fellahen ofta fullkomligt naken eller med blott ett tygstycke eller några hopvridna blad kring midjan. Vid högtidliga tillfällen, eller när han befinner sig i en jämförelsevis bättre ekonomisk ställning, bär han en tjock brun nästan halfklotforinig filthufva, en vid, mörkblå bomullsskjorta, djupt urringad framtill, med vida ärmar, och stundom äfven den egendomliga, ärmlösa manteln, kallad abaje. Stadsbons hvita vidbyxor och röda eller gula skor äro på landet en sällsynt lyx. De fullvuxna qvinnorna bära vanligen blott ett enda plagg, en lång, fotsid och tämligen snäf skjorta af mörkblått bomullstyg med långa ärmar, hvilka under arbetet uppkaflas ofvan axlarna och knytas på ryggen, samt en hufvudduk af samma tyg. Barnen gå fullständigt nakna, flickorna dock ej längre än till 7--9 år. Fellaherna äro godmodiga, sorglösa, ärliga och fridsamma, i yngre åren ofta muntra och lekfulla samt i viss mån vetgiriga. Med trogen tillgifvenhet äro fellaherna fästa vid sin hembygd, sin familj och sin slägt, och under en upplyst och välvillig styrelse skulle de, med sin utomordentliga förmåga af ansträngande arbete och sin förnöjsamhet med en ringa lön, bilda ett förträfflig bondestånd. Nu motvägas deras naturliga goda egenskaper af flere fel, som i många hänseenden kunna visas vara en följd af det hjertlösa och oförståndiga sätt, hvarpå jordegarna -- till största delen kediven och hans familj -- samt alla slags högre och lägre myndigheter behandla den nästan rättslösa massan af landtbefolkningen. Mot sina herrar visar sig fellahen helt annorlunda än mot sina likar. Den största möjliga opålitlighet, allt slags list och lögn, krypande tiggeri och en girighet, som hällre uthärdar de svåraste kroppsstraff, än den gifver ifrån sig den gömda
skattepenningen, utvecklar han i sitt förhållande till de förra. Föga bättre ter han sig för den resande europén. Han betraktar "franken" med outtröttlig nyfikenhet, parad med misstro, men öfvertygad, att hvarje europé är omätligt rik och lärd, visar han honom icke sällan den mest slafviska underdånighet och förföljer honom ofta med en odräglig efterhängsenhet för att vinna en piaster som bachsjisch (gåfva, drickespenning) eller några droppar till läkemedel. I allt detta bildar fellahen den skarpaste motsats till beduinen. Men af sin religion, om hvilken han för öfrigt icke har synnerligen stor kännedom, vet fellahen, att han, som muslim, hvilken eger rätt att vänta sig alla paradisets fröjder till lön för jordelifvets mödor, kan och bör med stolthet se ned på den otrogne franken, som med all sin vishet och makt på jorden aldrig kan undgå helvetets eld. H. A.