Fenre

Fenre l. Fenresulfven, Nord. mytol., var det ena af Lokes tre barn med jättinnan Angerboda; de båda andra voro Midgårdsormen och Hel. F. uppföddes hemma af åserna, men Ty var den ende, som vågade gå till honom och gifva honom mat. Då ulfven växte allt för mycket, och alla spådomar sade honom vara skapad till gudarnas förderf, beslöto desse att fängsla honom med en mycket stark jernboja, benämnd Läding, hvilken han dock straxt slet i tu. Liksom på lek fick ulfven pröfva sin styrka på en annan, dubbelt starkare boja, vid namn Drome, men äfven denna afslets af honom. Allfader sände då Skirne till några dvärgar för att få en oslitlig boja förfärdigad, och desse gjorde en sådan af sex slags ämnen: af kattfjätens dån, qvinnans skägg, bergets rötter, björnens senor, fiskens andedrägt och fogelns spott. Bojan var slät och mjuk som ett sidenband och kallades Glepne. Ulfven och åserna foro derpå till holmen Lyngve i sjön Amsvartne, och gudarna öfvertalade honom att låta sig fängslas af Glepne. Visserligen anade ulfven någon list, men för att ej synas feg ville han låta binda sig med Glepne, om någon af gudarna lade sin hand i hans mun till underpant att allt tillgick utan svek. Åserna tyckte det vara hårda vilkor, men slutligen räckte Ty fram sin högra hand och lade den i ulfvens mun. När F. nu vardt bunden, började han slita af alla krafter på bandet, men dess hårdare satt det, och han kunde icke komma lös. Då logo alla gudarna utom Ty, som miste sin hand. Åserna drogo änden af bandet genom en stor stenflisa och stötte denna djupt ned i jorden samt lade en annan stor sten deröfver. Sedan spärrade de upp F:s gap med ett svärd, så att fästet står i den nedre käften och spetsen i den öfre. Ulfven tjuter förfärligt; af dreglet i hans mun bildas floden Von. Så skall han ligga bunden till Ragnarök, men då kommer han lös och är gudarnas farligaste fiende. Han uppslukar då Oden, men varder sjelf dräpt af Vidar. Namnet Fenre synes stå i etymologisk förbindelse med ordet fen (träsk, sjö, haf); man har derför i F. velat finna det mörka hafsdjupet, hvilket beröfvar ljusets makt antingen en del af hennes kraft (hvarpå sagan om Ty och Fenresulfven syftar) eller ock helt och hållet tillintetgör henne (Odens uppslukande af ulfven). -- I alla händelser fattas Fenre såsom den främsta orsaken till gudarnas undergång och denna verldens slutliga förstöring. Th. W.