Fenomen (Grek. fainomenon, af fainesthai, blifva synlig), syn, företeelse (egentl. naturföreteelse, himmelstecken); ovanlig, sällsam företeelse. -- Filos., förnimmelse, i hvilken det förnumna fattas såsom i vissa afseenden annorlunda, än det i sig sjelf är. Fenomen hänvisar dels på ett väsende, hvarafö det är förnimmelse, dels på ett ofullkomligt förnimmande subjekt, för hvilket det är förnimmelse, och har sina förutsättningar i båda. Att i verkligheten, sådan den för oss faktiskt framställer sig, fenomenella moment ingå är obestridligt, och detta förhållande kan sägas utgöra förutsättningen för all vetenskaplig forskning. Men filosofien måste med noggrannhet skilja
fenomenet från väsendet, så att hon såsom fenomen uppfattar allt, som hänvisar på ett djupare liggande väsende, äfven om det kan tjena till förklaring af närmare liggande företeelser. Redan Heraklit (omkr. 500 f. Kr.) lärde, att "sinnena äro dåliga vittnen för barbariska själar". Först i nyare tider har dock den läran börjat göra sig gällande, att den gifna verklighetens ändlighet i det hela förklaras derur att hon är ett fenomen i och för menniskan. Redan Leibniz (d. 1716) uttalade denna tanke, men det var dock egentligen med Kant (d. 1804) fenomenläran framträdde på ett sätt, som blef bestämmande för vetenskapens hela vidare utveckling. Kant visade nämligen, att tiden och rummet äro sätt eller former, i hvilka menniskan uppfattar något, som i sig sjelf ej kan anses vara till i rum och tid. Enligt honom utgör följaktligen hela den sinliga verlden, så vidt hon är till i rum och tid, ett fenomen i och för menniskan. Efter Kant har man ock öfver hufvud fasthållit vid antagandet af denna sinneverldens fenomenella karakter, ehuru meningarna varit delade, dels derom för hvilken hon är fenomen, dels derom hvaraf hon är ett fenomen och dels ändtligen derom hvad det är i sinneverlden, som utgör just det fenomenella. Hegel besvarar dessa frågor så, att sinneverlden, så vidt hon är tillfälligt bestämd, är fenomen för den absoluta anden af dess egna nödvändiga tankar. Boström lärer, att sinneverlden, så vidt hon är i tid och rum, är fenomen för menniskoanden af väsendet, som i sig sjelf är lefvande och personligt. -- Fenomenologi, vetenskapen om fenomenet, har till uppgift att göra reda för hvad det är i sinneverlden, som måste betraktas såsom fenomen, enär det ej kan sägas vara väsende i egentlig bemärkelse. Hon intager en förberedande eller propedevtisk ställning till den egentliga filosofien. L. H. Å.